”Jag är bättre på att vara trevlig nu”
Beatleshysterin är här, och bandet avslöjar sina framtidsplaner.
NME 21|6|1963
”ÄR DET NÅGOT NI SKULLE vilja ha” retades Beatles … och nästan 5 000 skrikande fans på danspalatset i New Brighton’s Tower svarade då de fyra Liverpoolkillarna skulle uppträda för den lyckliga hemmapubliken. Jag åkte till Merseyside förra helgen för att titta på Beatles och Pacemakers gemensamma framträdande i hemstaden sedan ”I
Like It” och ”From Me To You” intagit topplistorna.
Temperaturen var så hög där inne att man hade kunnat koka ägg utan spis. Längst fram svimmade flickor på löpande band och bars över scenen till sjukvårdare som hade fullt upp. Det var en underbar kväll som vittnade om dessa hitmakares framgångar. Senare, när de satt i logen och svalkade sig med kalla drycker, pratade Beatles om mötet med publiken. De var lite bekymrade över att spelningen hade störts av alla kollapser framför scenen, men även tacksamma över att de var så populära på en scen där de en
Det påstår John Lennon, alltmedan Beatleshysterin växer och kvartettens olika personligheter börjar framträda. Stora planer inför framtiden har de också: gokartbanor, damfriseringar och en pjäs om när Jesus återvänder till jorden som en Liverpoolbo vid namn Pilchard …
gång hade spelat gratis bara för att det var roligt. Ombytta och uppfräschade bestämde de sig för att tillbringa småtimmarna på Blue Angel, en liten, trång klubb där de förr hade spelat för en spottstyver. I läderjackor och jeans slank de obemärkta genom danshavet – tills någon kände igen dem och skriken spred sig som en löpeld!
Väl utanför danspalatset packade vi ihop oss i Paul McCartneys bil och satte fart mot det sena firandet – i för hög fart, för det dröjde inte länge förrän vi blev jagade och invinkade av en polisbil och Paul fick lära sig den hårda vägen att till och med Beatles
måste följa hastighetsbegränsningarna, även om de är i sin egen hemstad!
Klockan hade hunnit bli en bra bit efter midnatt när vi äntligen kom fram till klubben och vi kunde sätta oss ner och prata om Beatles vänner, fansen. En efter en mindes de olika incidenter, som när Ringo Starrs hus i Dingleområdet var omringat av över 200 fans.
”Jag hade redan stuckit iväg på en spelning, men min pappa lyckades ändå inte övertyga dem om att jag inte var hemma. Till slut fick han ta med sig mamma ut på stan för de kunde inte höra teven för allt oväsen utanför!” berättade Ringo.
Fansen som dök upp utanför George Harrisons hem för ett tag sedan hälsades välkomna av beatlen i egen hög person.
Men det var tydligen ingen som kände igen honom för besökarna ville ivrigt veta om Paul McCartney bodde där och när han svarade ”nej” lämnade de honom ensam där på trappan!
Kanske är det för att de ser ut som vilka unga killar som helst som Beatles ofta inte blir igenkända. John blev tillfrågad vid sin egen ytterdörr om John var hemma, och han kunde inte motstå frestelsen att svara ”nej”, men till hans stora överraskning trodde besökarna på honom och gick därifrån. Allt oftare ringer folk på dörren till deras numera välkända hem. Nio gånger av tio lyder frågan till deras föräldrar eller syskon likadant: ”Är Beatles hemma?” Och nästan lika ofta bjuds fansen in på te och kikar in i rummen för att få en glimt av något som tillhör ”honom”!
”Men våra hem har drabbats av souvenirjägare”, berättade John för mig. ”På framsidan av vårt hus har de skalat av barken på ett träd och nu har de börjat ta hela grenar.”
”Vår bil har utsatts också”, fyllde Paul i. ”Hela tiden fattas speglar, antenner, dörrhandtag och annat som går att skruva loss. Vår turnéledare Mal [Evans] måste gå till bilverkstaden och skaffa det som fattas bara för att komma tillbaka och upptäcka att något annat är borta!”
”Vilket sorts urklippsalbum kan de sätta in dessa saker i?” undrade George.
Även när de är ute på turné möts de av översvallande fans. På senaste turnén, i en stad norrut, hoppade en pojke upp på scenen mitt framför John och dansade ”Cavern stomp” (ja, det är den nya dansflugan) samtidigt som han skrek: ”Beatles är toppen!” I en annan stad hade två ynglingar gömt sig i ett av hotellrummen i sju timmar bara för att få skaka hand med Beatles när de kom tillbaka från sin spelning.
Dock är det inte alla fans som norpar saker från beatlarna. En del ger istället. Bandet översvämmas dagligen av olika presenter. Det är allt möjligt från godispåsar till en stor nallebjörn med en speldosa inuti. Paul har fått massvis av presenter hemskickade inför sin 21-årsdag på tisdag. De andra tre Liverpoolfavoriterna har varit där och hjälpt till att öppna paketen som har vällt in från hela Storbritannien.
