Kvalitetsstämpeln Tom Alandh
När det vankas dokumentärfilm i tv-rutan och namnet Tom Alandh finns med, är det ju automatiskt en kvalitetsstämpel. Det tyckte jag långt innan han vann stora journalistpriset (1987), Kristallens hederspris (2011) eller Lukas Bonniers stora journalistpris (2017).
Det har jag tyckt, för såvitt jag kan minnas har jag sett alla hans filmer som har visats i tv.
Det har Martina Schaub, 50, också gjort. Hon brukar ringa Tom Alandh efter varje film och säga vad hon tycker om dem. I sex av dem har hon själv varit i centrum. Nu kommer den sjunde och sista (fan tro’t, Alandh har sagt så förr …) som heter ”Martina har sett alla mina filmer” och visas i SVT1 måndagen den 9 januari.
Det är en unik filmserie, på så många sätt. Tom Alandh, som gjort närgångna porträtt av allt från hyllade kändisar till utslagna på samhällets botten, mötte Martina när hon bara var fem år. En flicka med Downs syndrom som läkarna tyckte att föräldrarna borde lämna bort och glömma.
Så blev det inte. Föräldrarna skildes och mamma Berit uppfostrade Martina ensam (ihop med en bror till Martina). Med jämna mellanrum har Tom Alandh gjort nedslag i deras liv. Och vi tv-tittare har fått lära känna och tycka om Martina, följa mammans kamp mot myndigheter och känna Martinas kämpaglöd för att få ett värdigt liv med ett jobb som städerska. I nya filmen händer dramatiska saker.
Det är inte lätt att få en bred publik intresserad av den här typen av historier. Men Tom Alandh lyckas, med sin blandning av fluga-påväggen-närvaro och konsten att ställa de rätta frågorna.
Tom Alandh är i princip aldrig själv i bild. Men få kan som han få en att känna att man känner människor som man enbart mött genom hans filmer.
Det är en unik filmserie, på så många sätt