”Vi spelade för brinnande livet”
Allt börjar …
Och så var de igång … Fyra Liverpoolkillar med säregna frisyrer, tyska fans och hundra egna låtar dyker upp i
NME och Melody Maker. Men visst måste väl deras manager överdriva en aning när han kallar dem ”det största som hänt musikvärlden sedan Elvis”?
NME 26|10|1962
EN DEBUT PÅ NME:s topplista den här veckan är ”Love Me Do” med The Beatles, en grupp som kommer från Liverpool, en stad som även stjärnor som Billy Fury, Frankie Vaughan, Norman Vaughan och Ken Dodd kommer ifrån. Gruppens låt ”Love Me Do” är deras första skiva som släppts på ett brittiskt skivbolag. Tidigare låg de på Polydor och gav då ut flera skivor på kontinenten, bland annat en skiva med Tony Sheridan.
Varför kallar de sig Beatles? Killarna slår ifrån sig frågan med ett skratt: ”Namnet kom till oss i en uppenbarelse!”
En tidig bild på gruppen från 1962.
Bandet består av John Lennon (munspel, kompgitarr och sång), Paul McCartney
(bas, sång), George Harrison (gitarr) och Ringo Starr (trummor). Ringo, som kom med i bandet tidigare i år, gick i samma klass som Billy Fury på Dingle Vale Secondary School.
Under sin korta, men händelserika, karriär har Beatles blivit storfavoriter på Star-Club i Hamburg, samt medverkat i brittiska tv-program med Little Richard, Bruce
Channel, Gene Vincent, Acker Bilk, Kenny Ball och Joe Brown. Joe är en av deras ivrigaste beundrare.
Förutom ”Love Me Do” har killarna skrivit mer än 100 egna låtar. B-sidan ”PS I Love You” är också en låt de gjort själva.
ALAN SMITH
NME 1|2|1963
DET BÖRJAR RÖRA på sig för den brittiska gruppen Beatles som hamnade på 17:e plats på NME-listan den här veckan. ”Please Please Me” följer tätt i hälarna på deras första hit ”Love Me Do”, skriven av bandmedlemmarna John Lennon och Paul McCartney.
Paul: ”Vi har även skrivit ’Please Please Me’, men det betyder inte att vi tömt vårt låtförråd. Vi har nästan hundra låtar i rockärmen och vi skriver hela tiden! Fast ’skriver’ är väl fel ord. John och jag tar ut låtarna på våra instrument. Vill vi att någon annan ska höra dem spelar vi in dem och skickar iväg en tejp. Vi har haft några motgångar, men att vi kom in på sjuttonde plats på topplistan har pleased-pleased us!”
Bandet repade inför den förestående Helen Shapiro-turnén när jag träffade dem i deras hemstad en söndag. Och på Norrie Paramors förfrågan har de komponerat en låt till Helen som hon snart ska spela in i Nashville.
Paul: ”Vi kallar låten ’Misery’, men den är inte så tung som det låter. Den tuffar på i stadig lunk och vi tror att Helen kommer att göra den bra. Vi har dessutom gjort några låtar till Duffy Power som han ska spela in.”
Det här är inte Beatles första framgång. Deras speciella sound har gett dem en stor beundrarskara i Tyskland, där de redan för över ett år sedan låg på topplistorna med en singel de spelat in på Polydor. De uppträdde i Hamburg i julas – det var deras femte spelning där. Även i norra England har de gjort sig ett namn. Och jag har sett dem på affischer jämte artister som Little Richard och Joe Brown!
På tal om Little Richard, denna rock’n’rollstjärna blev en av Beatles största fans under sitt senaste besök i landet. Till mig sa han: ”Jag har aldrig hört engelska musiker med det soundet tidigare. Ärligt talat, hade jag inte sett dem med egna ögon hade jag trott att de var ett färgat band hemifrån.”
Hittills verkar det som att endast nordliga fans och amerikanska stjärnor uppskattar Beatles (Crickets blev eld och lågor när de hörde dem), men ”Please Please Me” kommer att ändra på det. Folk från södra England har strömmat till skivbutikerna sedan skivan släpptes för två veckor sedan.
John: ”Vi försökte göra den så enkel som möjligt. En del av det material vi skrev tidigare var lite excentriskt, men med den här låten ville vi sikta direkt mot topplistorna.”
Strax för jul, när de spelade in skivan, sa bandets manager, George Martin, till mig: ”Det jag gillar med Beatles, förutom deras talang, är deras humor.”
