”Det är inte som Merseyside. Här går de omkring i minkbikini.”
”Skurmopparna” intar The Ed Sullivan Show, Miami och Devon.
”Moppfrisyrerna” intar USA, och NME:s CHRIS HUTCHINS är med under turnén när de flyr från fansen och gelébönor, spelar på Ed Sullivan Show och arenor samt tar en båttur i Miami. Sedan bär det av med tåg till Devon, samtidigt som
A Hard Day’s Night klättrar mot oanade höjder.
NME 14|2|1964
TISDAGEN BLEV en sensationell och historisk kväll för den brittiska popmusiken då Beatles gav sin första amerikanska livekonsert i Washington och fick ett överväldigande mottagande. Publiken, 8 000 skrikande tonåringar, ställde sig upp när Paul sjöng ”Long Tall Sally” som sista låt i den 30 minuter långa och fantastisk spelningen.
Beatles var huvudnumret under USA-turnén, där även Caravelles och Tommy Roe and The Chiffons ingick, och nu avslutade de konserten med 12 favoritlåtar i Coliseum Arena. För varje ny låt intog de en ny plats på den fyrkantiga scenen som var uppställd mitt i arenan. Publiken gick bärsärkagång av förtjusning över denna gest.
Låtlistan innehöll: ”Roll Over Beethoven”, ”From Me To You”, ”I Saw Her Standing There”, ”This Boy”, ”All My Loving”, ”I Wanna Be Your Man” (med Ringo på sång till fansens förtjusning), ”Please Please Me”, ”Till There Was You”, ”She Loves You”, ”I Want To Hold Your Hand”, ”Twist And Shout”, och så den fantastiska ”Long Tall Sally” i slutet.
Jag såg konserten längst bak i arenan tillsammans med Beatles manager Brian Epstein. Det är samma Beatleshysteri här i Washington som vi såg i New York nyligen. Samma Beatlesfrisyrer – på både pojkar och flickor. Folk som kastar gelébönor.
Paul: ”De ska väl motsvara gelébebisarna som vi har hemma. Och de känns mer när man får dem på sig!”
Alla fyra såg den här Washingtonkonserten som en stor händelse i deras hittills så fantastiska karriär. Före spelningen var de ovanligt spända – men när de väl intagit scenen körde de på som aldrig förr. Skriken och tjuten tvingade dem att ta i extra mycket. Polisen och arenavakterna höll ett oroligt öga på publiken.
Det hade kunnat sluta illa när de fyra skulle upp på scenen som låg likt en ö mitt i folkhavet. Så många som 40 vakter i röda jackor bildade en skyddande mur för att hjälpa dem att ta sig upp på scenen – och ner! Och massor av poliser radade upp sig framför dem för att hindra folk från att klättra upp på scenen.
Efteråt var Beatles inbjudna till den brittiska ambassadören på maskeradbal. Ambassadören och hans fru såg mycket förtjusta ut när de stod framför Storbritanniens popambassadörer.
Beatles i Miami, Florida, den 17 februari 1964.
Fast just Ringo var kanske inte så diplomatisk. ”Vad jobbar du med?” frågade han ambassadören som var deras värd.
Även på denna tillställning var Beatlesmanin närvarande … En generalmajor som var anställd på den brittiska ambassaden hade till och med Beatlesperuk på sig! Övergången från en skrikande tonårspublik till det lite äldre diplomatfolket bekymrade inte Beatles. De mådde bra och stannade fram till ett på natten. De kunde ha stannat kvar ännu längre, men vi skulle tillbaka till New York och spelningarna på Carnegie Hall.
Då och då kunde man höra någon av dem andlöst säga: ”Tänk va, Carnegie Hall!”
Här kommer höjdpunkterna från de fyra dagarna i New York …
SÖNDAG
”Det är från Elvis!” ropade Paul McCartney. Han hade precis öppnat ett av alla hundratals telegram som hade kommit efter att Beatles hade varit med i Ed Sullivans tv-program här i New York denna söndag.
”Elvis, vem?” skojade John Lennon.