”Livet är underbart och vi skulle inte vilja vara utan det här för allt i världen”, berättade John. ”Även om det känns som om de är där dygnet runt nu så älskar vi fansen och skulle inte vilja bli av med en enda av dem. Tyvärr kan vi inte träffa allihop”, suckade han.
Men av förra lördagens mastodontspelning att döma skulle det ta dem flera veckor att hälsa på bara Liverpoolfansen!
CHRIS HUTCHINS
NME 9|8|1963
JAG HÄNGDE MED Beatles på takklättring i London – uppför en ranglig stege, över rännor och stuprör och förbi de stora skorstenspiporna på taket till det lyxiga Washington Hotel. Trafiken brusade där nere. ”Gå före, du!” skrattade Paul McCartney och pekade ut i tomheten som ledde rakt ner till gatan. Ett fall på ett par hundra meter! Han bara skojade (hoppas jag). Och det är ofta sådan han är – artig och munter! Berömmelsen har inte förändrat honom.
”Däremot har andra förändrats”, berättade han. ”Jag kan inte riktigt förklara, men när jag träffar en del av mina gamla kompisar är det inte samma sak längre. De har blivit annorlunda mot mig. Kanske tror de att vi har blivit några höjdare sedan vi hamnade på topplistorna, jag vet inte. Men då har de fel.”
När vi kom uppför stegen poserade Beatles mot några skorstenspipor inför en andfådd fotograf.
”Fast jag vill inte hacka på någon”, sa Paul. ”Jag antar att folk inte kan rå för att de tror att vi har förändrats. Det är naturligt.”
Det är mycket vi inte vet om Paul, som är den första i vår serie ”Beatles i närbild”, om hur han började spela gitarr och hur han kom i kontakt med John Lennon.
”Det började inte på något särskilt sätt”, berättade han. ”Jag fick min första gitarr när jag var 15, och jag brukade mer eller mindre bara klinka på den, men efter ett tag blev jag mer intresserad. Jag var fortfarande 15 år när jag träffade John på en utomhusfest i Woolton. Han spelade med några andra killar och jag frågade om jag fick vara med. Det var faktiskt så det började.”
”Vi gick väl från klarhet till klarhet – John, jag, George och en kille som heter Pete Best och som spelar med ett annat band nu. Du kan inte ana vilka namn vi hade: ’Johnny [det vill säga John Lennon] And The Moondogs’, ’Quarrymen’ och ’Rainbows’. Det sista kallades vi för att vi hade olika färg på våra skjortor och inte hade råd att köpa likadana! Sedan var det någon som ville att vi skulle kalla oss
’Long John Silver And The Pieces
Of Eight’! Det gick vi inte med på, men vi hette ’Silver Beatles’ ett tag. Till slut blev det bara Beatles.”
”Jag antar att det var ren tur att jag träffade John. Min mamma var distriktssköterska fram tills hon dog när jag var 14, och vi brukade flytta då och då på grund av hennes arbete. Efter en flytt kom jag i kontakt med John. Sedan dess har nog John och jag skrivit runt 100 låtar tillsammans, inklusive ’Bad To Me’ till Billy J. Kramer. Är det inte otroligt att det går så bra?”
Paul kommer från Allerton, en förort till Liverpool, där hans pappa fortfarande arbetar som bomullsförsäljare. Han gick på läroverket Liverpool Institute och tog flera betyg innan han slutade.
”Jag tänkte att jag skulle börja på konstskola om det floppade med musiken”, säger han. ”Jag pluggade konst och är fortfarande intresserad av det. Jag tecknar ofta när vi är ute på turné – när jag inte skriver låtar eller kör gokart! Det är min passion just nu. Vi körde gokart nyligen och jag funderar på att börja med det på riktigt. Jag är inte så intresserad av sport förutom det, och simning – men det kanske inte är så konstigt när det är så här varmt, eller hur? Det svalkar verkligen.”
Hur kommer resten av Beatles överens med Paul? ”Åh, bara bra”, skrattade de medan vi lutade oss mot en skorsten. ”Han har inte förändrats ett dugg. Han är samma gamla mallgroda som vi gillar!”
”Lustiga vanor?” sa John. ”Jodå. Visste du att han sover med ögonen öppna? Vi har alla sett honom ligga där och dåsa med ögonvitorna helt synliga. Han vägrar att tro oss när vi berättar det. Han är verkligen en bra kille. Vi har inga stora problem med honom, förutom att han blir otålig när det är dags att äta. Han lyssnar när vi säger åt honom, för han vet att om han inte gör det får han inte följa med ut!”
Paul tar allt detta med sitt typiska goda humör.
