Det är din skyldighet att rösta i september

Jag minns känslan när jag skulle få rösta första gången. Jag kände mig vuxen, välkommen men ack så förvirrad. I min familj och i min lilla hemstad hade jag få runt omkring mig som var politiskt aktiva, eller ska jag vara ärlig, ingen jag kände pratade någonsin om politik. Jo, det gick ett rykte att pappas granne, ”grisbonden”, röstade på Moderaterna och att ”Sture i svängen” visst hade varit kommunist tidigare i livet.

Irritationen över att saker var fel och mitt ständiga ifrågasättande ledde mig till människor som haft en helt annan uppväxt. I ett halvår innan valet satt jag tyst och lyssnade när de äldre vännerna diskuterade, jag försökte hänga med, nickade som om jag förstod.

När jag i veckan träffade två förstagångsväljare och de berättade om sin osäkerhet kände jag med dem, de var nyfikna och undrande. Jag vet vad jag hade behövt då, när jag var i deras situation: tydliga politiker som ville fånga mitt intresse, mig som förstagångsväljare. Då fanns de inte och jag är osäker på om de finns idag. Politiker, vad gör ni för att fånga de unga?