”För mig är livet ett långt lärande.”
Stockhausen, tibetanska Dödsboken och Hamburg.
Beatles sinnen utvidgas allteftersom arbetet pågår med nästa LP – ”Magic Circles”? ”Beatles On Safari”? ”Revolver”? – och Paul fördjupar sig i Stockhausen och den tibetanska Dödsboken. Men först återvänder de till Hamburg och en känslomässig återförening med Astrid Kirchherr.
NME 11|3|1966
JOHN LENNON OCH jag testade något ovanligt förra veckan – vi gick ut och åt lunch. Ovanligt för honom eftersom han aldrig äter lunch ute och ovanligt för mig eftersom jag i vanliga fall äter före halvfyra på eftermiddagen! Men å andra sidan måste journalister gå upp tidigare än Beatles.
John kom (i tid) för att testa den här nya upplevelsen och vi gav oss iväg med stil i hans lyxiga Rolls-Royce Phantom V. Vi såg ut över Mayfair genom tonade rutor, som man kan se ut igenom men som är insynsskyddade utifrån. Det är som att åka ambulans, förutom att ambulanser knappast har tv och kylskåp! Telefonen bak i bilen surrade. ”Kan inte vara till mig”, sa John. ”Ingen har det här numret.”
Vi kom fram till restaurangen på Regent Street och John bad chauffören komma tillbaka om 90 minuter. Inte förrän bilen hade kört iväg såg vi att restaurangen, där vi bokat bord till klockan 15:15 stängde klockan 15 … ”Där är John Lennon”, sa en kvinna till sin vän, men innan vännen hann vända sig om satt vi i en taxi. Chauffören sa att han kände till ett fint litet hak i Soho och det lät bättre än te och smörgåsar på NEMS (Epsteins ställe), så vi åkte dit. Stället var tomt och maten luktade gott, men sherryn i soppan var dock det närmaste vi kom alkohol den tiden på dagen, vilket servitören beklagade. John tog av sig regnrocken (”Köpt på Tahiti för 15 spänn.”) och intervjun med Lennon kunde börja …
Du har ofta sagt att du inte vill spela i ett band när du fyllt 30 och nu är du 26. Det enda spikade datumet i Beatles kalender verkar vara konserten för NME Poll Winners 1 maj. Är det här början på pensioneringen?
Nej, vi ska till Tyskland, Amerika och Japan i år. Det är en slump att vi inte jobbar nu. Vi skulle haft två veckors semester efter jul och sedan börjat med nästa film, men den är inte färdig. Vi vill jobba och vi har mycket att göra – skriva låtar, spela in och så vidare. Paul och jag måste sätta oss och skriva låtar till den nya LP:n nästa vecka. Jag hoppas inte att han och Jane ska åka någonstans, för vem vet när vi kan börja spela in i så fall. George trodde att vi hade skrivit låtarna, att vi var klara – det var därför han skyndade sig hem från smekmånaden, men så hade vi inte en låt färdig. Vi måste sätta igång, vi har strulat för mycket. Men det kändes som att vi just avslutat Rubber Soul, men så insåg jag att var för flera månader sedan. Vi ska självklart inte jobba hårdare än vi vill nu, men man blir lite less på att göra ingenting.
Nu när du har alla pengar du behöver och massvis med tid över, känner du ingen längtan efter att göra något annat?
Jag har ett par grejer på gång. Jag skulle vilja spela in en del av min poesi, men jag är inte så effektiv. Jag bara står där och låter saker hända. Jag skulle ha varit klar med en ny bok – den skulle komma ut den här månaden, men jag har bara skrivit en sida! Jag tänkte: Varför ska jag jobba häcken av mig för att ge ut böcker lika ofta som skivor?
”Jagmenar,14låtar– alla måste skrivas
och spelas in tills man är nöjd med dem. Det är mycket jobb.”
Paul McCartney
Oroar du dig någonsin för att pengarna inte ska räcka livet ut?