”Man kan bara skratta. Om man inte tar det här livet med en klackspark kan det gå illa. Så ser jag det i alla fall. Ibland känns det som att jag helst skulle vilja tillbaka till det vi hade för ett år sedan. Spela på Cavern och de andra ställena runt Liverpool. Jag skulle tro att de andra känner likadant ibland. Det känns som om man skulle vilja vrida tillbaka klockan.”
”Men det känns inte så hela tiden. För det mesta mår vi toppen. Det har verkligen gått bra för oss!”
”Nej, jag har inte köpt något speciellt sedan allt hände. Kanske kan jag skaffa en filmkamera – så kan killarna filma mig när jag sover med ögonen öppna!”
ALAN SMITH
NME 16|8|1963
GEORGE HARRISON lutar sig mot bordet på Liverpoolklubben Blue Angel, trummar rastlöst på det gröna filttyget medan han kisar genom en den slingrande cigarettröken. Klockan är ett på dagen … och George är eftertänksam medan vi pratar om hans roll i Beatles framgångshistoria. Han smuttar på en Pepsi. ”Beatles är nästan det enda jobb jag har haft. Jag har bara haft ett annat jobb, i två månader. Jag gick ut Liverpool Institute när jag var 17 och började jobba på en elfirma med eldragningar och sådant. Men jag stod inte ut. Musiken drog.”
”Dessutom hade jag lärt känna Paul i skolan och vi var sugna på att spela gitarr båda två. Paul hade en trumpet först, och vi spelade alltid ’When The Saints Came Marching In’. Om och om igen, bara ’The Saints…’! Beatles kanske skulle ha haft ett Liverpooltrumpetsound
nu om Paul hade kunnat sjunga och spela samtidigt! Han fick en gitarr, så träffade vi John. Jag visste inte om det då, men John och jag gick i samma lågstadieskola på Dovedale Road. Men vi lärde inte känna varandra förrän vi var 16 eller 17 år.”
”En gång i tiden [skratt] hade jag en egen grupp som hette The Rebels eller något liknande. Senare uppträdde jag på ställen för krigsveteraner och ungkarlar med bandet Quarrymen. Det var John, Paul och jag. Men det var inget stadigt, så ett tag frilansade jag. På ett ställe fick jag hoppa in i tre olika band under en enda kväll!”
”Jag minns när jag och Paul brukade spela gitarr och John sjöng. På den tiden var vi helt inne på Buddy Holly med låtar som ’Think It Over’ och ’It’s So Easy’. Vi hade verkligen kul. Vi var med i programmet Carroll Levis Discovery i Manchester en gång, och Billy Fury var den som uppträdde först. På den tiden hette han Ronald Wycherley och han tävlade med låten ’Margo’. Jag tror att vi hette Johnny And The Moondogs då. Man bedömdes efter hur mycket applåder man fick, men vi var tvungna att hinna med ett tåg innan tävlingen var avgjord. Vi fick aldrig veta hur det gick för oss! Men Billy gick vidare, det minns jag.”
”Det är lustigt, numera är Cavern i Liverpool som ett andra hem för oss, men för några år sedan var de inte så förtjusta i oss. Det var när det mest spelades jazz och skiffle där. Vi brukade kliva upp och spela vilda rocklåtar som ’Whole Lotta Shakin’…’, och de skickade upp lappar till oss på scenen där det stod att vi skulle ta det lugnt! Jag tror att ’No Other Baby’ var den enda country- eller skifflelåten vi kunde så vi spelade den om och om igen. Det var så dåligt att de inte ville boka oss!”
”Det hände inte så mycket för oss under en tid. Jag tror att vi gick skilda vägar, men så fick vi ihop det igen med en kille som hette Stuart Sutcliffe. Stu lämnade bandet efter en av våra resor till Hamburg, för han ville stanna i Tyskland, men numera är han tyvärr död.”
George tänder en cigarett. ”Vi provspelade för Larry Parnes och han skickade iväg oss till Skottland. Vi måste ha haft runt åtta trumset vid det här laget, för varje ny trummis som slutade lämnade kvar sina instrument! Paul försökte sig till och med på att spela trummor. Efter Skottland åkte vi till Tyskland. Det måste ha varit augusti 1960. Jag minns det väl, för den tyska polisen upptäckte att jag var för ung för att jobba på klubbarna och skickade tillbaka mig till Liverpool.”
”Några dagar senare kom resten av bandet hem, men det tog ett tag innan vi, tack vare Bob Wooler, började jobba ihop igen. Jag tror att Bob är den som kan mest om Liverpoolscenen än någon annan. Nu är han konferencier på Cavern.”
”En del av mina gamla kompisar har blivitannorlundamot mig. De kanske tror attviblivitnågraslags höjdare för att vi ligger på topp
listorna.”
”Bob fixade jobb åt oss på ett dansställe efter jul 1960. Det var kul: vi hade varit så mycket i Tyskland att ingen hemma visste vilka vi var. Vi presenterades med ’direkt från Hamburg’, så alla trodde att vi var tyskar! En tjej kom fram till mig och berömde mig för att jag pratade så bra engelska. ”
George får ännu en Pepsi-Cola och hälsar på Bob Wooler som just kommer in i lokalen.