”Käft!” ropade Paul och läste upp meddelandet: ”’GRATULERAR TILL ER MEDVERKAN
I ED SULLIVAN SHOW OCH ERT BESÖK HÄR I AMERIKA. VI HOPPAS ATT ERA FRAMTRÄDANDEN BLIR FRAMGÅNGSRIKA OCH ERT BESÖK ANGENÄMT. HÄLSA SULLIVAN – VÄNLIGA HÄLSNINGAR, ELVIS OCH ÖVERSTEN.’”
Bara några minuter innan de skulle in till Ed Sullivan insåg John att han hade tappat bort sina manschettknappar. Han lånade mina innan han kastade sig nerför trapporna, tre våningar ner, till scenen – med den lilla radiosnäckan, som gick till radion han hade i fickan, kvar i örat – för att göra ett av de viktigaste framträdandena i hela Beatles karriär. Deras två inslag i programmet blev en sensation.
Senare åkte jag med dem i en limousine till Plaza. Bortsett från poliseskorten var limousinen det enda fordonet på de annars så fullproppade gatorna – några minuter tidigare hade man stängt av gatorna för biltrafik nästan hela vägen fram till hotellet. Inte ens kungligheter brukar få sådana förmåner.
Under ledning av en viss poliskommissarie Kane stod ett tjugotal New York-poliser och bevakade alla ingångar till Plaza Hotel på
Fifth Avenue. På tolfte våningen hade säkerhetsvakter spärrat av en hel korridor och föst undan inkräktare mot utgången på baksidan. Det är så här Beatles bevakas dygnet runt under USA-vistelsen. Försiktighetsåtgärderna är nödvändiga, för Beatleshysterin har nått oanande nivåer. Inte ens Elvis Presley får samma uppmärksamhet som våra vänner från Merseyside.
När jag kom till New York söndag eftermiddag för att rapportera om Beatles för NME:s räkning var deras namn på allas läppar. När jag berättade för killen i tullen att jag skulle bo på Plaza skrattade han: ”Om du kommer förbi folkmassan, ja!” Men det var inte lika roligt när han berättade att hans tre barn befann sig i folkmassan som hade trängts utanför hotellet hela helgen!
Från hotellet banade jag mig väg till CBS:s studio, där ridande poliser spärrade av gatan utanför. ”De är underbara, riktiga artister, jag älskar dem”, utbrast den engelska komediennen Tessie O’Shea, som stod bredvid mig och tittade på när killarna repade.
Senare, i logen, berättade killarna om hur överraskade de blivit av det amerikanska mottagandet – medan det strömmade
Beatlesmusik ur fyra radioapparater från fyra olika radiostationer samtidigt!
”Det är precis som hemma i Liddypool en lördagskväll”, skojade Ringo.
MÅNDAG
När Beatles vaknade denna morgon var hela New York täckt av snö, men det gjorde gjorde varken till eller från, för hela dagen var avsatt till presskonferenser och fotografering. De behövde bara förflytta sig från ett av hotellets rum till ett annat för att mötas av ännu ett uppbåd av journalister med mikrofoner och kameror. Men de tog all uppståndelse med jämnmod.
När John fick frågan vad han tyckte om New York Times kritiska recension om deras medverkan i Ed Sullivans tv-program förkunnade han till journalisternas stora glädje att ”inte ett ord är sant”.
När en annan journalist kommenterade att det fanns långhåriga mammutar på New
Yorks naturhistoriska museum som påminde om Beatles vände sig John mot honom och sa: ”Jag gillar inte din slips.”
Via sin manager Brian Epstein skickade killarna ett telegram till Elvis och hans manager ”Översten” (Tom Parker) och tackade för lyckönskningarna de hade fått kvällen innan. Elvis Presleys manager tycker att Beatles är fantastiska och hyllade deras medverkan i Ed Sullivan Show när jag pratade med honom i telefon på måndagen. Jag pratade länge och väl med Översten som satt på sitt kontor i Hollywood. Men han visste inte vad Elvis hade tyckt om Beatles framträdande i Ed Sullivan Show eftersom han för tillfället var på semester i Las Vegas.