Ja! Jag oroar mig galet mycket för det. Jag ser framför mig hur jag är en sådan där dåre som är slut redan vid 30. Sedan fantiserar jag om att skriva en serie som heter ”Jag ska spendera, spendera, spendera …” Jag tänkte på det för ett tag sedan, så jag satte ut Ferrarin och Minin till försäljning. Sedan sa en av revisorerna att allt var bra, så jag tog tillbaka bilarna. Det är samma gamla visa, vi vet aldrig hur mycket pengar vi
faktiskt har. Jag har försökt lista ut det, men med inkomstskatt som ska dras av och pengar som kommer in överallt ifrån blir uträkningarna för komplicerade för mig, jag som inte ens kan multiplikationstabellen. Om jag spenderar 10 000 pund säger jag till mig själv: ”Du måste tjäna 30 000 pund före skatt för att ha råd.”
Vilka slags människor är dina gäster i Weybridge?
Vi har en väldigt liten umgängeskrets. Proby var där en kväll, Martin en annan ... De är faktiskt de enda som vi har bjudit in på middag. Egentligen gillar jag när folk kommer och hälsar på spontant. Då blir det inte lika formellt. Ivan och Jean var nere över helgen – gamla vänner från Liverpool – och Pete Short, killen som sköter min supermarket, kom förbi i lördags.
Är huset i Weybridge ett permanent hem? Nej, det är det inte. Jag längtar efter att få flytta in till stan, men jag väntar tills jag ser hur Paul trivs i sitt townhouse. Om det fungerar för honom, då säljer jag huset i Weybridge. Men det kommer antagligen inte bli lätt att hitta en köpare. Hur säljer man ett hus inrett i rosa, grönt och lila? Vi satte upp lila sammetstapeter i matsalen – de framhäver det slitna gamla matbordet vi har. Sedan har vi ”roliga rummet” på övervåningen. Jag målade det i alla färger, bytte från den ena till den andra vartefter färgburkarna tog slut. Och sedan är det växterna i badrummet … Jag skulle väl kunna ha en lya i stan, men vill inte lägga ut ytterligare 20 000 pund bara för att ha någonstans att sova när jag är för full för att köra hem.
Vilka tv-program tittar du på?
The Power Game är min favorit. Jag älskar det. Och Danger Man och The Rat Catchers – såg du avsnittet när spionen, den smarta, sköt en nunna av misstag? Jag älskade det och jag var så glad att det hände den smarta.
Vad kan vi förvänta oss av de kommande skivinspelningarna?
Allt möjligt. Elektronisk musik, skämt ... Nästa LP kommer att bli väldigt annorlunda. Vi ville inte ha något uppehåll mellan låtarna – den ska pågå utan avbrott. Paul och jag gillar den elektroniska musiken. Man kan klinga med glas eller använda signalerna från radion, sedan kör man bandet på repeat och spelar upp ljuden i intervaller. Man kan skapa hela symfonier med det. Det låter bättre än bakgrundsmusiken vi hade i senaste filmen. Alla de där dumma banden. Aldrig mer!
CHRIS HUTCHINS
NME 24|6|1966
JAG HAR INTERVJUAT Paul McCartney i en bil i full fart. I en knökfull trappa. I rökiga biljardhallar. Över telefon. På en skivinspelning. På väg uppför en stege. Gående längs Tottenham Court Road. I en taxi. Instängda i ett rum med fans utanför som försökte slå in dörren. Till och med på ett hustak.
Några av intervjuerna var helt bisarra situationer, men intervjun som slår allt ägde rum på BBC:s Top Of The Pops häromdagen. Paul satt på badkarskanten och svarade på mina frågor. Jag satt på toaletten! Ett udda ställe för en intervju, men just då var badrummet den enda tysta platsen i hela tv-huset.
Det var tjejer överallt: de släntrade fram och tillbaka i korridorerna, stod i entréhallen och motades bort från Beatles loge i rummet bredvid. Någon kom med te och Paul ställde sin temugg på handfatet.
