Med kärlek som ingrediens
Det är nästan så att dofterna känns i tv-rutan.
DNej, bakning är inte riktigt min grej. Tror att antalet gånger jag försökt mig på det efter hemkunskapsundervisningen i högstadiet kan räknas på ena handens fingrar.
Är inte särskilt förtjust i sötsaker heller. Fika för mig är oftast en slät kopp bryggkaffe.
”Camilla Hamids bakresa: Marocko” – start i SVT1 på onsdag – borde alltså inte vara något för mig. Men jag är intresserad av Camilla Hamid. Och resor.
Och kulturkrockar.
Intresset väcktes extra mycket av en djupintervju i Dagens Nyheter nyligen där man som läsare förstod att tv-serien inte bara handlar om de bakverk hon skapar.
Den är också en resa till Casablanca i Marocko där Camilla både söker sina rötter och ska undersöka om hon fortfarande accepteras av sin svärmor, svärfar och den familjen, trots att deras son numera är hennes exmake.
Nu har jag bara sett ett program, så det är lite tidigt att avgöra, kanske, men … känslan påminner lite grann om den resa Tareq Taylor gjorde för några år sedan. Då åkte han, pappan och brorsan tillbaka till platser i Mellanöstern som han inte hade besökt sedan barnsben.
Camilla Hamid är en betydligt mer van resenär till Marocko. Hon är född och uppvuxen i Stockholm under, förstod vi av första programmet, knappa förhållanden. Föräldrarna är från Egypten och
Marocko. Ibland gick de ned till soprummet och ”fyndade grejer”.
Hon har i vuxen ålder blivit landets kanske mest kända bakinfluencer genom Instagram, Youtube, tv-medverkan och bakböcker.
I tv-serien ska hon både behålla svärföräldrarnas familjs kärlek och lära sig baka marockanska läckerheter. Och det är nästan så att dofterna och smakerna i bakverken känns i tv-rutan.
Gammelfaster Aisha ville inte ens smaka på Camillas svenska kanelbullar. Trots min något aviga inställning till fika … jag hade inte sagt nej till något hon skapar i tv-serien.