”Folk lyssnar bara på oss på skiva.”
The Beatles avslöjar varför de drar sig tillbaka in studion och presenterar den länge efterlängtade Pepper.
NME 19|08|1966
SANDSÄCKAR, TRASOR SOM slafsar omkring i hinkar med vatten och Beatles som blåser såpbubblor – det var något av alla tokigheter man kunde få se och höra i EMI:s inspelningsstudio dagen då Ringo och bandet spelade in listettan ”Yellow Submarine”. Som skivproducenten George Martin sa till mig i veckan: ”Det måste ha varit en av de mest ovanliga inspelningarna med Beatles någonsin … Mer likt det jag brukar göra med Goons och Peter Sellers. Grabbarna älskade varje minut av det.”
”Sandsäckarna? Tja, vi behövde alla möjliga ljudeffekter och de slängdes runt medan John blåste såpbubblor och George gjorde virvlande ljud i vattnet, och jag tycker att det blev riktigt bra. Och så var det ju blåsorkestern. Det var ingen förinspelad ljudeffekt – orkestern var i studion, för att inte tala om den enorma kören som bestod av alla som råkade vara där just då.”
”Det innebär att man inte bara hör Ringo och resten av bandet sjunga på ’Yellow Submarine’.
Man hör även Patti Harrison, studiopersonal, de trogna turnécheferna Mal och Neil, och till och med mig!”
”Jag var angelägen om att låten skulle släppas utanför albumet på något sätt, men man ska veta att Beatles inte brukar gilla att släppa material två gånger. De tycker att det känns som att de lurar publiken. Och så handlar det naturligtvis om att det kan påverka försäljningen. Men vi funderade på det och insåg att fansen inte alls blir lurade. De flesta album har bara 12 spår. Beatles gör alltid 14! Så även om ’Yellow Submarine’ och ’Eleanor Rigby’ släpps som singel får alla ändå valuta för pengarna.”
Förresten så pratar inte John i en flaska när han upprepar Ringos ord på ”Submarine”. Det fungerade inte, så Mal kom på den genialiska idén att låta John prata genom en gitarrförstärkare. En annan intressant sak med ”Submarine” är att musiken spelades in utan George Martins överinseende. Han låg däckad i influensa i några dagar och Beatles bestämde sig för att spela in ändå. Men George klev in och fick med de sista detaljerna som gör ”Submarine” till en av det årets mest ovanliga låtar.
Om ”Eleanor Rigby” säger George: ”Den gjordes i mångt och mycket på samma sätt som
Trötta på hysterin drar sig Beatles tillbaka in i studion. George
Martin avslöjar hemligheter om ”Yellow Submarine”. Lennon rasar mot de ”rödnosiga” showbiztyperna. McCartney förklarar varför de har slutat turnera. Och sen, ett delikat middagssällskap leder vägen mot ankomsten av den mystiska Sgt Pepper …
’Yesterday’. Paul kom hem till mig. Han spelade på pianot och jag skrev ner musiken. Det är också en oktett med på låten som består av fyra violiner, två altfioler och två cellon.”
George gjorde än en gång klart att det inte finns några hemliga inspelningar ifall det skulle ske ett missöde. Allt Beatles har spelat in har släppts.
”Det måste vara så”, underströk han. ”Efterfrågan är så hög att det till och med är svårt för oss att hänga med.”
För tillfället är han upptagen med att färdigställa ytterligare ett av hans berömda album med orkesterversioner av Beatleslåtar. Det kommer att släppas i USA om några veckor, men ges inte ut i Storbritannien förrän till jul. Titeln kan bli ”Girls And Things”. Det förklarar han med att de flesta spåren har titlar som: ”Anna”, ”Eleanor Rigby”, ”Girl” och ”Michelle”. ”Girl” (som George beskriver som John Lennons största komposition) har fått ett ”Zorbaarrangemang”, komplett med en bouzouki. ”Woman” har fått ett mer sofistikerat arrangemang och ”Eleanor Rigby” har samma tempo som Pauls version, förutom att soundet är större.
Jag frågade George om framgången med
”Yellow Submarine” betyder att det kommer fler humoristiska skivor från Beatles i framtiden.