”Fans”, sa han tyst, nästan som om han tänkte högt. ”Det är lustigt. Många av dem skäller på mig, John, George och Ringo. De säger att vi inte uppträder tillräckligt mycket.
Om de bara visste. De tror att vi bara har slöat de senaste månaderna. Fattar de inte att vi har jobbat med nästa platta sedan april? Det är länge.”
”Jag antar att alla inte gillar det, men om vi skulle försöka vara alla till lags, skulle vi aldrig komma igång. Vi försöker variera oss så mycket som möjligt … På nästa LP är det ett spår där Ringo gör en barnvisa och ett annat med elektroniska ljud.”
Han började pilla på läppen nästan utan att tänka på det och jag frågade om ryktet att han slagit sönder en tand.
”Det stämmer”, sa han uppriktigt. ”Det hände för ett tag sedan när jag körde omkull på moped. Nu har jag fixat den … Kolla.”
Jag tittade, men såg ingenting. En perfekt lagning. Bara ett litet ärr på läppen fanns kvar som ett minne.
”Det var en allvarlig olycka. Det kanske låter fånigt att man kan vara med om en allvarlig olycka på moped, men jag slog mig rejält. Spräckte skallen och läppen, och slog av tanden. Jag körde sakta, men det var mörkt och jag körde på en sten och flög av. Men det var mitt eget fel. Det var en fin kväll och jag tittade på månen!”
Han smuttade på teet och tog upp en cigarett. ”Och allt det där ’Såg inte Paul McCartney sjuk ut på tv?’-snacket”, fortsatte han och syftade på Mama Cass kommentar i NME:s America Calling förra veckan. ”Jag har inte varit sjuk. Förutom olyckan är jag i bra form. När vi filmade klippen för ’Paperback Writer’ hade jag precis slagit av tanden och vi hade jobbat hårt med LP:n och jag hade inte sovit så mycket. Det är allt.”.
”Vi har inte haft tid med så mycket annat. Jag menar, 14 låtar – alla måste skrivas och spelas in tills man är nöjd med dem. Det är mycket jobb.”
”Men jag har läst en del, till exempel Frank Harris My Life And Loves. Jag tror inte på hälften av vad han skriver! Han skryter bara. Jag har också läst Jean Cocteaus Opium. Skrämmande? Nej. Vad jag menar? Den är inte ett dugg skrämmande.”
”Filmer? Ja, jag såg Djävulsk gisslan med Donald Pleasence. Inte dålig alls. Men lite utdragen mot slutet. Jag har också sett pjäsen Juno och påfågeln. Jättebra!”
”Nej, jag tror inte att någon av oss kommer att skriva en pjäs eller en musikal, inte på länge. Folk frågar alltid om det, men grejen är att vi satsar allt på våra låtar. Ärligt talat så kräver de koncentration.”
”’Paperback Writer’? Den kom jag på för att jag älskar ordet ’paperback’.”
Paul verkade smaka på ordet och rullade det på tungan.
”I alla fall, när vi gjorde låten skrev vi ner texten som ett brev.” Han viftade med armen i luften som om han skrev på ett papper. ”Vi började med: ’Bästa herrn eller frun’, och gick vidare därifrån. Om du lyssnar på texten så kommer du förstå vad jag menar, den flyter på som ett brev. Men det är allt egentligen, det finns ingen story bakom och den är inte inspirerad av verkliga personer.”
Paul och resten av bandet har skakat av sig frågor om att ”Paperback Writer” inte tog sig till
första plats med en attityd av det är sådant som händer i musiklivet … Och eftersom de ligger på första plats den här veckan kanske de har rätt. Paul visar större intresse när man frågar honom om hans hem. Han har tre nu: ett i St John’s Wood i London (som han sägs har betalat 40 000 pund för), ett i Liverpool, och det senaste förvärvet – en gård i Skottland.
”Aye the noo”, utbrast han leende med en fantastisk skotsk accent. ”Det är ett litet ställe uppe i Skottland och jag planerar att åka dit för att få lite lugn och ro.”
