”Lyssna på skriken.”
Ansträngande turné i USA.
Ännu en snurrig turné i Staterna och CHRIS HUTCHINS är åter med på resan. Den här gången är det upplopp, sömnlösa nätter, presenter från ”Översten” Tom Parker, poolpartyn hemma hos Burt Lancaster, möten med Jayne Mansfield … och Ringos triumftåg!
NME21|8|1964
PAUL, JOHN, RINGO och George hade haft en uppsluppen, problemfri 13-timmars flygresa från London till San Francisco, men när vi cirklade över San Franciscos flyplats och såg tusentals fans vänta på att få hälsa Beatles välkomna kunde jag känna hur killarna började bli nervösa. Alla fyra medgav att de var skräckslagna. Det var jag också. Så var det dags … den första konserten, första resan till en ny stad på en ny turné.
Flygplanet landade mjukt och stannade flera kilometer från ankomsthallen i huvudbyggnaden. Jag kände mig som en spion i krigstid när jag lämnade planet tillsammans med Beatles i slutet av den långa landningsbanan. Vi klev in i två limousiner samtidigt som planets dörrar slog igen och det fortsatte till ankomsthallen med resten av passagerarna.
Runt bilarna samlades en stor polisstyrka som leddes av stadssheriffen Whitmore. Flankerade av ett uppbåd motorcykelpoliser körde vi över flygfältet till Beatlesville.
Det var en hög inhägnad där man hade byggt upp en plattform från vilken det var tänkt att Beatles skulle prata med fansen – tiotusentals hade samlats i den specialuppbyggda staden, till stor glädje för dem som sålde läsk och varmkorv!
När vår bil närmade sig vällde ett öronbedövande vrål upp från inhägnaden. Stämningen var elektrisk. En grind gled upp och bilen längst fram, som Beatles satt i, försökte komma fram till plattformen, men poliskedjan bröts och senare sa Paul till mig att ”det var det värsta ögonblicket i vår karriär.”
Hundratals fans rusade mot bilen. Enda lösningen var att ropa till chauffören att backa ut innan bilen krossades och fansen skadades. Det gjorde han och grindarna stängdes. Det fanns inget annat att göra än att dra sig ur, och sheriffen beordrade bilarna att ta sig in till San Francisco. Så Beatles satte aldrig sin fot i Beatlesville.
De var så besvikna och John sa: ”Det var jättejobbigt att vi inte kunde tacka dem för att de hade ansträngt sig så hårt för oss.”
Ledsagade av polissirener susade vi in i staden. Enorma folkmassor, mest flickor, stod utmed gatorna och vid varenda bro och plankorsning hade de ivrigt vinkande fansen hängt upp välkomstbanderoller. Jag såg två tjejer falla på knä vid vägkanten och de bet sig i händerna av upphetsning över att få se sina fyra idoler. Två motorcyklister kolliderade i tumultet, men ingen av dem skadades allvarligt. Till slut kom vi fram till Hilton Hotel och jag skriver detta i mitt hotellrum på 15:e våningen som är samma våningsplan som Beatles har sina rum.
Om några timmar ska Beatles spela för första gången i Cow Palace, vilket meddelades på nyheterna under bevakningen av republikanernas konvent.
Killarna vilar efter en presskonferens, men för bara en liten stund sedan sammanfattade Ringo mottagandet så här: ”Hör bara på de där skriken …” För ett ögonblick gav vi dem hela vår uppmärksamhet, trots att vi hade hört dem ända sedan vi kom till hotellet. ”Skönt att USA fortfarande verkar gilla oss …”, sa Ringo.
Det har varit kul att flyga runt med Beatles med korta stopp i kanadensiska staden Winnipeg och Los Angeles. Vi festade med champagne och kaviar. Killarna skojade med flygvärdinnan när hon gick igenom säkerheten ombord.
Senare kopplade vi av med whisky och läsk – coca-cola verkar inte vara något för Beatles numera – och John, George och jag hängde på ryggstöden och skämtade hejvilt om allt möjligt. Vid ett tillfälle berättade John länge och väl om sin känsla av underlägsenhet, men jag har svårt att avgöra om han drev med oss eller inte. Men han hävdade mer än en gång att han tyckte det var rena helvetet att äta på fina restauranger. ”Jag vågar inte ens lyfta luren för att boka ett bord”, berättade han för mig.
Vi landade i Winnipeg, som är huvudstad i det kanadensiska distriktet Manitoba. Runt 2 000 ungdomar var på flygplatsen och Beatles steg av för att sträcka på benen, ge tv- och radiointervjuer och vinka till fansen som stod på andra sidan om ”tullgränsen”.
Ridande poliser i färgstarka uniformer (John kallade dem scoutledarna på grund av hattarna) bildade en kedja framför planet, men en person lyckades ändå ta sig igenom och sprang uppför
”Det måste ha varit minst 15 poliser på scenen när vi körde ’She Loves You’.”