Överste Parker berättade att han hade sett fram emot programmet och sa: ”För två veckor sedan sa jag till Elvis att jag hoppades att de amerikanska ungdomarna skulle vara lika tillmötesgående mot Beatles när de kom hit som Beatles har varit mot oss. El höll med.”
Överste Parker avslöjade att välgörenhetsorganisationen March Of Dimes nyligen hade meddelat att de inte kunde ta emot Elvis gåva, presidentens yacht Potomac, som han hade ropat in på en auktion.
”Vi kanske kan erbjuda Beatles att koppla av på yachten under en helg”, sa han.
Översten sa också att han hade försökt ringa George Harrison efter att han hade hört att Beatles-medlemmarna hade blivit förkylda, men hotellpersonalen hade inte släppt igenom hans samtal.
”De verkar vara toppenkillar, och jag hoppas att vi får träffas snart. Hälsa dem så mycket”, avslutade han.
På måndagskvällen kopplade Beatles av i sin hotellsvit och läste de blandade recensionerna i de amerikanska tidningarna. De flesta var positiva, medan andra kom med ganska hårda omdömen. Dessa recensioner stod i skarp kontrast mot vad de hade upplevt tidigare samma dag när de togs med på en klubbrunda i New York – bland annat Peppermint Lounge – av discjockeyn Murray The K.
På Peppermint Lounge var det Ringo som var stjärnan. Hans inlevelsefulla ”Shake” fick alla att släppa loss – med ett skratt. När Paul läste en av recensionerna på måndagskvällen där det stod att bandet borde flytta till USA sa han tvärsäkert: ”Det kommer aldrig att ske. Det är toppen här, men vi älskar England och våra engelska fans för mycket för att det här ska bli något annat än ett land som vi besöker någon gång ibland.”
TISDAG
Beatles bestämde sig för att åka till dagens resmål Washington med tåg istället för flyg, och man fick reservera en hel vagn för att få med allt. Medan jag gjorde mig i ordning för att följa med på resan till USA:s huvudstad, hörde jag en nyhetsuppläsare meddela att: ”Frank Sinatra Jr har kommit tillbaka hem från London och hans kommentar till journalisterna var att Beatles musik inte var något för honom.”
Väckelsepredikanten Billy Graham sa att han inte förstod sig på Beatles – han hade fullt upp med sina elefanter.
Vi checkade in på Shoreham Hotel och tog sedan ett par bilar till Coliseum Stadium.
När du läser detta i dag (fredag) ligger Beatles och myser i solen i Miami i Florida. George sa till mig: ”Vi har blivit erbjudna att låna en båt och vi vill tillbringa vår enda lediga dag i USA med att bara koppla av.” Jag ska koppla av tillsammans med dem. Berättar mer nästa vecka!
NME 21|2|1964
HYSTERIN KRING BEATLES USA-besök – som jag rapporterade från förra veckan – kändes väldigt långt borta medan den miljonärsägda yachten Southern Trail sakta gled fram i farvattnen runt Miami med John, Paul, George och Ringo ombord. Ovanför oss sken solen från en klarblå himmel och det var minst 30 grader varmt.
Beatles hade tagit tillfället i akt och kunde för första gången koppla av sedan de kom till USA.
Jag var den ena journalisten ombord på den lyxiga yachten som de hade fått låna för en dag – ”Du kan servera oss Cola”, sa Ringo på hotellet innan vi åkte till Miami.
Båtens kapten blev tvungen att vända tillbaka efter bara 20 minuter ute till sjöss för att sätta iland folk från en Miamitidning som hade gömt sig under däck.
”Lustigt att alla dessa människor har en pool i trädgården när de har havet runt knuten”, sa Ringo, medan båten gled förbi de vita husen som tronade längsmed stranden.
”Tja, det är inte som i Merseyside – här går de omkring i minkpälsbikinis”, anmärkte John och riktade sin kamera mot George som låg och njöt i solen. Från aktersalongen, där en soffa klädd i minkpäls var ett av alla föremål som understödde Johns kommentar, strömmade musik ut. Det var Paul som spelade på pianot.