Plötsligt släppte han den skotska accenten och återgick till sin normala röst.
”Det är inte så pjåkigt – 200 tunnland och ett boningshus. Jag kan inte säga hur mycket det kostade, men det är värt pengarna tycker jag. Och när det gäller huset i St John’s Wood så har jag möblerat det i klassisk stil för jag gillar inte de där moderna grejerna som ser ut som att de behöver fixas till. Det ska vara bekvämt. De där moderna skinnfåtöljerna … Blä. De är för kalla.” Han såg lagom plågad ut.
”Om jag kan något om fastigheter? Egentligen inte. Eller det gör jag väl, om jag tänker efter. Jag uttrycker mig oklart. Men jag är ingen fastighetspamp. Jag köper bara ställen jag tycker om. Jag äger inget utomlands.”
Jag frågade honom om de mystiska instrumenten som nämndes i min artikel i NME förra veckan. De som producenten George Martin köpt in för 110 pund och som han använt på ett spår på det kommande albumet.
George har vägrat att prata om det tills
Beatles har gett sitt godkännande.
Paul skrattade. ”Vadå mystiskt? Det är bara ett klavikord som låter bra. Det finns inga skumma grejer på skivan. Hursomhelst har jag slutat se på saker som extrema.”
Jag påminde honom om ett tillfälle när jag sa att ”Twist And Shout” borde släppas som singel och han svarade att den var för ”extrem”.
Han höll med. ”Du har rätt. Vi tyckte det då. Men nuförtiden har jag slutat tänka på saker som skumma eller annorlunda. Det kommer alltid att finnas människor som Andy Warhol i Staterna, han som gör bra långfilmer med människor som bara sover. Inget är konstigt längre. Vi sätter oss och skriver eller går in i skivstudion och ser vad som händer.”
Han smuttade på sitt te igen.
”Vet du vilken som är vår längsta session? Det var när vi spelade in Rubber Soul och vi började klockan fem på kvällen och höll på till halv sju på morgonen. Ja, det var tufft, men vi var tvungna. Vi tillbringar mycket mer tid i studion nu än förr, antagligen för att vi är mer intresserade av vårt sound.”
Jag frågade hur det går med Beatles film.
”Det är som förut”, sa Paul bestämt. ”Vi har inget än, men vi kan vänta. Men en sak är klar, i nästa film vill vi göra all musik själva. Det har inte blivit som vi har velat tidigare, när vi skrivit låtarna och andra har gjort filmmusiken. Vi gör kanske en musikal, och jag lovar att den inte kommer att likna någon annan musikal. Vi vill inte göra något som Lionel Bart gjorde för 50 år sedan.”
Han fingrade på en röd nejlika som satt på kavajslaget (alla i Beatles hade en, det var en present från en flicka på London Airport, där de varit för att vaccineras mot kolera inför turnén i Asien).
”Jag lär mig hela tiden. Man gör det, om man håller ögonen öppna. Hela livet är ett långt lärande. Jag går på teater och är intresserad av konst för att jag är uppmärksam och ser vad som händer runtomkring. Alla kan lära sig … Om de ser sig omkring. Just nu är jag intresserad av elektronisk musik av Berio och Stockhausen, som är jättebra. Det öppnar ens ögon och öron.”
”På skivan har vi ett spår med elektroniska effekter, som jag kommit på själv, och med text från tibetanska Dödsboken. Vi gjorde det för att vi, eller i alla fall jag, är trötta på att höra folk gnälla om att de hört allt förut. Vi spelade upp det för The Who och Stones som var märkbart intresserade.”
”Vi spelade det för Cilla också … Hon bara skrattade!” Han flinade åt minnet.
Före vår badrumsintervju hade Paul, John, George och Ringo haft en presskonferens
på en annan underlig plats: ett spartanskt omklädningsrum som liknade dem man hade i skolan. Det fanns inga sittplatser och de få inbjudna journalisterna fick mingla med de fyra bäst de kunde. Jag märkte att ingen pratade med Ringo, som stod i ett hörn för sig själv, så jag baxade mig dit och höll nästan på att bli strypt av en rockhängare på vägen.