John Lennon
”Skönt att USA fortfarande verkar gilla oss …” Beatles kommer till San Francisco den 18 augusti 1964.
trapporna på planet. Men han togs snabbt om hand av en polis.
På resan från Winnipeg till Los Angeles spelade jag kort med Paul och managern Brian Epstein. Paul vann. Han är bra på kortspel och minns vartenda kort som spelats. Bakom oss var Ringo och George inbegripna i en diskussion med John om hans nästa bok som han börjat skriva på under flygningen. Efter vad jag lyckades snappa upp kommer det att bli en mycket uppseendeväckande bok.
NME28|8|1964
I EFTERMIDDAGS SATT jag under Kaliforniens heta sol tillsammans med två av världens mest inflytelserika managers: Brian Epstein och ”Översten” Tom Parker. Äntligen hade jag lyckats få till ett möte med för att prata om skillnaden mellan att vara manager för Beatles och Elvis Presley, och vilket samtal det blev!
På morgonen skickade Översten en bil som körde mig till en lägenhet i Beverly Hills där han hade legat sjuk med ryggproblem i två månader. Han låg i en sjukhusliknande säng och jobbade via telefon i den dyrt möblerade lägenheten. När jag kom höll han på att avsluta en försäljning av en halv miljon inramade färgporträtt av Elvis. Han tog hjärtligt emot mig och jag började med att fråga om det fanns något nytt att rapportera om Elvis.
Elvis har länge velat träffa Beatles, men det är bestämt sedan länge att han ska tillbringa den här perioden mellan två filminspelningar i sin hemstad Memphis. Elvis kom till Memphis igår. Elvis och hans band har en buss som de kuskar runt i. De kör på nätterna och sover på motell på dagarna. Han kör, och de dricker coca-cola och äter smörgåsar och skojar.
Vi pratade i över en timme och Översten berättade bland annat som sin och Elvis stora beundran för Beatles låtar och tv-framträdanden. Trots att han inte hade varit utanför lägenheten på två månader insisterade Översten på att ta mig med och visa sitt kontor på skivbolaget Paramount. Innan vi åkte ringde jag till Epstein, som ville bjuda oss på lunch.
Parkers kontor var helt otroligt. Väggarna var täckta av bilder på Presley. Översten visade mig sex specialbeställda bordslampor i form av vilda västerndiligenser. Det var en lampa till var och en av Beatles, Brian och mig.
Sedan åkte vi iväg till lunchmötet med Brian. När de två giganterna hjärtligt skakade hand i foajén till Beverly Hills Hotel hördes spridda ”Beatles”- och ”Elvis”-rop. Under lunchen pratade Epstein bland annat om de nödvändiga säkerhetsåtgärderna för att skydda Beatles under turnén och Parker påpekade att ”ni behöver inte skydda Beatles på samma sätt som vi skyddade Elvis, för de gör ingen svartsjuk. Ni behöver inte vara lika rädda för arga pojkvänner som vi var, för dina artister är omtyckta på ett annat sätt. Ert problem är att ni måste skydda fansen från att bli skadade i trängseln.”
Översten berättade att ilskna pojkvänner brukade kasta saker på Elvis när han uppträdde på sina turnéer. ”Men vi behövde aldrig skicka polisen på dem för deras fickvänner hann före!”
Epstein frågade Översten om Elvis skulle turnera igen. ”Man kan säga som så att jag skulle gärna se att han började turnera någon gång i framtiden, men just nu kan vi tjäna mer pengar och underhålla en större publik genom filmerna. En vacker dag kommer du att vara i samma situation med Beatles.”
På frågan om det var någon skillnad på deras ledarskap sa Parker till Epstein: ”Jag klär mig inte så moderiktigt, men annars tror jag att vi har en hel del gemensamt.”
Nästa dag fick Beatles ta emot Parkers presenter inklusive läderbälten med hölster som han specialbeställt när han fick veta att Ringo gillade den typen av accessoarer. Epstein fascinerades av att Översten aldrig hade varit manager för någon annan artist än Presley. Parker svarade att ”Elvis har tagit all min tid, och jag tror inte det hade varit bra för Elvis om jag hade tagit hand om fler artister, men jag beundrar dig för att du gör det, Brian. Du har självklart ett helt annat företag bakom dig, men tänk också på att jag var 44 år när Elvis slog igenom. När Beatles kom var du bara 28 och därmed är mycket vunnet.”
Parker berättade att i början av Elvis karriär var det han som gjorde grovgörat och sålde biljetter.
Epstein svarade: ”Det gjorde jag också i små byhålor i Lancashire. Jag satte upp affischer och sålde biljetter när de tjänade mindre än 20 pund per spelning.”