När båten gled förbi en liten strand var det någon som kände igen ”moppfrisyrerna” som de har kommit att kallas i USA, och hundratals händer vinkade åt oss från stranden. Många tog upp sina kameror för att föreviga vad de såg där ute på vattnet – bara för att upptäcka att John och George redan fått upp sina kameror och fotograferade dem!
Jag tänkte på hur fantastiskt det var att framgångarna inte hade förändrat de fyra killarna. De är fortfarande lika jordnära och trevliga som när jag mötte dem första gången i Hamburg för 1,5 år sedan. Flera gånger under USA-vistelsen såg jag dem stega fram till folksamlingen – som polisen höll undan för att de skulle kunna ta sig in eller ut från olika byggnader – för att skriva autografer eller skaka hand med dem.
”Hej, hur är läget?” brukade Paul säga med sin vänliga Lancashire-dialekt medan de tusentals amerikanska fansen gallskrek så fort de fick syn på honom och de andra ”mopparna”.
De gjorde två spelningar i Carnegie Hall som bara bekräftade deras fantastiska popularitet. Ungdomar och stora sällskap vällde in och man fick ordna med extra sittplatser. Sedan framförde Beatles sina hits under ett regn av gelébönor.
Välkomnandet de fick på Miamis flygplats när planet från New York landade var en helt makalös syn enligt tidningarna i Florida.
Tusentals människor hade samlats på taken till flygplatsens byggnader. Det var fans så långt ögat kunde nå. Och inga var mer glatt överraskade än Beatles själva: ”New York och Washington förvissade oss om att vi var ganska populära där, men vi hade aldrig kunnat föreställa oss att det skulle vara likadant här nere”, sa John.
På presskonferensen strax efter ankomsten fortsatte killarna att ge intervjuer, och de var som vanligt lysande roliga. Ofta skämtade de om sig själva – som när de fick frågan om vem som stod för musiken och John svarade: ”Vilken musik?”
En annan reporter frågade om de trodde att de skulle hålla lika länge som Frank Sinatra varpå Paul snabbt svarade: ”Vi håller nog på längre eftersom vi inte super!”
Någon annan ville veta om Beatles aldrig blev trötta på att ha pressen i hasorna hela tiden. ”Nä, jag skulle sakna dem om de försvann. Faktum är att jag saknar dem när jag sover!” svarade John.
Mina tillbakablickar avbröts när Ringo ropade på Paul från köket och ville att han skulle hjälpa till att göra kaffe, och en annan röst varnade George för att vistas för länge i solen. Rösten tillhörde Bud Dresner, en trevlig polis som ledsagade bandet var de än skulle i Miami. Han kom med goda råd och tips och dirigerade dem lika bestämt som en manager.
Följande kväll – samma kväll som deras andra framträdande i Ed Sullivan Show sändes på teve – tog Bud med sig de fyra killarna hem till sin fru och sina barn och bjöd dem på middag: ”Vi fick så mycket kött att det hade kunnat föda en hel armé”, berättade George morgonen efter.
”Jag gillar er, killar. Jag tycker att ni är festliga. Era skivor är också toppen”, sa Bud. Han var av allt att döma ett större Beatlesfan än den polisman i Washington som stoppade i en kula i varje öra när de fyra intog på scenen för att göra sin första spelning på turnén.
Medan vi låg där och dåsade i solen kastade George ut kakbitar i vattnet. En pelikan som hade följt efter båten i flera minuter snappade åt sig kakbitarna, totalt omedveten om de berömda passagerarna. Platsen verkade tillräckligt skyddad för att killarna skulle kunna ta sig ett dopp. De klädde om till badkläder och tre av dem dök ner i det klara atlantvattnet medan Ringo satt gränsle över relingen och fotograferade dem. Men de hade knappt kommit ner i vattnet förrän några båtar som vi inte lagt märke till styrde kosan mot Southern Trail.