Det var samma gamla Ringo: trevlig, men samtalen med honom kan vara lite knaggliga. ”Ja, livet är toppen”, medgav han. ”Har jobbat hårt. Ingen vila. När jag är ledig? Då går jag upp två på eftermiddagen och är ute på klubbar till tre på morgonen. Jag gillar det. Om det är fint väder går jag hem till John och tar en simtur i poolen. Jag borde skaffa en egen, men det är inte värt det när John bor så nära.”
”Mina husaffärer? Inte illa, inte illa alls. Vi har sålt några lägenheter och min firma har gjort lite jobb hemma hos George och John.”
”Så du har tjänat pengar på George och John?”, dristade jag mig att fråga.
”Ja”, svarade Ringo buttert.
Jag tackade för mig medan Ringo ropade till mr Epstein:
”Alan Smith ska göra en fantastisk, exklusiv artikel bara om mig.” Jag hastade över till John och George i ett annat hörn.
” … det är som vilket annat jobb som helst”, sa George. ”Man jobbar på så att man kan dra sig tillbaka när man vill. Så har vi gjort. Vi har kommit långt och kan slappna av lite. Nu behöver vi inte stressa med en ny film. Vi kan vänta tio år om vi vill. Varför ha bråttom?”
”Nej, vi tänker inte skriva vårt eget filmmanus. Det är inte vår uppgift. Ja, det finns någon speciell jag vill träffa när vi åker till Tyskland nästa vecka – Adolf Hitler!”
”Ja, det finns en anledning till varför vi inte spelar så mycket i Storbritannien. Vi måste jobba och bo här. Om vi inte visar oss så mycket blir det lättare att ha ett privatliv. Nej, vi …”
Dörren öppnades och resten dränktes av ståhejet utanför. Det råder ingen tvekan. Det är fortfarande hektiskt att vara en beatle.
ALAN SMITH
NME 01|07|1966
BREVET FRÅN JOHN LENNON sammanfattade allt. Han hade skickat det några år tidigare till den numera avlidne ex-beatlen Stuart Sutcliffe, och han fick tillbaka det i Hamburg på söndagen. I brevet hade John skrivit: ”Jag har en cigg kvar som ska räcka till torsdag.”
Det är den sortens minnen Beatles har från Hamburg – torftig fattigdom. Men denna söndag återvände de i triumf. De susade in i staden följda av åtta bilar och eskorterade av motorcykelpoliser. För de flesta Hamburgbor hade världsstjärnorna Beatles kommit. Men för en handfull på Grosse Freiheit – en smal gata med skumma klubbar (en gång bodde de ovanpå en) – var John, Paul, George och Ringo tillbaka. Och vännerna de hade skaffat sig då filtrerades genom de militäriska tyska vakterna för att återuppta bekantskapen.
Där var Betina, den fylliga blondinen som jobbade i baren på StarClub och som varit kär i John. ”Hon brukade ropa efter sina favoritlåtar, mindes John. Hon gav mig drinkar när vi inte hade några pengar. Och piller – skriv det!” Vänner som Cory, tjejen som Paul en gång uppvaktade. Hennes föräldrar hade en restaurang på Grosse Freiheit – gatan där Star-Club ligger – och där åt de hungriga beatlarna ofta.
Och Bert Kaempfert – mannen som spelade in Beatles när de var i Hamburg. Han dök upp backstage på söndagen för att träffa dem, precis som alla andra. Och så Astrid Kirchherr, som var förlovad med Stuart Sutcliffe. Hon kom med sin fästman, Gibson Kemp, och en bunt brev från John till Stu. ”Det är den bästa presenten jag fått på flera år”, sa John medan han bläddrade igenom breven och visade upp ett par för folk runt omkring. Många innehöll bilder – Lennons teckningar skulle antagligen inbringa en förmögenhet om de såldes på auktion idag.