Bob: ”Jag ska berätta en sak om George – han är totalt opåverkad av berömmelsen. Jag har skrivit texten till en låt som Billy J Kramer har spelat in och som ska komma ut på en LP senare. Så jag trodde inte att jag skulle få höra den färdiga versionen på ett tag, men George fick tag på inspelningen och körde över en halvmil för att jag skulle få höra den. Det låter kanske inte så mycket, men det som slog mig var att det var självklart för honom att vara hjälpsam.”
George ser försynt ut. ”Men du skulle väl göra samma sak? Jag vet hur det känns när man vill veta hur det kommer att låta på skivan. När vi hade fått skivan vi spelade in på Polydor i Tyskland kunde jag inte sluta spela den på flera dagar. Jag tror jag kommit på varför vi inte heter Beatles på den skivan. Det gick inte att översätta, så de kallade oss Beat Brothers på omslaget.
”Om jag har några hobbyer? Jag har ju sådan tur att jag har musiken. Jag spelar gitarr hela tiden när jag inte står på scen.
Eller så lyssnar jag på plattor. För ett tag sedan hade vi kul med en bandspelare. John skriver en text – man kan inte kalla det poesi direkt – och sedan spelar vi in när jag läser texten. Det låter verkligen mysko. Jag tror inte att någon annan skulle fatta vad det handlar om!”
”För några veckor sedan var vi med Gerry And The Pacemakers i Weston-super-Mare. Vi satt i en bil med bandspelaren påslagen, och Gerry, i solglasögon, frågade folk om vägen till golfbanan. Vi fick några riktigt roliga svar. Det var som dolda kameran, fast med bara ljud!”
”Sedan har vi en idé om en gokartbana. Jag har pratat med Adam Faith om det, och jag tror han är lika tänd på idén som vi. Vi kanske kan få fler intresserade.”
George tar snacket om att Beatles skulle splittras inom de närmsta åren med en nypa salt.
”Vi har känt varandra i sex-sju år. Om vi inte kan komma överens skulle vi ha vetat det för länge sedan. Jag är nöjd. När Ringo säger att jag är en tjurig typ tror jag faktiskt att han skämtar.”
”Jag ser ljust på framtiden. Jag skulle vilja investera pengar och göra andra projekt inom nöjesbranschen. Jag har haft tur när det gäller låtskrivandet. Jag har inte engagerat mig lika mycket som John och PauI, men förr eller senare kommer jag att ge det ett försök.”
”Jag har faktiskt skrivit en låt, om man nu kan kalla det så. Det var i Hamburg vid samma tid då The Shadows låt ’Apache’ kom ut. Någon frågade mig och John hur låten gick och vi försökte spela den. Det lät inte ett dugg som ’Apache’, men vi gillade låten och använde den när vi uppträdde. Vi kallade den ’Cry For A Shadow’. Nu finns den med på vår Polydor-lp.”
George Harrison är inte den beatle som gillar fart och fläkt. ”Jag gillar att festa och ha kul som alla andra”, säger han. ”Men för mig finns det inget bättre än lugn och ro. Sitta vid en stor brasa med tofflor och titta på teve. Det är livet!”
ALAN SMITH
NME 23|8|1963
RINGO är den tystlåtna beatlen: tyst, nästan lite dyster, tills han sätter sig tillrätta längst bak på scenen. Så börjar han spela och tystnaden bryts när hans trummor börjar vibrera av de dånande trumslagen. Han medger att han sällan ser särskilt glad ut. ”Jag ser ut så här”, har han sagt till mig. ”Det är ett sorgset ansikte och det är bara så det är. Jag mår bra på insidan. Ibland mår jag förträffligt, men så kommer folk fram och säger: ’Åh, stackars Ringo. Titta vad ledsen han är.’ Man kan bara skratta åt det. Jag kan vara åt det sentimentala hållet då och då, men inget mer.”
Ringo är en förhållandevis ny medlem i Beatles. Medan John, Paul och George har varit med från allra första början kom Ringo med i augusti förra året efter att managern Brian Epstein ringt in honom i all hast.
Ringo: ”Jag spelade med Rory Storm & The Hurricanes på Butlins i Skegness. Vi skulle spela hela säsongen. Brian undrade om jag kunde börja i Beatles redan nästa dag. Det var helt omöjligt, men jag sade upp mitt kontrakt och kom till Beatles i slutet av samma vecka.”
”Jag hade hoppat in i Beatles några gånger tidigare när deras förra trummis, Pete Best, var sjuk. Så jag var ingen främling. Och det var ingen risk för min del, för de hade spelat i Merseyside ganska länge, hade bra betalt och drog massor av publik. En kväll när jag spelade med dem fick jag 9 pund. Jag tycket det var helt fantastiskt! Jag gick och köpte min första bil, en Zodiac för 50 pund.”