PÅ TISDAGSKVÄLLEN lämnade Beatles huset i Bel Air House, som för övrigt ligger nära Presleys tomma hus, för att närvara vid ett gardenparty där de skulle hälsa på kändisbarn som betalat dyra pengar för privilegiet att träffa bandet. Pengarna gick till välgörenhet. Filmstjärnor och skribenter, bland annat Hedda Hopper, stod på stolar för att få en skymt av Beatles när de skakade hand med barnen.
Beatles turné började med en spelning på Cow Palace förra veckan. Vi fick poliseskort från Hilton till Cow Palace i San
Francisco. Beatles hämtades av en limousine på 15:e våningen på hotellet. Det går nämligen att köra ända upp!
Vår konvoj kom ut på den fyrfiliga motorvägen där det utbröt kaos när folk fick syn på Beatles. Så polisbilen längst fram körde tvärs över trafikdelaren och ledde över konvojen på fel sida. Och med tjutande sirener och omgärdade av motorcykelpoliser körde vi mot körriktningen för att hinna fram i tid.
Tidigare hade jag fått en check av en förmögen affärsman från Kansas City. Den var ställd på Beatles och var värd 150 000 dollar. ”Jag erbjöd dem checken mot en spelning i Kansas”, berättade han för mig. ”De tackade nej.” När de kom fram till Cow Palace fick de frågan varför de hade tackat nej till pengarna. ”Det gjorde vi inte, vi avvaktar”, sa George till skrattande reportrar.
Frågan utvecklades: ”För att få pengarna tillbaka skulle mannen från Kansas behöva ta 4 dollar och 32 cent per biljett och ändå förlora 28 cent på spelningen. Vad tänker ni om det?” Paul svarade: ”Vi kan låna honom 33 cent!”
En annan reporter undrade: ”Händer det att ni tycker att ni står över alla andra, att ni kan se ner på folk och skratta åt dem?” John svarade: ”Bara när vi är på 15:e våningen!”
Efter konserten störtade Beatles ut från scenen och en polisbil med sirenerna påslagna körde snabbt iväg. Men det var en luring. Beatles hade gått till sin loge och skulle stanna där tills hysterin lagt sig.
Klockan var två på natten när vi kom till Las Vegas – men det var fullt liv och rörelse i staden. Luften var varm och torr, stämningen var explosiv. Några av de poliser som ingick i den massiva Beatles-styrkan patrullerade gatorna med hundar.
En av poliserna som vaktade på vår våning berättade: ”Vegas är en spelstad som ligger mitt i Nevadaöknen. I morgon kommer ni att kunna se bergen där det kan bli över 50⁰C varmt. Ni kan hyra hästar och rida ut dit, men då får ni akta er för öknens alla skallerormar.”
Ringo betraktade polismannen utan ett ord och med sin tjocka Merseyside-dialekt sa han till slut: ”Var kan man köpa ett likadant pistolhölster som du har?”
NME4|9|1964
ATLANTIC CITY, MÅNDAG: Paul McCartney och jag deltog i ett långt telefonsamtal med Elvis Presley denna eftermiddag. Det verkar inte som om Beatles och Elvis kommer att uppnå sina gemensamma ambitioner att träffas under Beatles nuvarande USA-turné. Men New Musical Express och överste Tom Parker lyckades med gemensamma krafter få till ett telefonsamtal med Beatles i Atlantic City och Elvis i Memphis.
Jag slog numret till Elvis hemliga telefonnummer som jag fått av Översten. Paul och John satt i sin svit och komponerade en låt medan jag pratade med Elvis om Beatles och om hans egna framtidsplaner. Sedan gav jag luren till Paul, som bland annat sa: ”Jag vill verkligen understryka att vi alla tycker att det är jättetrist att vi inte kan träffas, men det är som det är. Vi vill väldigt gärna ses när det går.”
Elvis sa att även han var besviken eftersom han var nyfiken på Beatles. ”Jag har köpt en elgitarr och håller på att lära mig spela på den. Nu har jag fått valkar på hela handen av den jäkla gitarren”, sa Elvis.
”Det är bara att öva, du vänjer dig snart”, svarade Paul.
Elvis höll med, och så frågade Paul om han skulle komma till England. Elvis svarade att det ville han absolut och att han hoppades att det skulle bli av snart, varpå Paul svarade: ”Toppen! Skönt att veta att du tänker komma. Du kan räkna med att vi sitter på första raden när du spelar.”
Elvis frågade när de tänkte komma till Hollywood och Paul svarade: ”Oj, du menar om vi ska göra en film? Det tror jag inte. Vi trivs i England och behöver inte filma där, fast jag förstår att det är naturligt för en amerikan att göra det.”
Presley sa att han antog att Beatles hade folk som tog hand om sådana saker och Paul svarade: ”Det kan du skriva upp. Jag kan ingenting om affärer. Jag kan inte ens hålla reda på en dollar. ” Presley svarade: ”Säg till de andra killarna i Beatles att jag tycker att ni är bra.”
