Raffinerad gruppdynamik
Uppfinningsrikedomen för att jävlas med deltagarna är stor
Kanske ska man skämmes, Bara en sådan sak som att jag fortfarande minns en replik som en ”Robinson”-deltagare sa för 16 år sedan.
Snart 21 år efter att ”Expedition: Robinson” hade skandalomsusad premiär i SVT hösten 1997 är det väl inget att skryta över att ha blivit smått besatt av hur gruppdynamiken fungerar – eller rättare sagt
inte fungerar – i Lag Syd i årets upplaga av programserien.
Genom åren har konceptet genom kanal- och programledarbyten urvattnats. Och kalla det för dokusåpa eller reality-tv, den genre som Robinsonkonceptet bildade skola för, men det har kommit så många usla och vulgära uppföljare i ”Paradise hotels” anda, att många väl inte ens under pistolhot skulle erkänna att de har fastnat framför en dokusåpa, år 2018.
Nu har snart två tredjedelar av ”Robinsons” nya säsong visats i TV4. Korta program måndag–torsdag. Ett längre med öråd på söndagskvällarna. Tittarsiffrorna är, som Dr Alban skulle ha sagt, stabila. 600–700 000 måndag–torsdag, drygt 800 000 på söndagar.
Så man behöver kanske inte skämmas för att man tittar, trots allt.
Produktionen är proffsig. Uppfinningsrikedomen för att jävlas med deltagarna stor. Anders Öfvergård är en tydlig men inte oempatisk programledare. Tävlingarna ibland sådär.
Men det som fascinerar och engagerar är gruppdynamiken i Lag Syd – som hur många nya personer de än får i sitt lag, eller hur de än byter ut mot ”bättre” deltagare – ständigt förlorar och hamnar i öråd och tvingas rösta ut varandra. Nu senast fick den självupptagne ledargestalten Pascal smaka på sin egen paktmakarmedicin när han röstades ut. Nu återstår bara kvinnor i Lag Syd. Min favorit är sluga ensamvargen Victoria.
Det här är gruppdynamik av så raffinerat slag att inte ens Oscarsvinnande Guldpalmsvinnaren Ruben Östlund hade kunnat hitta på det …
JAN- OLOV ANDERSSON