Flyktigt porträtt av tuff chef
Först kom #metoo. Sedan avgick teaterchefen Benny Fredriksson (1959–2018) och tog strax efter det livet av sig. Enligt hustrun på grund av en depression utlöst av mediers drev mot honom. Sedan kom covidpandemin och ett par års renovering av Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm, med allt vad det innebar av uteblivna intäkter.
Så Maria Sid, nu 55 år, hade lite halvtaskigt läge när hon 2018 först blev biträdande teaterchef, för att något år senare få jobbet permanent.
För två år sedan kom Johan Palmgrens dokumentär ”Benny och Kulturhuset”. Nu kommer ”Den nya teaterchefen – En film om Maria Sid”, premiär fredag 1 december i SVT2.
Jag var grymt nyfiken på filmen. Ungefär samtidigt som Maria Sid blev chef började jag bli inbjuden till alla premiärer på teatern, så jag har sett det mesta där under dessa år. Det har resulterat i intervjuer, reportage och åtminstone tre av fem föreställningar som jag tyckt varit riktigt bra. Och Maria Sid har jag gillat ända sedan hon dök upp som skådespelerska i SVTserien ”Livet i Fagervik” (2008), en underskattad feelgoodserie som gott hade kunnat få mer än två säsonger. Framför kameran utstrålar hon alltid en speciell värme. Som till exempel i Maria Blomfilmen ”Hallåhallå” (2014).
Som teaterchef verkar hon betydligt tuffare. Hon vill inte ha någon ”mellanmjölksteater” och vill höja ”kränkhetströskeln”. Hon blir upprörd när Dramaten besegrar Stadsteatern i deras årliga fotbollsmatch.
Tyvärr går inte filmen riktigt på djupet. Vi får inte veta så mycket om henne privat. Inte veta vad hon är med i för film när hon åker bort och skådespelar några dagar. Knappt höra något resonemang om vilka uppsättningar hon ligger bakom och varför, mer än lite kring ”Alltid vara vi”.
Men vad fan... hellre en halvdan film om Maria Sid än ingen alls.
Framför kameran utstrålar hon alltid en speciell värme.