”Du är inte så dålig, du heller”, sa Paul. De pratade om skivor och Elvis sa att han särskilt gillade skivomslaget där Beatles allvarliga ansikten bara syns till hälften. ”Det ser lite kusligt ut och jag gillar när det är kusligt. Era ansikten påminner om filmen Children Of The Damned”, skrattade han. De avslutade samtalet med att lova varandra att de skulle se till att få träffas snart.
När jag pratade med Elvis funderade han på möjligheten att komma till England. ”Jag vet att jag har många trogna fans där och jag vill åka. Jag skulle verkligen vilja ge mig ut på vägarna och turnera igen. Jag turnerade i tre år innan jag ryckte in i armén, så jag vet hur kul du och grabbarna har när ni reser runt nu. Det får mig att längta efter att stå på en scen igen. Men de påstår att jag måste göra fler filmer för att hålla alla på gott humör och jag gillar att filma. Men som det ser ut nu sträcker sig filmplanerna inte alltför långt fram i tiden”, sa han försiktigt.
Jag frågade Elvis om han hade några Beatlesskivor hemma i Graceland, där han befann sig. ”Jag tror att jag har alla deras skivor som har kommit ut här. Just nu försöker jag få tag på A Hard Day’s Night och jag har hyrt en kopia av filmen som vi ska titta på här hemma i kväll. Det är vad jag gör på kvällarna, tittar på film. Att åka till Memphis och bara vara hemma är enda sättet för mig att få vila. Vi har det bra här. Det är synd att ni inte hinner komma hit.”
Ja, det är verkligen synd, men telefonsamtalet uppvägde vårt uteblivna besök mer än väl. Det tyckte Paul också.
”Han lät precis som vem som helst.”
” Chicago? Gangstrar.Jagvetallt om dem, med sina bredbrättade hattar och skjutvapen …”
Paul McCartney
De amerikanska skvallerblaskorna hade inte legat på latsidan inför Beatles turné. Jag köpte en av dem som innehöll rubriker som: ”Paul är gift med Jane – vi har bevisen”, ”Varför John har lämnat bandet” och ”Ringo akut sjuk”.
När vi flög från Las Vegas till Seattle visade jag tidningen för killarna. ”Det är skrattretande”, fräste Paul. ”Det står att jag har vägrat kommentera ryktet. På varenda presskonferens här har jag sagt att allt är lögn.”
John: ”Skulle jag lämna bandet? Jag är med i Beatles och så ska det förbli. Jag antar att ryktet tog fart i Australien. En reporter frågade hur länge jag tänkte vara med i Beatles och jag svarade att jag i alla fall inte tänkte sjunga ’Twist And Shout’ när jag är 30. Han måste ha trott att jag var 29 typ.”
Och vad Ringos hälsa beträffar var hans kommentar: ”Jag mår bara bra och är ett levande bevis på att det de skriver om mig är ren lögn. Skönt att engelska tidningar inte är likadana.”
Över lunch pratade med John om hans planer: ”Jag har köpt ett hus och en bil, vilket är de enda materiella ting jag har önskat mig. Jag kommer nog att fortsätta köpa hus eftersom jag gillar hus. Bill Corbett – som har varit vår chaufför länge nu – ska börja köra för bara mig när vi kommer hem. Som du vet har jag köpt en Rolls-Royce, men jag kan inte köra den.”
Jag frågade John om ryktet att han skriver manus till Beatles nästa film. ”Jag skulle gärna göra det, men jag är säker på att jag inte klarar av det. Jag kan inte koncentrera mig tillräckligt länge för att kunna göra det”, svarade han. ”Jag skriver på min nästa bok, men gudarna vet när den blir klar. En preliminär titel på boken är ’A Spaniard In The Works’ – knäppt va?”
”Glöm inte att vi måste skriva en ny singel innan den här turnén är över”, inflikade Paul.
Beatles nästa skiva ska släppas i början av oktober, så de måste börja spela in den så fort de kommer hem från USA.
Jag flög över New York med Beatles i en helikopter. Det var enda sättet för dem att ta sig till Forest Hills Stadium eftersom polisen tyckte att det var för riskfyllt att åka dit med bil. Trots det kantades vägarna av tusentals fans som inte lyckats få tag på biljetter.
Det gick inte att sova på Delmonico Hotel, där vi skulle bo medan vi var i New York. Tusentals människor var ute på gatan dygnet runt. De sjöng Beatleslåtar och skrek varje gång de såg en lampa tändas i något av hotellets fönster. Övriga hotellgäster var tvungna att visa upp sina rumsnycklar för polisen innan de fick passera gatan till hotellet.
När vi flög över staden med helikoptern jämförde vi hysterin med hysterin i de andra städerna vi varit i. Cincinnati, där publiken stormade biljettspärrarna i den intensiva hettan och tvingade sig in innan stället ens hade öppnat, och Denver, där bilen jag satt i blev förstörd då den körde genom den enorma folkmassan utanför hotellet och agerade lockfågel framför Beatles bil.