Det ser ut som om Beatles går mot en ljus framtid, och efter att ha träffat dem tror jag inte att framgångarna kommer att stiga dem åt huvudet. Det tar nog ett tag innan de glömmer att det fanns en tid när de stod för musiken till strippan Janices show på en nattklubb i Liverpool!
ALAN SMITH
MM 9|2|1963
FÖRST VAR DET bandets namn som väckte skivköparnas nyfikenhet. Sedan var det deras sound – direkt från Nashville eller någon annanstans från södra USA:s musikbälte. Nu vet alla att Beatles är sympatiska varelser, att Liverpoolkillarna som har bytt ut ett E mot ett A och inte ska jämföras med krälande insekter, att de har en stil som inte kan jämföras med något annat band i
Storbritannien och att de är på god väg att bli stora stjärnor – och det snart.
Med sina första två skivor med egna låtar slog de ner som en bomb i skivdiskarna. Debuten på Parlophone, ”Love Me Do”, ligger fortfarande på plats nr 41 på MM Pop 50-listan medan den ännu starkare ”Please Please Me” ligger på plats nr 9 och troligen kommer att klättra ännu högre upp. Och efter bara ett och ett halvt år av spelningar på småställen och danshak, från Hamburg till Hartlepool, har de nu kommit med i två stora musikturnéer. Den ena, med Helen Shapiro, startade den här veckan. Den andra, med Chris Montez och Tommy Roe, går av stapeln i mars.
Man kan kanske tycka att allt händer samtidigt för gruppen som ”är det största som hänt inom musiken sedan Elvis Presley”. I alla fall om man ska tro managern Brian Epstein. Det var på hans kontor i Liverpool som jag pratade med gitarristen/sångaren John Lennon och basisten/sångaren Paul McCartney. ”Vi spelar inte direkt rhythm and blues”, sa John. ”Och inte som Ray Charles heller, även om vi precis som alla andra brukade göra ’What’d I Say’ för några år sedan. Vår musiksmak är varierad – vi gillar en del klassisk musik, en del jazz, vi gillar lite av varje av allt. En artist jag gillar är Arthur Alexander – honom hör man inte mycket av här. Vi försöker förändras till det bättre så mycket vi kan. En låt vi gör är Isley Brothers ’Twist And Shout’. Den låten är rena dynamiten. Jag vet inte om man kan kalla den en rhythm and blues-låt.”
Vad säger John om Beatles karakteristiska sound?
”En sak är att vi jobbar utan eko. När ekomaskinerna kom hade vi inte råd att köpa någon. När vi sedan hade råd med en gillade vi den inte. Så vi använder aldrig eko på scenen. På ett sätt är det bra, för vi hade antagligen låtit likadant som alla andra band.”
”Det stämmer att vi har skrivit över 100 låtar – och vissa av dem är såklart skräp. Vi började
under Buddy Holly-eran, när alla trodde att de kunde göra samma enkla låtar som han, och sedan dess har vi skrivit låtar. Musiken? Vi tar ut låtarna och kommer ihåg dem.”
”När vi kom till London för vår för första skivinspelning där, gick ’Love Me Do’ långsammare, ungefär som ’Halfway To Paradise’, typ, ’DUM-di-di-di-DUM’, men producenten George Martin tyckte att vi skulle göra den snabbare. Det är jag glad för.”
Och det är alla i Beatles – John, Paul, George Harrison och Ringo Starr. Och det är alla vi andra också. En skjuts av deras spännande musik är precis vad den brokiga musikscenen behöver.
CHRIS ROBERTS
MM 23|2|1963
MINNS NI TONY Curtisfrisyren? Nåväl, nu är det en ny frisyr på väg – Beatlesfrisyren! Den kanske inte nått dina trakter än – men vänta bara. Under tiden har frisörerna i Liverpool snabbt fått lära sig en helt ny frisyr. Inspirationen kommer från Merseysidebandet som närmar sig toppen på skivlistorna (den här veckan ligger de tvåa).
Av samma anledning försöker massor av band härma Beatles speciella sound. Men det borde de låta bli – det är ingen framkomlig väg mot framgång. Vem säger det? Jo, Beatles säger det.
”Om ni vill ta er upp – skaffa ett eget sound”, var svaret jag fick när jag träffade bandet i Liverpool hos deras manager, agent, mentor och nära vän Brian Epstein.
”När bandet började 1960 åkte vi till Kaiserkeller i Hamburg där vi blev kvar i fyra och en halv månad, och vi spelade sju timmar per kväll sju dagar i veckan”, berättade han. ”Vi vande oss vid att bo ihop, lärde oss att anpassa oss efter vad folk ville ha – och utvecklade vår speciella stil. Och det var vår egen.”