”Det tror jag inte”, svarade han. ”Beatles tänker inte i termer av trender eller singlar. Varje skiva har något annorlunda, något originellt. Om en rolig idé dyker upp igen är jag säker på att de gör något av den, för de har alltid haft humor. Men jag vet inte. Allt kan hända med Beatles.”
ALAN SMITH
MELODY MAKER 03|09|1966
VAD HÄNDER OM någon en dag slår av strålkastarljuset och den idoldyrkan som sköljer över Beatles? Skulle de duktiga låtskrivarna vända sig till den riktiga musikalscenen då? ”Det mesta på teatern är skräp enligt vår uppfattning”, sa John i veckan. ”Vi skulle aldrig vilja bli som Rodgers och Hammerstein eller någon annan före oss. Om vi skulle göra något, skulle det bli en modern musikal, inget som Hello Dolly! eller något liknande.”
Paul McCartney vände sig mot uttrycket ”riktig musikal”. ”Det placerar allt i ett fack, som ’Funny Girl’ och många andra. Vi skulle aldrig kunna skriva på det sättet, för vi har ingen känsla för den typen av musikal. Jag har inget emot dem och jag gillar att se dem, men vi skulle behöva göra mycket mer än så. Lionel Bart sa en gång att det bästa sättet att göra en show på är att skriva tolv låtar och ge dem till en skicklig producent som Joan Littlewood och låta henne bygga en hel föreställning kring låtarna.”
”Jag tror inte att det skulle vara svårt för oss att jobba på det sättet. Jag gillar inte termen ’riktig’. Jag antar att om vi någon gång gör en föreställning skulle vi kalla den en oriktig föreställning.”
”Jag ligger aldrig vaken och grubblar på vad jag ska skriva nästa år eller på showbusiness överhuvudtaget”, sa John. ”Jag kommer aldrig att hålla på med underhållning. Den businessen är en liten samling rödnosiga personer som bor tillsammans och kallar sig själva showbusiness. Vi känner några i den klubben, men vi tillhör den inte.” Jag ställde frågor till John om popmusik och folk i Amerika. ”Jag kan inte sia om musik eller vart den är på väg”, fortsatte Lennon. ”Jag hoppas bara att den fortsätter att utvecklas, blir bättre och inte tar ett steg
tillbaka. Jag tycker till exempel att Brian Wilson är bra, han gör riktigt bra grejer. Vi gillar bland annat Beach Boys, The Byrds och The Mamas & The Papas. De har sound vi gillar. Och vi lyssnar på allt vi kan.”
”Jag vill inte generalisera, men när det gäller amerikaner så tror jag att vi har visat dem att inte alla engelsmän är som John Bull eller lättsinniga fjantar. Jag trodde en gång att amerikaner var gapiga med stora slipsar och massa kameror. Men det är de ju inte. Jag hoppas att få se mer av Amerika, för det kan sprängas i luften en dag, av egen kraft eller med hjälp av ett annat land.”
Men Beatles är inte oroliga för att ”sprängas i luften” eller för en plötslig undergång som en reporter uttryckte det.
”Undergången är inte nära för oss”, sa McCartney. ”Vi är inte oroliga. Vi fruktar den inte. När vi tröttnar på allt hokuspokus och pressen och hysterin, då tar vi en lång semester med våra tjocka plånböcker.”
REN GREVATT
”Vi känner inte alls att vi har blivit några höjdare. Det är bara när folk påpekar att vi har kommit upp
oss som vi ens tänker på det …”
Paul McCartney
NME 31|12|1966
”EN ANLEDNING TILL att vi inte vill turnera längre är att när vi uppträder kan ingen höra oss”, har Paul sagt till mig. Han syftade på alla som skriker och på så sätt dränker möjligheten att höra Beatles live. ”En annan orsak är att vårt scenframträdande inte har utvecklats ett dugg sedan vi började turnera för fyra år sedan. Den tiden när tre gitarrister och en trummis kunde stå rakt upp och ner på scen är nog förbi. Jag tror att Rolling Stones fick en chock på sin senaste turné när de inte slog publikrekord. Mick blev säkert nervös.”