”Det var ett schyst ställe, Denver. Glöm inte att berätta för dina läsare om Red Rock Stadium som låg vid foten av bergen”, sa Paul.
”Och om cowboyerna till häst istället för bilburna poliser”, lade George till.
Sedan såg vi den hästskoformade Forest Hills Stadium nedanför oss, och genom oväsendet från helikoptern kunde vi höra fansens skrik. Konserten skulle visa sig bli den värsta hittills. Hundratals fans stormade scenen och vid ett tillfälle blev Ringo nerknuffad från sin pall av en överentusiastisk tjej som hade hoppat över en polis i stålhjälm som stod på knä framför scenen. Efteråt sa John att han inte kunde hålla sig för skratt. ”De hoppade upp överallt på scenen och polisen kastade ner dem medan vi fortsatte att spela. Det måste ha varit minst 15 poliser på scenen när vi körde ’She Loves You’. Vi har aldrig
varit så många i Beatles.”
NME11|9|1964
PRESSKONFERENSEN BÖRJADE urarta. För många 10-åriga ”reportrar” som ställde tröttsamma frågor som ”vilken är Beatles älsklingsfärg?” En radiojournalist undrade: ”Vad händer om dessa 10 000 ungar tar sig igenom stängslen och stormar scenen?”
Och John svarade: ”Vi skulle dö skrattande.”
Radiojournalisten skrattade, de andra journalisterna skrattade och barnreportrarna skrattade. Till och med George Harrison drog på smilbanden där han satt och såg uttråkad ut av alltihop. Men för poliserna i de 15 stater som står på Beatles turnélista är säkerhetsfrågorna inget att skratta åt. USA har aldrig ställts inför något liknande som Beatles, och de fyra Liverpoolborna har krävt hela arméer av vakter inför varje förflyttning i landet.
Beatles, deras presschef Derek Taylor, turnéledaren Neil Aspinall och jag var de enda passagerarna i en stor buss som skulle ta oss från Atlantic City till Philadelphia i slutet på förra veckan. Bara att få in killarna i bussen krävde en rad säkerhetsåtgärder. De smugglades ut via hotellets personalhiss och in i en tvättbil som körde dem till en limousine några kilometer bort. Limousinen körde dem till en buss som stod i en gränd i utkanten av staden.
En poliseskort hade bara väckt uppmärksamhet bland de andra bilisterna, så istället svävade en helikopter en bit bort och höll radiokontakt med polisbilar och motorcyklar som var beredda att rycka in om det skulle behövas. Hela operationen gick strålande. Den till synes tomma bussen kom fram till baksidan av Philadelphia Convention Hall utan att väcka minsta uppmärksamhet hos de tusentals fansen.
Det var antagligen oundvikligt att det skulle skära sig mellan polisen och Beatles vid något tillfälle. Det började i Milwaukee när polisen insisterade på att bandet skulle smita iväg från flygplatsen utan att köra förbi folkmassan som hade väntat hela dagen på dem. En knapp timme senare kom nästa bomb. Nästa dag skulle
Beatles till Chicago och nu fick de veta att borgmästaren inte ville tillåta dem komma i närheten av de 20 000 människor som man visste skulle vänta vid flygplatsen. Istället blev de hänvisade till en mindre flygplats och kördes nästan helt obemärkt till Stockyard Inn där de skulle uppträda. En av stadens tjänstemän beskrev Beatles tumultartade ankomster som ”ett billigt reklamtrick”.
Paul försvarade Beatles. Han medverkade i radio- och tv-intervjuer där han bad fansen, som förgäves hade väntat vid flygplatsen, om ursäkt, och förklarade att säkerhetsåtgärderna inte var något som Beatles kunde bestämma över – ”och ganska fåniga”.
När Paul fick frågan vad han tyckte om Chicago svarade han: ”Gangstrar. Jag vet allt om dem med sina bredbrättade hattar och skjutvapen.”
John sa att han tänkte ”börja sticka” som svar till en frågeställare som ville veta vad Beatles skulle göra ”när det här tar slut”.
”Det finns tillräckligt med pengar i USA så att det räcker åt oss också”, sa John till en reporter som frågade vad de kände inför alla nya band som var på väg att slå igenom.
DET BLEV LITE pinsamt för Jayne Mansfield den dagen hon bestämde sig för att söka upp Beatles. Burt Lancaster verkade inte det minsta förvånad när George och Ringo dök ner i hans swimmingpool mitt i natten, däremot höjde Översten ett ögonbryn den kvällen då Beatles bestämde sig för att leka cowboys! Det är bara några av alla de lustiga ögonblick jag minns från den uppsluppna Hollywoodvistelsen med de fyra berömda killarna.