Ringos första riktiga spelning som trummis var med Liverpools Eddie Clayton Skiffle Group, men de splittrades så ett tag spelade han i ett band som hette Cadillacs. Han fortsatte till Rory Storm och stannade där i några år och var på turné i Hamburg, Frankrike och på Butlins semesterorter.
”Det är lustigt hur det började!” skrattar han. ”Jag har alltid gillat att trumma och så fort jag hörde musik trummade jag på burkar, soptunnor och allt möjligt. När jag var 18 fick jag mitt första trumset av mina föräldrar. Det var en blandning av olika delar och runt 25 år gammalt. Jag var så stolt. Varje gång jag satte mig bakom trummorna försvann jag eftersom jag var så liten och trummorna så stora. Det skulle inte förvåna mig om trumsetet var tre meter brett.”
”På den tiden kunde jag inte spela. Jag brukade bara dunka på tills jag fick någon idé. En kväll kom min mamma in och sa att grannens man var med i ett band och att jag borde gå över dit och vara med. Jag tror att hon trodde att de spelade jazz. I alla fall gick jag för att lyssna när de repade och det visade sig vara gäng killar som spelade i en blåsorkester! De repade en låt de skulle spela i parken på söndagen. Det var inget för mig … jag gick inte tillbaka dit fler gånger!”
”Efter ungefär två månader började jag i skifflegruppen, men kunde fortfarande ingenting. Och jag brukade vara tvungen att låna olika trumset vart vi än kom för att spela, för jag hade ingen som kunde hjälpa mig att transportera trummorna. Det var så jag lärde mig spela, men det var en bra erfarenhet. Till slut sa jag upp mig på jobbet för börja spela på heltid. Jag var lärling som ingenjör på en firma som låg bredvid vårt hus och som tillverkade saker till lekplatser.”
”Jag hade lite otur faktiskt, för när jag började i firman flyttade de till andra sidan stan så jag måste kliva upp en halvtimme tidigare!”
Ringo befinner sig i sitt hotellrum i
Llandudno och packar inför flytten till Torquay nästa dag.
”Ibland är jag verkligen trött efter en spelning, totalt dränerad på energi. Andra gånger är det inte lika illa. Så fort tröttheten är borta känner jag för att gå ut och spela igen. Förut kunde jag köra bil på nätterna. Jag hoppade in i bilen och bara körde omkring helt ensam, men jag har ingen bil längre. Vi hade inget garage och folk började plocka delar från bilen när den stod ute på gatan.”
Ringo är den enda i Beatles som har ändrat sitt namn. Han föddes som Richard Starkey i Dingleområdet i Liverpool där hans pappa var målare. Han började kalla sig Ringo Starr när folk började upptäcka hans ringar. ”Jag har alltid fyra ringar”, berättar han. ”Två på var hand. Den stora på högerhanden är en present från min mamma, och vigselringen var min morfars fram tills han dog. De andra två är presenter från flickvänner. Jag har haft några liknande saker, som halsband och sådant. Du tycker väl det låter konstigt, men jag kan lova att jag inte är tjejig! Jag råkar bara gilla smycken.”
Vad tänker han göra med pengarna han tjänar? Han säger att han vill starta en hårsalongkedja.
”Jag kan tänka mig att det skulle bli en bra affär”, säger han. ”Flickor vill alltid vara fina i håret, och om Beatles inte skulle slå igenom har jag en bra bisyssla. Jag kunde gå runt och säga: ’Är allt till belåtenhet, frun? En kopp kaffe, kanske? Eller vill ni ha ett litet glas whisky?’” Han skrattar hjärtligt åt denna idé.
”Nej, det har aldrig blivit av att jag har komponerat något. Jag gjorde en låt som heter ’Don’t Pass Me By’. Men den låter inget vidare. Och varje gång jag spelar upp den för de andra skrattar de bara!”
Den sympatiske Ringo slutar aldrig att överraska. Jag hörde nyligen att han snart ska fronta Beatles som dansare medan någon annan i bandet får ta hand om trummorna!
”Det gäller i så fall bara några enstaka låtar”, säger Paul McCartney, ”men än så länge är det bara en idé. Vi fuskar lite på trummor allihop, så vi kan ta hans plats någon gång i bland. Med det sagt så kan vi aldrig bli lika bra som Ringo. Han är den bästa trummis vi haft. Vi andra har alltid kommit bra överens och han passar in som hand i handske. Vi har haft flera trummisar vi gått bra ihop med, men ingen är som Ringo.”
Han skrattar. ”Det går rykten om att han ska lämna oss, men det ligger ingen som helst sanning i det. Förresten skulle vi sakna hans morgondans! När han kliver upp på morgonen är han på skämthumör och kan ta sig en svängom med en lampskärm eller något. Det är ingen tvekan om saken: han har verkligen känsla för dans. En kväll var vi på The Saddle Room i London, och Helene
Cordet visade oss hur man dansar hully gully. Vi hade ingen aning om vad det var, men Ringo fattade galoppen på bara några minuter. Det slutade med att vi lärde oss dansen av honom!”