”Vi hade varken tid eller lust att lyssna på andra. Vi utvecklades åt det håll vi tyckte passade oss bäst. Och eftersom det var uppenbart att publiken gillade oss blev vi mer självsäkra – och mer finslipade. När vi kom tillbaka till England hade Shadows seglat upp som tonåringarnas favoriter. Alla grupper försökte efterlikna dem. Men vi hade vårt eget Beatles-sound – och vi upptäckte att i och runt Merseyside gillade de även oss.”
”Vi har haft tur”, löd deras blygsamma svar när jag när jag frågade dem om de hade något framgångsknep att dela med sig av till de band som drömmer om att få spela in en skiva. Kanske har de haft tur, men det kan inte bara vara turen som gör att de säljer så många skivor och spelar för fullsatta hus.
En stor del av äran för detta måste tillskrivas den unge Brian Epstein, som har marknadsfört dem med varsam hand och som har förhandlat fram skivkontraktet som har gjort dem kända i hela landet. Och han har visat att ett band måste inte utgå från London för att lyckas.
”När man har hittat sitt sound måste man ha en bra manager”, säger John Lennon, den 22-åriga gitarristen och kompositören till ”Please Please Me”, som också var den som grundade bandet. ”Men please, please kopiera den inte. Försök göra något eget, som vi har gjort. Gör den musik ni gillar och försök inte göra er märkvärdiga. Krångla inte till det.”
”Det lärde vi oss första gången vi spelade in en skiva”, inflikar basisten Paul McCartney, 20 år. ”När vi hade spelat in ’Love Me Do’ och ’PS I Love You’, spelade vi upp ’Please Please Me’ för skivproducenten George Martin. Den var lite rörig, så han rådde oss att lugna ner den lite grand.
Förenkla den. Det gjorde vi – och resultatet talar för sig själv.”
Och det är Paul som tipsar blivande gitarrister att lära sig läsa noter. Men det var han ensam om. Resten av bandet håller inte med. De menar att det inte behövs, huvudsaken är att man kan uttrycka sig som man vill med sitt instrument. Om man inte kan det måste man så klart gå notvägen.
”Ingen av oss kan läsa noter”, säger gitarristen George Harrison. ”Men vi klarar oss ändå. Och jag är övertygad om att våra framgångar beror på att vi undvikit att låta oss påverkas av andra band. Jag är dessutom säker på att vårt sätt är det enda rätta. Få ihop ett gäng och spela – och spela. Känn efter vad ni är bäst på och fortsätt med det, fast ännu bättre.”
Bandets nyaste medlem, Ringo Starr, 22 år, har ett liknande råd till blivande trummisar.
”Övning är vad som gäller – men med ett band. En enda spelning med ett band, hur taffligt det än låter, motsvarar timmar av ensamma spelövningar hemma på rummet.”
”Där har vi också haft tur”, säger
Paul. ”Vi kommer jättebra överens. Det gör allt så mycket lättare.”
Sammanfattningsvis är deras råd: skaffa ett eget sound och helst eget material. Jobba hårt tillsammans. Hitta rätt manager som tar hand om ekonomin.
”Det här är inte bara ett jobb”, avslutar de. ”Det är ett kall.”
Vilket kanske är den riktiga anledningen till deras framgångar.
JERRY DAWSON
NME 8|3|1963
BEATLES BLÄDDRADE I NME och såg stolta ut över att ”Please Please Me” låg etta på topplistan. Det var ett stort ögonblick för de begåvade killarna från Liverpool, en stund värd att vänta på.
”Men något som var extra kul”, avslöjade John Lennon när jag träffade honom i veckan, ”var att vi höll på att förpassa den låten till B-sidan av ’Love Me Do’! Tänk dig – en låt som tog oss till toppen kunde ha blivit helt bortsjabblad! Vi ändrade oss bara för att vi var så trötta kvällen vi gjorde ’Love Me Do’. Vi hade kört den några gånger och när det var dags för B-sidan tänkte vi ta ’Please Please Me’.
”Vår producent, George Martin, tyckte att arret var rörigt, så vi försökte göra den enklare. Men vi var slutkörda och fick inte till det. Vi är noggranna när vi jobbar och gillar inte att hasta över saker. Till slut föreslog George att vi skulle ta en annan låt. Han sa: Låt ’Please Please Me’ vila till någon annan gång och se om ni kan snygga till den lite.”
”Och vilken tur att vi gjorde det. Under nästföljande veckor gick vi igenom den igen och igen. Vi ändrade tempot. Vi ändrade lite i texten. Och vi testade att framhäva munspelet, så som vi gjorde i ’Love Me Do’. När vi äntligen var klara var vi så nöjda att vi bara ville spela in den så fort som möjligt.”