I tre dagar hyrde de ett stort hus i det stjärn
späckade distriktet Bel Air i Beverly Hills. Där fanns även en kock, en servitris och 150 poliser. Polisens uppgift var att bevaka och blockera Saint Pierre – gatan som Beatles hus låg på. Andra boende var tvungna att gå genom avspärrningarna för att komma hem. Poliserna patrullerade även i området för att hindra fans från att ta sig in till Beatles hus! De hittade till exempel två tonårsflickor i en tvättbil som kom körande på St Pierre.
Det var en ovanligt varm eftermiddag när jag var på väg till Beatles hus i sällskap med Översten Tom Parker. Hans herrgårdsvagn var fullproppad av presenter till John, Paul, George och Ringo.
”Jag har satt på mig en slips för killarnas skull”, berättade Översten medan åkte mot Bel Air.
Killarna hade precis ätit lunch när vi kom fram. John gick fortfarande i badbyxor efter sin morgonsimtur. Alla var ledigt klädda och mötet med mannen som skapat världens största artist innan de själva blev kända var mycket informellt. Översten satte sig vid matbordet där den avslutade lunchen ännu inte hade städats undan. Han sa till Beatles: ”Elvis ringde i morse och bad mig meddela att han är ledsen för att han inte kunde vara här och träffa er, men han hälsar er alla välkomna till sitt hem Graceland om ni kan stanna till i Memphis.”
Killarna blev entusiastiska, men Brian Epstein skakade på huvudet. ”Jag tror inte vårt schema tillåter det”, sa han.
Översten ryckte på axlarna. Man kunde nästan känna Elvis besvikelse! Ur en stor låda började Översten plocka upp presenterna som han delade ut likt en jultomte mitt i sommaren. Vi fick var sitt dyrbart bälte med pistolhölster. Beatles fick läderbälten, Brians var i guld och mitt var i silver med gnistrande stenar på. Ringo störtade ut i köket och lånade en cowboyhatt av kocken. Med sina jeans och sitt långa hår såg han verkligen ut som en cowboy!
”Pang, pang”, sa Paul och riktade sin pistol mot Översten. Ringo sprang runt bordet och viftade med sina pistoler.
John riktade sin pistol mot sitt eget huvud och sa ”Pang.” George sa: ”Jag skulle vilja att vi hade riktiga vapen.” John gav honom en blick.
När Översten hade gått gick vi ner till poolen. I ett par lånade badbyxor hoppade jag i med Ringo. Ingen av oss kunde simma, men innan eftermiddagen hade övergått i kväll hade vi lärt oss. John hoppade i med kläderna på och ropade till turnéledaren Neil Aspinall: ”Hit med en slips, jag känner mig naken!”
Samma kväll gick George, Paul och Ringo över till Burt Lancasters lyxvilla för att titta på en privat visning av Peter Sellers senaste film, A Shot In The Dark (Skott i mörkret). Efteråt tog de ett nattbad i poolen som sträcker sig runt hela huset. ”Den där poolen gick till och med under huset och in i ett av sovrummen”, berättade George senare.
Under tiden var John kvar i huset på St Pierre och tog emot gäster, bland annat Bobby Darin och Sandra Dee. Plötsligt sa någon till John att Jayne Mansfield hade anlänt. John tömde ännu ett glas och gick för att välkomna stjärnan.
”Åh, självaste Jayne Mansfield”, hälsade han. ”Och Mickey Hargitay, trevligt att träffas”, fortsatte han och vände sig mot mannen som stod bredvid Mansfield.
”Åh din dumming”, fnittrade Jayne. ”Mickey är mitt ex, det här är en vän till mig.”
En timme senare lämnade John huset för att möta George och Ringo på Whisky A Go Go, en dansklubb på Sunset Strip. Och där var Jayne Mansfield igen. Det var här George slängde det sista av sin whisky på en fotograf som försökte ta en bild på de tre beatlarna tillsammans med Jayne Mansfield. Hon hade kallat till sig fotografen. Regeln var att inga bilder fick tas på klubben, och det tyckte George var en regel som skulle följas – medan fotografen fick den bästa bild han kunde få. På några timmar var bilden spridd över världen.
Tio minuter efter deras ankomst till klubben var det redan kaos, och John, George och Ringo bestämda sig för att gå därifrån. De åkte tillbaka till St Pierre med en polisbil och vinkade till fansen som envist väntade hela natten. Väl inne i huset föll Beatles i sömn. Och så småningom sov hela Hollywood.
Trots att deras turné varit en makalösa succé längtar Beatles hem. Den långa och arbetssamma resan har tärt på både deras moral och deras hälsa.
”En halvtimme på scen kräver mer av oss än en fotbollsmatch för en proffsspelare. Och vi gör det varenda kväll”, sa Ringo till mig efter att man ringt efter en läkare som fick undersöka Beatles i Milwaukee.
Vissa dagar har temperaturen utomhus legat en bra bit över 30 grader. Överallt och hela tiden har de fått kämpa sig fram genom hysteriska folkmassor – de har rusat in i loger, bilar och hotellrum. Till och med på nätterna har de varit tvungna att hälsa på och besöka kändisar av olika slag.