”Det är Beatles!” ropade någon, och medan killarna klättrade ombord hade de nyfikna besökarna sina kameror redo. I gengäld tog killarna upp sina kameror och tog några bilder som de kan visa hemma i Bootle. Sedan vinkade de till de nyfikna amerikanerna.
På vägen hem lade sig killarna för att sola, fast beslutna att skaffa sig en rejäl Floridasolbränna ifall de inte skulle få fler tillfällen.
Och det var nog rätt tänkt, för nästa dag såg det likadant ut utanför hotellet som det hade gjort utanför Plaza i New York. Polisen fruktade för fansens säkerhet då de tryckte på mot de uppställda trästängslen tills de gick sönder.
”Vi skulle gärna hälsa på dem, men det går inte när de är så många där ute. Det är helt enkelt omöjligt”, sa George.
Men när killarna gick för att ta sig ett dopp innan söndagens program med Ed Sullivan skulle sändas fick de chansen att säga hej till fyra bikiniklädda tjejer som skrev ”We Love The Beatles” med stora bokstäver i sanden utanför deras hotell. Samma dag satte Paul stopp för romansryktena om honom och den engelskfödda skådespelaren Haworth, som följt efter bandet nästan 200 mil från New York till Miami.
”Jag har inte bett henne att komma hit. Jag har bara träffat på henne två gånger”, sa Paul till mig på det där rättframma sättet som är så typiskt för Beatles när romansryktena började dyka upp i tidningarna.
Trots konstant polisövervakning och stränga order om att inte gå utanför hotellet utan att säga till en timme i förväg hade de fyra killarna ändå roligt i Miami. De gick på klubbar och såg amerikanska stjärnor uppträda på flera av dem – bland annat komikern Don Rickles.
De var på en drive in-bio och tog en snabb sväng till ett tropiskt område där det växer massor av palmer. Och så var det arbete: de skulle spela sex låtar i Ed Sullivan Show, där de medverkade tillsammans med Mitzi Gaynor. Så många nummer hade ingen någonsin haft i programmets historia. Brian Epstein såg framträdandet på teve på hotellrummet iklädd en tröja med texten ”Stamp Out The Beatles”. Självklart ville han inte att de skulle utrotas – tröjan var ironisk!
Jag flög tillbaka till London på tisdagen, före Beatles. På flygplatsen i New York hade fansen redan samlats trots att de inte hade en aning om när de fyra killarna skulle komma dit. Men en säker gissning är att folkmassorna kommer att vara enorma i både Miami, New York och London när Beatles påbörjar sin hemresa i dag …
NME 13|3|1964
TIDIGA MORGNAR OCH ständiga resor är vad som gäller för den som ska hänga med i Beatles schema nuförtiden. Jag har redan varit i Paris, New York, Washington, Miami … och i Newton Abbot (!) bara i år för att skriva om kvartetten.
Men det var klart värt att kliva upp i ottan på måndagen för att vara med en dag under inspelningen av Beatles film, som ännu inte har någon titel.
Det var Newton Abbots tur att få ett besök – vilket ingen av oss visste förrän tåget var på väg, inte ens John, Paul, George eller Ringo visste om det. Det råkar vara så att jag är väldigt förtjust i marknaden i South Devon – så det var ett glädjande besked denna tidiga morgon ombord på Beatles Special (John kallade tåget Musical Express!).
Beatles är morgontidiga mest varje dag nuförtiden. De stiger upp i gryningen för att spela in filmen som hela Storbritannien (och en stor del av resten av världen) väntar på. Tåget, som tillhandahållits av British Railways för en ansenlig summa pengar, är bara en av alla ovanliga ”inspelningsstudior”.
Vi började med frukost. ”Jag vill ha gröt”, sa John strax efter att Beatles klivit ombord på tåget. ”Kolla in min bok – de första exemplaren kom i dag”, sa han och höll fram ett ex av In His Own Write (svensk titel: På eget sätt) över bordet. Innehållet är ganska udda, milt sagt! Här finns teckningar, noveller och dikter (som han själv ritat och skrivit) plus ett förord av Paul. Det bäddar för underhållande läsning. Det fantasifulla språket (om man får säga så) kommer nog att slå an hos folk,
precis som deras klädstil och frisyrer redan har gjort.