”Ja, Ringo är en toppenkille. John och jag skriver på en låt till honom som han ska sjunga på vårt nästa album. Han gjorde ju succé med ’Boys’ på det förra. Om allt går som det ska kanske vi presenterar honom som
’den sjungande och dansande trummisen’!”
ALAN SMITH
”Jag gjorde en låt som heter ’Don’t Pass Me By’. Varje gång jag spelar upp den skrattar de andra!”
Ringo Starr
NME 30|8|1963
UTAN JOHN LENNON skulle Beatles inte fortsätta sin fantastiska framgångssaga på veckans NMEtopplista – för utan John skulle Beatles inte finnas. I dag är John den enda originalmedlemmen från Quarrymen, en litet gäng skifflefans som tog sitt namn efter Liverpools Quarry Bank Grammar School. Det var under sent 1950-tal. Och med tiden byttes medlemmarna ut mot nya killar, som Paul McCartney och George Harrison.
Det var John som kom på att de skulle heta Beatles. De hade dragit sig allt längre bort från skifflemusiken för att skapa ett eget, vildare sound och då behövdes ett nytt namn för att framhäva den nya imagen. Det dröjde inte länge innan de var en sensation i Merseyside med sin drivna musik, sina ostyriga frisyrer och sina svarta läderjackor. John minns den här tiden mycket väl. ”Jag brukade låna en gitarr i början. Jag kunde inte spela, men en kompis hade en gitarr och den imponerade på mig. Så småningom köpte min mamma en gitarr på postorder. Den var nog rätt kass om man tänker efter. Men jag spelade på den jämt och fick därmed en hel träning.”
”Efter ett tag bildades Quarrymen. Det var en kille som hette Eric Griffiths, Pete Shotton – min bästa kompis i skolan – och jag.
Dessutom var det en kille som hette Gary, som numer är arkitekt, och en annan som hette Ivan. Ivan gick i samma skola som Paul och en gång tog han med sig Paul när vi spelade på en gårdsfest. Paul och jag fann varandra direkt. Jag tyckte det var lite trist när mina gamla kompisar lämnade och ersattes av Paul och George, men det dröjde inte länge förrän vi vande oss vid varandra.”
”Kort därefter började vi köra stora låtar som ’Twenty Flight Rock’ – lustigt egentligen, för vi sågs fortfarande som ett skiffleband. ’Let’s Have A Party’ brukade vara mitt stora nummer. Jag brukade sjunga Lonnie Donegan-låtar som övning, men började gilla Chuck Berrys låtar mer än något annat. Det var Elvis som fick mig att bli intresserad av popmusik och börja köpa skivor. Jag tyckte hans tidiga grejer var fantastiska.”
”Bill Haley-eran gick mig förbi på något sätt. När hans låtar spelades på radion brukade min mamma dansa, hon tyckte att de var så bra. Jag lyssnade när han spelades, men Bill Haley slog inte an något hos mig. Det var Elvis som fick mig att börja lyssna på beatmusik. När jag hörde ’Heartbreak Hotel’ tänkte jag att ’där har vi det’ och jag började odla polisonger och allt det där.”
”Men jag visste allt om stjärnor som Tennessee Ernie Ford och Johnnie Ray. Gary och jag brukade göra imitationer. Jag brukade vara Johnnie Ray och han var Frankie Laine, eller om det var tvärtom. Jag minns inte!”
John plonkar på gitarren i logen i Bournemouth. ”Jag tror att jag började komma ifrån beatmusiken när jag upptäckte att jag gillade Carl Perkins version av ’Blue Suede Shoes’ bättre än Presleys. Sedan började alla köpa skivor av inte så kända amerikanska band, mest rythm and blues.”
John pratar uppfriskande frimodigt om sin skoltid i Liverpool.
”Jag tror att jag blev lite vild när jag var runt 14”, säger han. ”Jag gled mest omkring, pluggade inte, och när jag skulle få betyg i mina nio ämnen var det ett totalt misslyckande. Hela min skoltid var ett enda stort ’vem bryr sig’. Jag var ett skämt. Konst var det enda jag var bra på, och rektorn sa att om jag inte började på konstskola kunde jag lika gärna ge upp hoppet om en framtid.”
”Jag var inte så sugen att gå på konstskola. Jag trodde att det skulle vara ett gäng gamla gubbar, men jag ville försöka se till att det blev något av mig. Jag var reklamtecknare i fem år. Ärligt talat tyckte jag det var som matte och naturkunskap. Och det var ämnen jag hatade. Det lustiga är att jag inte ens fick godkänt i konst när jag slutade på läroverket. Under sluttentan satt jag och ritade fåniga seriefigurer. Jag kom in på konstskolan för att jag kunde visa upp några hyfsade grejer jag hade gjort.”