”Beatles som soloartister? Nej, vi
skulle inte ha en chans på egen hand.”
John Lennon
Som George sa på planet: ”Självklart ska det bli skönt att komma hem till England. Vi har egna hem nu – och dessutom har vi tjänat en del pengar, men vi har inte haft tid att njuta av dem.”
NME18|9|1964
HAN BRUKADE VARA beatlen som höll sig i bakgrunden. Han fick inga frågor och verkade aldrig ha något att säga. Till och med de andra i Beatles hade hemligheter för honom; faktum är att det kom som en stor överraskning för Ringo att John var gift. Ingen hade berättat det för honom.
Men nu är han en mycket speciell beatle. Medan bandets USA-turné börjar lida mot sitt slut den här helgen kan man konstatera att vid sidan om bandets segertåg i det här landet har en person skrivit in sig i musikhistorien och kan fira lika stora triumfer som hela bandet, nämligen Ringo.
Utanför hotellet har fansen mässat: ”Vi vill se Ringo!” På konserterna har hans sång i låten ”Boys” orsakat jubel. Så en kväll efter en spelning i Indianapolis satt jag uppe och pratade med honom om det.
”Jag har aldrig varit blyg”, berättade han, ”men man ska komma ihåg att jag kom med i bandet bara en månad innan ’Love Me Do’ kom. Beatles var redan stora i Liverpool och var på väg att bli kända över hela landet och jag kände mig som en outsider.”
”John, George och Paul kände varandra väl, de hade hållit ihop länge. Och plötsligt kommer Ringo. Vips hade vi gjort en skiva som spred sig och vi började bli intervjuade. Så jag undrar, hur skulle jag ha kunnat svara på journalisternas frågor om ett band jag nyss kommit med i? Så jag höll mun.”
”John gifte sig strax efter att jag ersatte Pete, men det var ingen som berättade det för mig. Jag fick veta det när vi var hos en revisor för att prata om våra skatter och John ville göra avdrag för en anhörig. De andra två visste. Jag tror han ville hålla det hemligt då, och jag var inte upptagen i den inre cirkeln än.”
Ringo var med om ett hemskt ögonblick tre veckor efter inspelningen av ”Love Me Do”. Den inspelningen hade varit nervös så det räckte och blev över. ”Bryt inte ihop nu”, fick de andra beatlarna upprepa om och om igen. Han var nervös och trumpinnarna kändes som främmande föremål i hans händer.
De blev kallade tillbaka till London av
George Martin som sa att han ville spela in skivan igen innan den släpptes.
”Jag gick in i studion med John, Paul och George och såg ett trumset som inte var mitt”, berättade Ringo.
”George Martin sa att han ville att jag skulle spela tamburin. Du kan ju tänka dig hur det kändes. Han tyckte uppenbarligen inte att den första inspelningen blev tillräckligt bra på grund av mig.”
Lyckligtvis bestämde sig EMI för att släppa en singelversion av inspelningen där Ringo spelar trummor, fast på bandets första album användes en studiotrummis i den låten.
Jag kände på mig att det fanns mer att veta om Ringo och hans tidigare ”svacka” i Beatles tidiga karriär. Var han orolig över något? Han hade tydligen varit inblandad i en del slagsmål tidigare. Han berättade för mig om en gång: ”Det finns en pub i var ände av gatan där mitt föräldrahem ligger och i priset för första drinken ingår inträdesavgiften. När jag fick jobb som lärling på en fabrik var jag nästan enda killen på gatan som hade ett jobb, så de andra brukade be mig om en shilling – det var vad den första drinken kostade. Först gav jag alla som frågade en shilling, men jag tjänade bara 50 shilling i veckan och betalade hemma. Så jag började säga nej … och de började lurpassa på mig. De jagade mig hela gatan fram till mitt hem. En kväll klarade jag mig inte. Behöver jag säga mer?”
Han berättade om roliga händelser och pinsamma händelser, som den gången han dejtade en flicka som jobbade på fabriken och skulle bjuda henne på bio.
”Jag dök upp i mina finaste kläder – kostym och skor med gummisulor. Trodde att jag skulle imponera stort på henne med det! I alla fall, vi gick till biografen och jag köpte biljetter. Hon började gå mot de bästa platserna, en trappa upp! Men jag ledde henne in i salongen där de enda lediga platserna fanns på första raden. Det var vad jag hade råd med.”
”Vi satt där i tre timmar med värkande nackar. Konstigt nog såg jag henne aldrig mer efter det!”
Men sådana dilemman är historia för Ringo nu. Han behöver inte skämmas för något längre.
Och nu behöver han inte vara tyst heller. Om han någonsin har tvivlat på att han är en äkta beatle så borde Amerika ha fått honom att ändra sig.
Eller som Brian Epstein uttryckte det en gång: ”Amerika upptäckte Ringo!”