Så Beatles var i Hamburg. Men förutom de gamla vännerna var det inte så mycket som påminde dem om tiden de hade tillbringat där. De spelade för en publik på över 7 000 personer på Ernst Merck Hall – ett stort betongpalats de aldrig hade sett tidigare. Det här var ingen återkomst till Star-Club där deras musik första gången tog form.
”Vi skulle vilja gå dit”, sa John sorgset. ”Men det skulle vara miljontals människor där och det skulle antagligen inte vara kul. Vi skulle nog krossas till döds.”
De bodde på det magnifika Schloss Hotel i Tremsbüttel – långt ut på landet, nästan fem mil utanför Hamburg. Poliser i gröna uniformer patrullerade i omgivningarna för att mota undan fans som kommit från Hamburg och andra städer i hopp om att få en skymt av idolerna. Det gick inte att återvända till lyan ovanför strippklubben där de en gång hade bott. Trots att ägaren hade kastat ut hyresgästen så att Beatles kunde komma dit och ha fest så stod rummen tomma.
”Säkerheten”, förklarade uppbådet runt Beatles. ”Vi kan omöjligt låta dem åka dit.”
Synd, för Beatles skulle aldrig få se sin gamla bostad igen. En månad senare var huset jämnat med marken.
De åkte limousine som körde först i raden av flera bilar. Hela Mercedesflottan gled obehindrat in och ut ur staden eftersom motorcykeleskorten stängde av sidogator och beordrade trafiken att köra åt sidan tills Beatles hade passerat.
Deras konserter sponsrades av en tysk tidskrift som aldrig hade skrivit en rad om dem under Star-Club-tiden. Ryktet säger att tidskriften betalade så mycket för konserterna i München, Essen och Hamburg att de trots fullsatta hus förlorade pengar på denna tre dagar korta ”Blitzttournee”. Axel Springer, den tyska tidningskungen och ägaren till tidskriften, skulle tveklöst ha betalat dubbelt så mycket. Att köpa Beatles för tre dagar är ingen liten grej – och värt en förmögenhet i fråga om prestige.
Jag var särskilt intresserad av att rapportera från Beatles återkomst till Hamburg – för det var i den staden som jag träffade dem första gången hösten 1962. Jag var där en vecka för att skriva om Little Richards spelning på Star-Club och Beatles var också där. Det förekom vänliga diskussioner mellan Lennon och Little Richard som alltid slutade med att Lennon skrek ”håll klaffen, farfar” till den äldre
mannen. Men en kväll hörde jag Richard påpeka för klubbägaren, Manfred Weissleder: ”De där Beatles är så bra. Titta på dem
Manfred, de skulle kunna bli störst i världen.”
Manfred fäste lika lite vikt vid Richards ord som jag, men vi kom båda två ihåg dem när jag besökte Star-Club i söndags kväll. Manfred kom också ihåg en affärsdiskussion med Brian Epstein kort innan de började sista säsongen på Star-Club. Beatles manager krävde 250 pund i veckan för sitt band – 150 procent mer än de fått tidigare.
Manfred hade sagt att det var för mycket. ”Skitsnack”, hade Epstein svarat. ”De kommer snart att vara större än Elvis Presley.”
Weissleder trodde honom inte – men han betalade pengarna. Den långa, blonda tysken hade en rad historier om Beatles. Hans tidigaste minne av dem var från två år innan han ens hade anlitat dem.
”En kväll såg jag dem gå in på klubben mittemot min. De såg så underliga ut, jag vände mig till min kompis och sa att de där måste komma från en annan planet.”
Manfred skrattade åt minnet från kvällen då John gick upp på scenen naken – förutom gitarren. John berättade dock senare att han hade haft kalsonger på sig (”och en toalettring runt halsen”). Och Weissleder kom ihåg när han lånade dem en bil för att de ville köra till kusten. ”Den kvällen var jag tvungen att avbryta dem på scenen för att fråga Paul – den enda som kunde köra – var bilen fanns. Han sa: ’Oj, motorn gick sönder så vi lämnade den där.’ En nästan helt ny bil för 2 000 pund och de hade dumpat den vid kusten!”