Jag förstår vad han menar, för killarna var verkligen på strålande humör den kvällen! Så fort ”Please Please Me” var inspelad och klar åkte de iväg för att fira med en middag i Londons West End, där deras typiska frisyrer och snygga mockakläder väckte en del uppseende.
Eftersom de inte var så kända till utseendet vid den här tiden bestämde de sig för att låtsas vara The Shadows!
Detta underlättades av att John bär tjockbågade ”Hank Marvin”-glasögon när han inte står på scen. Han har dem inte när bandet uppträder eftersom han inte vill att de ska anklagas för att imitera andra artister. Men vid det här tillfället kom Johns glasögon väl till pass – och plötsligt kunde man höra dem säga sådant som ”Kan du beställa, Hank?” och ”Brian, sa Cliff ditten eller datten?”
En bit bort satt en ung man och hans flickvän och stirrade. Efter en stund kom den unge mannen fram till bordet och bad om deras autografer och sa: ”För ni är väl Tornados, eller hur?” [Restauranggästerna fick sig ett gott skratt.]
Det är inte alla som vet att Decca tackade nej
till Beatles innan de fångades upp av EMI. Det hände för ungefär ett år sedan, kort efter bandets tyskproducerade skiva (”My Bonnie” ihop med Tony Sheridan) kom ut i England på Polydor.
John: ”Skivan blev en enorm hit i Tyskland. Därför trodde vi att vi hade en hyfsad chans att tas emot av ett brittiskt bolag, så du kan ju föreställa dig besvikelsen. Men vi tog det inte så hårt. Vi körde bara på och försökte bli ännu bättre.”
Är det något Beatles är bestämda med så är det att … inte flytta till London. De är mycket förtjusta i sin hemstad Liverpool.
”Vi älskar stan”, sa Paul. ”Vi lärde känna varandra i skolan där och det var där vi upptäcktes. Fansen i Liverpool var – och är fortfarande – fantastiska. De fick oss att känna att vi betydde något.”
Jag såg exempel på Merseysides hängivenhet med egna ögon när jag var i Liverpool för att se Billy Fury och hans band i höstas. En flicka fick syn på beatlarna mitt i publiken, och en mindre kalabalik utbröt i pausen då folk började skrika efter autografer. Eftersom de var där helt privat var det ganska pinsamt, men de skrev så många autografer de kunde (så många att bläcket tog slut i min bläckpenna som de lånade!).
Paul minns en rolig händelse. ”Förut brukade jag och resten av bandet jobba på en klubb på Upper Parliament Street i Liverpool. Vi spelade bakgrundsmusiken till en striptease-tjej. Vi stod bakom henne, men i slutet på sitt nummer brukade hon vända sig om och … Vi var ju bara småkillar och rodnade som bara den! Fyra knallröda killar i rosa ullkostymer … Vilken färgbomb!
”Hon gav oss noter att spela efter, det var sådant som Beethoven och ’Rituell elddans’. Vi kan inte läsa noter, så till slut sa vi: ’Förlåt! Istället för elddansen kan vi spela ’The Harry Lime Cha-Cha’, som vi har arrangerat själva, och istället för Beethoven kan du få ’Moonglow’ eller ’September Song’!’ Hon hade inget val – hon fick lov att acceptera det helt enkelt”, skrattade han.
Just nu ser Beatles fram emot sin första LP där de flesta låtarna är gjorda av John och Paul. Den släpps på Parlophone inom några veckor.
Det kommer att bli ett otroligt bra debutalbum, tro mig. Eftersom jag själv kommer från Merseyside börjar jag undra om jag helt enkelt blivit lokalpatriot. Men jag tror faktiskt inte att Beatlesfansen kommer att bli det minsta besvikna.
Otroligt nog spelade killarna in skivan under nästan 10 timmar utan avbrott, trots att John var genomförkyld. Och efter sista låten – en helt vild version av ”Twist And Shout” – tittade en glatt överraskad George Martin ut från kontrollrummet.
”Hur kan man åstadkomma ett så fantastiskt sound efter så många timmar?” undrade han. ”Ju svårare förutsättningar, desto bättre är de!”
Fastän 10 låtar spelades in vid det tillfället kommer ingen att bli A-sidan på deras nästa singel.
”Den har inte skrivits än”, säger John, ”men den kommer, det kan du vara säker på. Vi ska till Kanarieöarna snart och ha lite semester. Vi kanske kan få inspiration där !”
ALAN SMITH
”Fansen i Liverpool var – och är fortfarande – fantastiska. De fick oss att känna att vi betydde något.”
Paul McCartney