”Under tiden på konstskolan brukade jag försvinna då och då. När det var dags för den första tentan var jag med Beatles i Skottland och kompade Johnny Gentle. Under den andra tentan var jag i Hamburg med bandet. Så jag bestämde mig för att sluta oavsett om jag klarade någon tenta eller inte, men när jag kom till skolan möttes jag av ett meddelande där det stod att jag inte behövde komma tillbaka. Tro det eller ej, men jag blev faktiskt sur!”
Han ser allvarlig ut för ett ögonblick. ”Tro inte att jag är stolt över det där … Jag vill inte att någon ska följa mitt exempel. Faktum är att nu tycker jag det är synd att jag inte ansträngde mig mer, med till exempel engelskan, som jag vet att jag är bra på. Jag var för intresserad av att slappa, det var mitt stora misstag.”
”Vad har jag skrivit för något? Tja, allt möjligt. Sedan jag gick ut skolan har jag skrivit små berättelser om en figur som heter Small Sam, samt några udda grejer om Liverpool. Jag har till och med gjort ett försök att skriva en pjäs tillsammans med Paul. Den handlade om Jesus som kommer tillbaka till jorden i vår tid och bor i slummen. Vi kallade huvudrollen Pilchard. Det blev inget av det i slutänden, men vi har för avsikt att skriva minst en pjäs eller musikal tillsammans. Det är vår ambition – en West End-produktion med våra texter och musik. Den skulle handla om Liverpool, fast det är visst någon som redan gör det med Maggie May. Förresten kan den handla om vad som helst. Det skadar inte att bredda sig.”
”Mina hobbyer? Inga, skulle jag tro! Man har ju inte tid. Jag har något man kan kalla en bisyssla och det är Northern Songs Ltd – vårt eget förlag. Att skriva låtar är en fritidssysselsättning.”
”Jag tror inte jag skulle vilja spela in en låt vi inte har gjort själva. Vi försöker hålla oss till vår policy. Vi skulle bli tokiga om vi blev erbjudna en dålig låt och måste tacka nej till den.”
John pratar klartänkt och intelligent om det som varit och om Beatles framtid. När han var 14 ville han bli journalist och nu hoppas han kunna skriva en bok. John sammanfattar sig själv så här: ”Jag är nog lite av en exhibitionist om jag tänker efter. Jag har alltid uppträtt på ena eller andra sättet, skämtat eller ställt mig på en scen och sjungit. Jag skulle tro att det är sådan man måste vara inom showbusiness.”
”Jag vet att framgångarna har förändrat mig till det bättre. Jag är bättre på att vara trevlig mot folk nu när det går så bra för Beatles och alla är så glada.”
ALAN SMITH
MELODY MAKER 28|9|1963
SEX METER ovanför golvet i inspelningsstudion satt en mus på en avsats och kikade ner genom kontrollrummets fönster. Vilket gör honom till Beatles mest reserverade beundrare – och beat-frälsta Storbritanniens populäraste kvartett stirrade tillbaka. Musen gjorde sig ingen brådska. Han såg begrundande på dem, kilade iväg och kvar stod en skara häpna personer med utsikt över EMI:s Studio Two i huset på Abbey Road i London.
”Det var nog en beundrare”, sa George Martin, Beatles producent. Kanske hade musen varit där den senaste tre och en halv timmen och bevittnat en skivinspelning med Beatles som, skulle det visa sig, inte var särskilt typisk, men dock högaktuell då man spelade in en låt till deras andra LP.
Beat-musen (engelsk art, håller till i musikkvarter) hade dykt upp till sista låten. Sista playbacken av dagens arbete medan fyra dyrbara halsar fick vila. Stämbanden var lika ansträngda som efter fyra kvällars uppträdande på raken.
När jag anlände hade inspelningen redan börjat. Genom den tjocka glasrutan i kontrollrummet kunde jag se Beatles stå och vänta ute på studiogolvet golvet. Ringo Starr trummade på ett par gigantiska pukor. Paul McCartney satt bakom Ringos trumset och plingade på en cymbal, John Lennon stod framför en mikrofon, George Harrison spelade på sin gitarr.
Deras samtal fångades upp och kom ut via högtalarna som satt i ett hörn av kontrollrummet. Tjattret från högtalarna blandades med ljudet av bandet som snabbspolades tillbaka till låtens början, redo för en ny inspelning, och saktade ner med ett ljud som lät som en rymdraket medan det snurrade allt saktare och stannade. Studioteknikern slängde en professionell blick på sitt mixerbord med alla spakar, knappar och visare och tände ännu en cigarett.
George Martin, mannen för dagen, tog en klunk mjölk och sträckte sig efter ännu en smörgås.
”Enda sättet att få i sig något”, förklarade han med ett flin.