Vi snackade in på småtimmarna på söndagsmorgonen – samtidigt som det lyxiga expresståget, specialinhyrt för Beatles följe, tog det dyrbara sällskapet från Essen till Hamburg. De kom fram vid frukosttid och gick direkt och la sig på hotellet i Tremsbüttel.
Vid lunchtid hade folkmassorna samlat utanför. Jag kom in till John, Paul och Ringo (George vaknade sent) i deras svit mitt i en diskussion om titeln på deras nästa LP.
”Vi har haft alla möjliga idéer på resan – ’Magic Circles’, ’Beatles On Safari’ och ’Revolver’ – den sista gillar John gillar bäst”, sa Paul till mig. Några minuter senare gick de ut på hotellbalkongen, till den samlade folkmassans förtjusning. När de senare gick till de väntande bilarna hörde jag John säga: ”Tänk att Betina var på stationen klockan sju i morse. Jag trodde hon skulle be om ett nummer!”
Bilkortegen tog en omväg via landsvägarna. Det skedde inga olyckor, men den tyska polisen tog inga risker – utanför konserthuset stod ännu en motorcykelpatrull och ett antal bilar som liknade pansarbilar stod bredvid.
Men Beatles kunde snabbt och enkelt ta sig till logen backstage och var i säkerhet in innan ett gäng ungdomar förgäves försökte storma dörren. De kastade tårgasbomber mot polisen som svarade med vattenkanoner mot våldsverkarna.
Så började den första spelningen. Mer än tio minuter efter det att Peter & Gordon hade gått av scenen gav den högljudda och otåliga publiken Beatles ett översvallande mottagande. Bandet spelade bra, men Johns röst vittnade om att det straffar sig att inte öva på sju månader – för efter konserterna i München och Essen kunde han knappt kraxa fram en ton. Det blev särskilt märkbart på ”Paperback Writer”. Inte ens flera veckor i inspelningsstudion hade lyckats stärka hans röst tillräckligt för konserterna. Detta var andra varningen de fick för att de inte repade tillräckligt – i München vet jag att de repade på hotellrummet av rädsla för att komma av sig på scen!
Mellan konserterna genomled de ännu en galen presskonferens och svarade på frågor som: ”John, vad tycker du om Ringo?” (Varpå John svarade: ”Jag tycker du är dum.”) En irriterad reporter frågade: ”Varför är ni sådana fruktansvärda snobbar?” på vilken George svarade att de inte var det och att det bara var hon som inbillade sig. Därpå höll Paul ett litet tal om att de trodde på att svara ärligt på frågorna även om det gjorde dem impopulära. Och han fick applåder.
De drog sig tillbaka till logen där några vänner väntade. Före andra konserten frågade jag John om en story som sa att Beatles hade gripits av polis vid ett tidigare besök för att de försökt tända eld på en klubb de uppträdde på.
Han sa: ”Det där, det blev lite knasigt. Vi satte eld på en grej på scenen och klubbägaren – som ville porta oss eftersom vi sagt att vi inte skulle spela där mer utan skulle flytta till Star-Club – ringde polisen.”
Paul nickade. Därefter ropade Ringo med sin mest tillgjorda röst:
”Kom igen, grabbar, nu går vi ut och gör en spelning till.”
Efter spelningen kördes de direkt tillbaka till Tremsbüttel. De var inbjudna till alla möjliga fester och – bland annat till en greve på hans slott i skogen – men de tackade nej till alla. Men det sorgligaste meddelandet skickades å Beatles vägnar till Manfred Weissleder på Star-Club. Det stod: ”Tyvärr, vi kan inte komma ikväll.” Och på sitt kontor skakade Manfred på huvudet och sa: ”Synd, de brukade aldrig säga nej till en fest …”
CHRIS HUTCHINS
”Vi har ett spår med elektroniska effekter – vi spelade det för Stones och The Who och de blev märkbart intresserade.”
Paul McCartney