Dagens första måltid var snabbt avklarad (Ringo hävdade att det fortfarande var natt) och de satte sig ner och gick igenom dagens schema.
”Filmen börjar faktiskt med att vi reser från ett ställe som liknar Liverpool till ett ställe som liknar London, och det är därför vi är på ett tåg”, berättade Paul för mig. ”Låten i berättelsen handlar om att min irländska farfar (som spelas av Wilfrid ’Steptoe’ Brambell) hela tiden lägger sig i och säger till alla att han är vår manager och så vidare, så vi stänger in honom i konduktörens kupé.”
Och den scenen slutar ganska galet, men jag skulle inte ens drömma om att avslöja hur det går.
”Glöm inte scenen där jag läser ur min bok”, avbröt John. ”Den kommer att bli en bästsäljare. Det krävs författare som jag, Ian Fleming och Churchill för det”, skojade han innan han hämtades till sminket.
George passade på att ta till orda:
”När vi kommer fram till den stora staden måste vi ta oss till en tevestudio för att vara med i ett program – och där kommer dansscenerna med Lionel Blair in.”
När Cliff Richard går och ser den färdiga filmen kommer han att känna igen fler personer i dessa scener än bara Paul,
George, John och Ringo. En av Lionel Blairs dansare är Jackie Irving, Cliffs före detta flickvän.
”Det är vad som händer under den enda dag som filmen från början bygger på. Men jag tror att de kommer att utöka handlingen till två dagar i Beatles liv”, sa George med sin väl bevarade Mersey-dialekt (som jag är övertygad om att ingen av dem kommer att förlora).
Filmen slutar effektfullt med att killarna förs bort i en helikopter och försvinner i fjärran.
Ringo rullade ett gäng cigaretter och George erbjöd oss eld med sin guldtändare som han fick av Brian Epstein på sin 21-årsdag förra veckan. Medan man började sätta upp kameror, ljus och ljudutrustning i tågvagnen övergick Beatles till att diskutera de musikaliska inslagen i filmen.
Jag fick veta en hel del om Beatles nästa skiva – både om A-sidans”Can’t Buy Me Love” och B-sidans ”You Can’t Do That”.
John – nu tillbaka från sminket – sjöng en bit av ”Can’t Buy Me Love” och konstaterade: ”Det där var Pauls solo. Ingen av oss andra sjunger i den låten, bara Paul.
Han och jag skrev låten i Paris och vi spelade in den där med George Martin i januari.”
George berättade att han spelar på en tolvsträngad gitarr i ”You Can’t Do That” och att det är första gången han gör det på en skiva. ”Det är mycket häftigare! Jag fick gitarren i USA och i framtiden kommer jag att använda den live i några låtar.”
John och George blir kallade till dagens första tagning, och Ringo avslöjar: ”John ska spela munspel i filmen, vilket är första gången på jättelänge. Han ska göra det i en låt som heter ”I Should Have Known Better”, som troligen ska vara med i scenen med konduktörskupén.”
En annan låt i filmen är ”And I Love Her”. Allt som allt ska sex låtar vävas in i handlingen – inte tillräckligt många för ett helt album, men det räcker för att hålla jämna steg med en 90 minuter lång det-här-ärBeatles-i-verkligheten-film (eller för att använda Johns titel på filmen: ”Beatles i naturligt tillstånd”).
Medan landskapet rusade förbi utanför tågfönstren fortsatte Beatles att prata, röka och äta – och arbeta. De vinkade till fansen som hade samlats på stationerna längs den ”hemliga” sträckan. Det här var sista resan med Beatles Special. På tisdagen började man filma i en studio, men Beatles har fortfarande en hel del resor kvar att göra.
Så småningom anlände vi till Paddington Station på eftermiddagen. Och efter vad jag kan se så kommer det här att bli en sevärd film. Trots tidiga morgnar och allt!