”Nuförtiden är många av våra låtar stora produktioner. Vi kan inte återskapa det på scen utan en orkester. Och för att göra oss själva rättvisa skulle vi behöva minst tre månader för att producera en ny show. Och det skulle antagligen inte likna något man brukar förvänta sig av Beatles”, fortsatte Paul.
Det här var Pauls svar på min fråga om deras turnéer i framtiden. Angående deras kommande skivinspelningar sa han: ”Vi känner att folk bara lyssnar på oss på skiva, så det är vår viktigaste form av kommunikation. Vi har aldrig tänkt på oss själva som ett sound … Merseybeat var inte ens vår uppfinning. Vi har alltid ändrat vår stil allteftersom, och vi har aldrig varit rädda för att utvecklas eller förändras.”
”Jag tror att det är anledningen till våra fortsatta framgångar. Vi kunde ha slutat med att ge ut nya saker och gett ut ’The Son Of Please Please Me’ eller ’The Son Of Love Me Do’, men det var inget för oss. Så vi kom på något helt annorlunda. Slagkraften i ett uppträdande handlar om att artisten presterar något som man inte förväntar sig. Jag känner till exempel att Supremes låter likadana på de flesta av sina skivor. Om de gjorde något bra och folk sa ’vilka är det?’ och fick svaret ’Supremes’, då skulle man bli glatt överraskad. Det skulle stärka deras attraktionskraft. Så vi fortsätter göra låtar i alla möjliga stilar. Vi är inte begränsade på det sättet längre, inte tidsmässigt heller. Vi lägger ner så mycket tid på låtarna vi behöver. Förut hade vi begränsat med tid i studion. Om det inte blev exakt som vi ville ha det, så var det inget mer med det.”
”Nu kan vi lägga mer tid på inspelningarna, för vi har inga stressande engagemang, som turnéer, som begränsar oss. Allt vi vill är att göra ett spår bättre än det förra. Allt vi gör är a-sidor och vi går aldrig in i studion och tänker: ’Det här är vår nästa singel’. Vi spelar in, lyssnar på låtarna och bestämmer utifrån det vi har vilken låt som är en singel och vilka som ska vara med på en LP.”
Paul fortsatte med att ge mig en inblick i hur de skriver sina hits.
”Texten skrivs ner, men aldrig musiken, för vi kan inte skriva noter. Vi spelar för varandra och följer med och lattjar lite med det. George föreslår något, John kommer med en ny idé och så vidare, tills musiken är som vi vill ha den. Och sen spelar vi in. Sedan glömmer vi det och går vidare till nästa spår.”
På ämnet om avundsjuka i bandet var Paul mycket bestämd. ”Det finns ingen avundsjuka. När John ville göra en film på egen hand var vi andra glada för hans skull. Nu när han har gjort den har han berättat om allt han lärt sig. Jag skrev filmmusik och lärde mig saker som jag har berättat om.”
”Det här ryktet om att vi är på väg att splittras är också skitsnack. Man skulle kunna tro att det är första gången någon av oss gör en sak på egen hand. John har skrivit böcker hela tiden och vi har alla haft sidoprojekt som vi har sysslat med var för sig. Dessutom är vi bra kompisar och vi vill inte splittras. Det har aldrig varit tal om eller funnits tecken på det … Förutom hos andra.”
Paul avreagerade sig också på de som tycker att de kommit upp sig och blivit malliga.
”Vi känner inte alls att vi har blivit några höjdare. Det är bara när folk påpekar att vi har kommit oss upp som vi ens tänker på det. Men det som gör mig mest arg är när journalister påstår att jag sagt något jag inte har sagt och beskriver mig som att jag pratar ’konstigt’. Jag pratar inte så … Det är skribenten som vill det. De ger oss en image och den imagen är ofta helt felaktig.”
Men Paul medgav att de har förändrats med åren. ”Vi måste det. Om man har pengar köper man inte en kamera för 3 pund om man hellre vill ha en för 50 pund. Vår syn på livet förändras eftersom våra omständigheter har förändrat våra omgivningar. Men det har inte splittrat Beatles. Vi ska fortsätta göra bättre låtar och bli bättre artister – som Beatles.”
