De vanliga människornas röst
” Filmerna ger en bild av Sverige under dessa år.
Egentligen ville han bli läkare. Men betygen räckte inte till, så i stället för att bota människor har han ägnat ett helt liv åt att berätta om dem.
Det har Tom Alandh gjort i mer än 50 år. Nu 79 år gammal, sammanfattar han sitt liv på Sveriges Television i tre filmer med titeln ”Hej och tack för mig” (10, 17 och 24 januari i SVT1).
Trots att han utgår från sig själv och sina reportage, känns det aldrig ett uns självupptaget.
Drygt 50 års tv-reportage och dokumentärfilmer ger snarare en bild av Sverige under dessa år och av det svenska folkhemmets upp- och nedgång.
För även om han ibland gjort filmer om kända personer – Monica
Zetterlund, Cornelis Vreeswijk, ”Nacka” Skoglund är några av dem – har han desto oftare skildrat vanliga människor, inte sällan de som tillhört de mer utsatta i samhället. Hela tiden nyfiket, närgånget och empatiskt.
Tom Alandh har varit journalist sju, åtta år längre än jag.
Jag har sett så gott som allt han har gjort. Blivit road och berörd. Så det är med både glädje och vemod jag återser klipp från hans långa karriär. Mycket minns jag starkt, annat återkommer när jag ser de gamla klippen.
Både han och jag har haft turen att vara journalister i en tid där det under många år fanns mer pengar inom medierna, större frihet, inte så stor ängslan över vad man fick och kunde göra.
Tom Alandh erkänner att han aldrig gjort några större journalistiska avslöjanden. Det som förmodligen retade upp mest folk var att han, under en intervju med kungen, duade honom.
Filmerna är också en hyllning till public service-tv och deras medarbetare. Kollegor Tom Alandh har sett upp till. Fotograferna och klipparna han har jobbat med.
Och så diskuterar han liksom med sig själv hur man gör ett bra reportage eller en bra film.
Tre fantastiska filmer ingen bör missa.