NME25|9|1964
OCH SÅ VAR det Paul. Han är nog den som tänker mest på Beatles enorma berömmelse och makt, och på hur mycket fansen betyder för bandet. Jag såg honom på nära håll i USA, medan de andra i bandet alltid passade på att vila i limousinen under turerna mellan flygplatser och hotell höll Paul utkik efter fans att vinka till – ofta såg jag honom vinka innan fansen gjorde det. Han är ett fan av sina fans!
Men han har inte alltid varit så samvetsgrann. Faktum är att Paul McCartney var en aning misslyckad när han slutade skolan.
”Jag tänkte aldrig särskilt mycket på vad jag ville jobba med eller på framtiden och sådant, men jag kände lite dåligt samvete inför min pappa. En dag sa han åt mig att gå ut och skaffa ett jobb, så jag gick ner till arbetsförmedlingen i donkeyjacka och jeans”, berättade Paul när vi satt och pratade sent en kväll. ”Jag skickades till en elfirma som hette Massey & Coggins – de var elektroingenjörer. Jag sa till chefen att jag sökte jobb. Jag sa att jag inte var så nogräknad, jag kunde sopa på gården om han ville. Men han frågade var jag hade gått i skolan och när jag svarade att jag gått på Liverpool Institute blev han glatt överraskad.”
”De lät mig linda tråd på spolar för 7 pund i veckan – det var mycket pengar för mig på den tiden. De andra på jobbet kallade mig Mantovani för att jag hade så långt hår. Men jag var helt hopplös. De andra fick ihop 14 spolar per dag, medan jag lyckades få ihop 1,5 – och mina spolar var dessutom oanvändbara! Efter ett tag fick jag spelningar på Cavern. Jag blev tvungen att smita från jobbet via baksidan vid lunch och nästa dag sa jag att jag hade gått hem för att jag var sjuk. En dag gick jag inte dit och så var det med det”, sa Paul och ryckte på axlarna.
Men jobbet på elfirman var inte Pauls första. En gång var han medhjälpare till en lastbilschaufför. Då fick han kliva upp tidigt och ge sig ut i ett mörkt för att bli hämtad av chauffören på Dock Road.
”Jag var alltid trött efter att ha spelat till sent på kvällarna, så jag gillade de långa turerna till Chester, för om man åkte med en schyst chaufför lät han en sova tills vi var framme. Sedan var det bara att sätta fart och hjälpa till att lasta av.”
Men jobbet gav inte så mycket pengar, och
Paul tröttnade ganska snart. Hans tidigaste minne av pengabrist går tillbaka till skoltiden: ”Jag var så lyckligt lottad att jag fick 10 bob (50 pence) i veckopeng – men det räckte inte långt. Om jag skulle bjuda en flicka på bio så räckte det på öret. Jag brukade promenera hem om jag inte hade pengar kvar till bussen. Men det gjorde inget. Jag skrev flera låtar på dessa promenader hem – ’A World Without Love’ och ’Love Of The Loved’ till exempel. Fast John fick så klart fixa till dem. Båda bidrar till alla låtar, men det är sällan vi gör lika mycket varje gång.”
Paul minns tydligt när han gick hem efter att ha varit hos John: ”Jag var tvungen att gå över en läskig, kolsvart golfbana. Jag brukade alltid sjunga, men om jag råkade möta någon i mörkret blev jag tyst och låtsades att det inte var jag som sjungit. En gång mötte jag en snut. Jag hade hängt gitarren runt nacken och gick där och sjöng och spelade för full hals. Jag trodde han skulle gripa mig! Men han bara frågade om jag ville ge honom gitarrlektioner!”
Numera är det naturligtvis helt annorlunda. Beatles är sällan ute och går. Och de behöver inte öva på låtar när de är på väg hem.
Men livet är inte bara en dans på rosor. En beatle kan för det mesta inte göra precis vad han har lust med: ”En av mina vänner, en gammal skolkompis, gifte sig nyligen i Hull och bjöd mig på bröllopet. Jag ville inget hellre än att gå, men hur skulle det gå till? Det hade antagligen slutat med en massa rabalder och så hade hela dagen varit förstörd för den stackars killen”, sa Paul, och tillade: ”Men jag undrar om han förstod det?
”En del tror nog att vi blivit malliga för att vi plötsligt är kända. Men det stämmer inte! Vad som än händer så får man inte en annan personlighet. Men folks attityd mot oss har förändrats för att de tänker: ’Jaha, nu är han blivit känd och nu bryr han sig inte om oss’.”
Paul har rätt. Efter att ha umgåtts med dem under USA-turnén kan jag försäkra er om att de inte har förändrats. Jag skulle inte beskriva dem som fläckfria, men vilka brister de än må ha, så hade de dem innan de blev berömda.
”En gammal kompis
bjöd mig på sitt bröllop. Jag ville gå, men hur skulle det gå till. Det hade bara blivit en massa rabalder”
Paul McCartney