Ringo Starr bekräftade ett par timmar efter det att jag pratat med Paul att Beatles är enade och inte alls på väg att splittras. ”Den här avundsjukan är något folk hittar på. Vi hade inget emot att John gjorde en film. Vi var glada att han gjorde det. Och när den dagen kommer,
om den gör det, då jag får en filmroll, då kommer de andra att önska mig lycka till. Det är så vi är. Vi uppmuntrar varandras framgångar.”
Jag frågade Ringo om han skulle göra en film. ”Inget är bestämt ännu. Vi får manus skickade till oss varje dag, men de flesta är otroligt dåliga. Alla fyra får erbjudanden om filmroller, men vi är inte intresserade förrän vi får något riktigt bra erbjudande. Det är samma sak med filmen vi ska göra ihop. Om inte manuset är bra så gör vi inte filmen.”
Angående livespelningar sa Ringo: ”Vi kan inte göra samma framträdande med några låtar och ett par skämt. Och på turnéerna kan vi inte spela som det ska låta – och ingen hör oss ändå. Vi skulle behöva repetera in något nytt.”
Ringo kommenterade också det faktum att Beach Boys hade hamnat på första plats i
NME:s omröstning om världens bästa sånggrupp. ”Grattis till dem”, sa han. ”Det var ett okej resultat. Vi har inte gjort mycket och omröstningen skedde när Beach Boys hade släppt något bra. Vi är alla fans av Beach Boys … Vi kanske röstade på dem”, avslutade han.
ANDY GRAY
HFRÅN
NME 27|05|1967
JOHN LENNON KOM in i rummet först. Sedan kom George Harrison och Paul McCartney, följda av Ringo Starr och turnéledarna Neil Aspinall och Mal Evans. Beatles var på en liten middagsbjudning hemma hos Brian Epstein i Belgravia för att prata med journalister och programledare för första gången på flera månader. I många månader hade de praktiskt taget varit avskilda från yttervärlden. Inga intervjuer, inga offentliga framträdanden, inga tv-program. Vi visste att de höll på med en LP och att de tänkte börja arbeta med ännu en film, men det var allt – förutom någon enstaka bild på en beatle som inte såg alltför lycklig ut.
Vi såg den nya John Lennon-looken när han filmade How I Won The War (Hur jag vann kriget). Vi såg George Harrisons förändring när han återvände från Indien och vi såg att Ringo och Paul hade skaffat sig mustasch. Deras senaste singel ”Penny Lane”/”Strawberry
Fields Forever” misslyckades att knipa förstaplatsen på singellistan och ryktena och spekulationerna tog fart. Bara i förra veckan var det en tidning som beskrev dem som ”kontemplativa, hemlighetsfulla och slutna”.
Jaha, så Beatles är kontemplativa. Och? Och hemlighetsfulla? Bara när det krävs av dem. Och vad gäller slutna så har de alltid varit det. Men Beatles har definitivt inte blivit fyra mystiska introverta personer som vissa vill att vi ska tro. Trots sina uppseendeväckande kläder som till och med fick Jimmy Savile att se förbluffad ut är Beatles fortfarande samma förnuftiga och okomplicerade personer de var för fyra år sedan. De har fortfarande samma åsikter och övertygelser fast nu förstår de varför de har dem.
”Jag har haft gott om tid att tänka”, sa John och kikade på mig genom sina vitbågade brillor. ”Och det är inte förrän nu jag börjar inse det jag borde ha fattat för flera år sedan. Jag börjar förstå mina egna känslor. Glöm inte att under den här kråsskjortan finns en hundra år gammal man som sett och gjort så mycket – men som samtidigt vet så lite.”
John anser att Beatles nya LP, Sgt Pepper’s Lonely Hearts Club Band, är ett av de viktigaste stegen i bandets karriär.
”Det måste bli rätt. Vi försökte och jag tror att vi lyckades uppnå det vi ville. Om vi inte hade gjort det, skulle den inte vara ute nu.”