Martin, som är lång och snygg, påminner om en gladlynt skolmagister både till sättet och hur han ”hanterar” sina fyra sprudlande skyddslingar. Han låter dem hållas till en viss gräns, sedan lotsar han dem vänligt men bestämt tillbaka till allvaret och arbetet med inspelningen.
För hård disciplin är självklart inte lämpligt i en studio där Beatles måste få vara sig själva och stöta och blöta sina personliga röster på de hundratals meter inspelningsband som krävs för en LP.
I nästa tagning är det bara John Lennon och George Martin. Den senare är en utmärkt pianist med känsla för melodier, och han bidrar ofta med sin personliga touch på olika artisters studioinspelningar. Den här gången spelade han en enkel basslinga – som ackompanjemang till John som sjöng in en stämma till sin sång – plus ett rivigt solo à la Cramer i mitten.
Bandspelarna började rulla, teknikern tände den röda studiolampan och ännu ett Beatlesspår började ta form. Medan John sjöng sin stämma valsade Paul och George omkring på det mattbelagda golvet och bugade med överdrivna gester mot varandra. Johns stämsång och pianot som strömmade ur högtalarna justerades av den uppmärks
amma teknikern. Att köra bil måste vara rena barnleken för honom efter en hel dags rattande vid mixerbordet.
John avbryter sista tonen tvärt då han har svårt att följa sin första improviserade avslutning.
”Ska du verkligen stoppa där?” undrar teknikern inifrån kontrollrummet.
”Alltså, jag tänkte fortsätta, men jag får inte till det med min första avslutning”, hörs
Johns svar i högtalaren.
Då hörs Paul McCartneys röst lite längre bak och med ett skratt säger han: ”Sjung typ så här … ’Alright, yeah, yeah, alright, woah, one more time, live it up, woah yeah, one more, what’d I say …’”
”Bara fortsätt sjunga”, säger teknikern för att få tyst på sorlet bakom John.
Röd lampa. Pianointro från George. John sjunger, och Paul står på andra sidan mikrofonen och vickar på höfterna som Elvis. Pianosolo från George, medan den andra George lutar sig i en helt omöjlig vinkel mot pianot. Ringo vankar omkring. Sången klingar av. Röd lampa släcks. Det blev en helt annan tagning.
Ungefär tre tagningar senare sitter sången bättre och George Martin tycker att det räcker. Beatles går uppför trappan till kontrollrummet för att lyssna på resultatet. En back Coca-Cola och en flaska med något starkare kommer fram och alla håller fram sina tekoppar för påfyllning.
”Nu är det din tur”, säger John belåtet till George Harrison. ”Det ser jag fram emot.”
”Äh”, svarar George som har ytterrocken på. Pausen är slut och Beatles går ner till studion igen. Jag hänger med för att få en närmare titt på de fyra killarna när de jobbar. Nästa låt ska George sjunga och de andra spelar bakom honom. Paul kilar över till pianot och spelar några moderna jazzslingor.
Manager Martin ber dem inta sina platser, och bandet börja jobba med kvällens andra låt. Här nere i studion hörs inte playbacken och sången så mycket, det som hörs är förstärkaren och Ringos trummor.
George sjunger tätt intill mikrofonen, som om alla fans han någonsin spelat för befinner sig inuti den. Han sjunger med koncentration i varje fras medan ansiktet hela tiden skiftar uttryck.
Första tagningen går inte så bra, och när de har arrangerat om öppningstakterna har John dessutom fixat en ”fuzzbox” – en manick som skapar distorsion och ger gitarren ett nytt sound. John är mycket förtjust över resultatet, men George Martin var är nöjd.
”Du måste få ordning på det där, John. Gitarren är redan förvanskad i förstärkaren. Tycker du verkligen att det låter okej?”
”Han gillar det”, säger John och pekar på oskyldiga undertecknad som sitter i ett hörn av studion.
George pekar på mig och går leende tillbaka upp till kontrollrummet. Ljudet blir dock inte bra och George går åter ner till det trötta gänget i studion. Paul sätter sig på Ringos plats bakom trummorna och spelar några bossa nova-takter.
”Kan vi få en kompressor på gitarren, Norman?” undrar George och vänder sig mot teknikern. ”Vi kanske kan få till ett orgelljud.”
En kompressor hämtas till kontrollrummet och kopplas in i mixerbordet, och så börjar man om igen. George sjunger, Beatles spelar, George Martin dricker mjölk, teknikern röker, bandet rullar. En tagning till – och så sitter allt som det ska. Beatles kommer upp till kontrollrummet för att lyssna på resultatet.
”Tro för all del inte att det här var en typisk inspelning ”, säger George Martin. ”Det har varit en sån där dag då saker har gått snett.” Och en sån där natt …
Det var då musen dök upp. Det är bara sådant som händer Beatles, det är jag övertygad om.
CHRIS ROBERTS
”När jag hörde ’Heartbreak Hotel’, började jag odla polisonger.”
John Lennon