Förutom den gröna kråsskjortan hade John ett par rödbruna byxor och runt midjan en skinnväska.
”Varför skinnväskan?” undrade jag.
”En släkting i Edinburgh gav den till Cynthia i present, och eftersom de här byxorna inte har några fickor så är den bra att ha cigaretter och dörrnycklar i.”
Jag slog mig ner bredvid George som satt och knaprade på en selleristjälk. Han hade på sig mörka byxor och en rödbrun sammetskavaj. På slaget satt ett knappmärke från New York Workshop In Nonviolence. Märket föreställer en gul ubåt med vad som ser ut som en bukett påskliljor. ”Självklart är jag emot alla krig”, sa George allvarligt. ”Det är fruktansvärt att tänka sig människor som dödar andra människor.”
Jag frågade honom om hans besök i Indien och vad han hade lärt sig.
”Först och främst tror jag att allt för många här har fel uppfattning om Indien. Alla associerar Indien med fattigdom, lidande och svält, men det är så mycket mer än det. Det är sinnelaget hos människor, skönheten och godheten. Folk där har en otrolig andlig styrka som jag inte tror finns någon annanstans. Det är det jag har försökt lära mig.”
George har tagit sig tid att läsa på om många religioner. Inte bara skummat igenom, utan han har verkligen försökt lära sig något om dem. Han tror att religion är en daglig upplevelse. ”Den finns överallt. Man lever den. Det är inte bara något som sker på söndagar.”
Jag frågade om han blev inte blev uttråkad ibland?
”Jag blir aldrig uttråkad. Det finns så mycket att lära sig”, svarade han entusiastiskt. ”Vi har skrivit och spelat in och så vidare.”
LP:n Sgt Pepper tog nästan sex månader att spela in och den har fått blandade recensioner. De har blivit världsberömda för sina trevliga, trallvänliga låtar. Tycker de inte att de kanske ligger för långt före skivköparna?
George tycker inte det: ”Människor är väldigt medvetna om vad som försiggår omkring dem nuförtiden. De kan tänka själva och jag tror verkligen inte att vi kan anklagas för att underskatta våra fans intelligens.”
John håller med. ”De som har köpt våra skivor tidigare måste inse att vi inte kan göra samma sak för alltid. Vi måste förändras och jag tror att de förstår det.”
Av de fyra beatlarna är det Ringo som har förändrats minst enligt mig. Kanske är han lite mer pratsam och tillmötesgående, den vars personlighet inte är lika tydlig som de andras och som fortfarande är mest tystlåten. Han är väldigt förnöjsam och det de andra anser är bäst är okej för honom. Varifrån kom inspirationen till skivomslaget – ett montage med kända ansikten runt Beatles? ”Vi ville sätta ihop personer som vi gillar och beundrar”, sa Ringo.
Med på bilden är Diana Dors, Oscar Wilde, Karl Marx, Shirley Temple, Max Miller, Lawrence av Arabien , Bob Dylan och Stuart Sutcliffe, den före detta beatlen som dog i Hamburg.
Jag släntrade fram till den nu renrakade och mycket smalare Paul som satt och smuttade på ett glas champagne. Han hälsade på sitt vanliga charmiga vis och frågade hur jag mådde.
”Vet du”, sa han. ”Vi har verkligen sett fram emot den här kvällen. Vi ville träffa lite folk, för det har skrivits så många snedvridna historier. Vi har aldrig haft en tanke på att splittras. Vi vill fortsätta spela in skivor ihop. Beatles lever!” sa han och höjde sitt glas.
Här bör jag nämna att även om alla Beatles är otroligt charmiga och hövliga, är de fortfarande mästare på att slingra sig. Inga andra har, enligt mig, fulländat konsten att ge ett passande svar på en direkt fråga utan att säga ja eller nej. De vet inte om de kommer att framträda offentligt i framtiden, även om de skulle vilja. Uppgifterna om deras nästa film är knapphändiga och de jobbar med en ny singel som de inte är säkra på. De är verkligen hemlighetsfulla när de måste vara det – och väldigt, väldigt slutna.
NORRIE DRUMMOND