With The Beatles
Deras andra LP är både tuffare och mer eklektisk.
Motown- och musikalcovers! ”Roll Over Beethoven”! Rykande färska original! Och de bästa låtarna är inte ens med … Av David Quantick
DET MEST PARODIERADE skivomslaget i världen (Sgt Peppers omslag är för komplext). Tre ansikten på rad, ett nedanför, i hälften svart, hälften vitt, allvarliga med polotröjor under en egendomligt svajig text. Till och med amerikanerna, vars uppenbara mål vid den här tiden var att hacka sönder varje nytt Beatlesalbum genom att ta bort hälften av låtarna och kalla skivan något i stil med ’Beatles Beach Jambalooby’, behöll det här omslaget (fast de döpte om det till Meet The Beatles!, sena som vanligt).
Omslaget var ett meddelande till världen och det löd: Vi är inte Gerry And The Pacemakers. Vi gör inga låtar av andra låtskrivare (fast vi gör covers på gamla rock’n’rolloch rythm & blues-låtar och någon enstaka musikallåt). Vi viftar inte med benen i luften framför kameran, och om vi medverkar i en föreställning kommer vi att be publiken skramla med juvelerna. Vi är Beatles. Hänger ni med?
With The Beatles är ett enastående album, det första album de gjorde efter att de hade blivit kända. Det innehöll inte ”I Want To Hold Your Hand” eller ”She Loves You”, de två mest spännande låtarna i början på 1960talet, eftersom man inte tog med singlar på LP-skivorna på den här tiden, och hade dessa låtar varit med på albumet hade det exploderat. Istället finns ”All My Loving” , singeln som aldrig kom ut , och en musikallåt (”Til There Was You”, balladen från musikalen Music Man, som kanske är mest känd för låten ”Seventy-Six Trombones”), och här finns några av världens bästa covers – tre Motown-låtar och det vid en tid då ingen i hela Storbritannien visste vad Motown var för något, och så låten som gav Chuck Berry något att glädjas över (det vill säga pengar), nämligen ”Roll Over Beethoven”.
Albumet innehåller en del engelskt material från tidigt 1960-tal också – man kan nästan höra tekopparna och ciggen i Lennons raspiga sång (och i Georges sång kan man höra bussarna, regnet och värmeelementen om man lyssnar noga). Det är en svartvit mono-skiva för världen var svart och vit och mono på den tiden, i väntan på att John, Paul, George och Ringo skulle komma ut i färg och stereo (och vad än audiofilerna säger så låter With The Beatles briljant i stereo: skruva ner Paul i högtalarna och sjung med i ”All My Loving”).
Och den fick Beatles att dra upp sina rötter och undersöka dem. Här finns låtar som låter rock’n’roll och låtar som låter soul, och här finns country’n’western – fast lustigt nog är låtarna som vill vara poplåtar de minst lyckade, som om Beatles ännu inte vet att de är Beatles, för att de fortfarande är fulla av Hamburg och Cavern Club. De stora låtarna skulle komma senare. Med det menar jag inte att några av de bästa Lennon-McCartney-låtarna inte finns med på albumet, för det gör det – men de har inte kommit på hur de ska komponera sina fantastiska melodier som börjar fylla deras skivor från och med A Hard Day’s Night och framåt, låtar som lutar sig mot både gamla godingar och deras egna kompositioner med en brutalitet som de skulle tappa på sitt nästa album.
With The Beatles slutar med en Motown-låt och börjar med en Motown-pastisch – noshörningsattacken ”It Won’t Be Long”. Låten som träffar en rätt i bröstet har en liten ordlek (”belong”/”be long”) och bygger på stilgreppet call and response. Likt en nödstoppsknapp kommer sedan låten ”All I’ve Got To Do” med Lennons lysande försök att låta som Arthur Alexander och ett av Beatles första riktigt
bra LP-spår, med en tuff och skör sång och en svävande brygga. Det skulle inte komma någon mer liknande sång av Lennon förrän ”Don’t Let Me Down” på Let It Be.
Sedan har vi ”All My Loving”, med en lätt och ledig Paulmelodi (delvis snodd från The Whos ”The Kids Are Alright”) och Georges svängiga gitarr, det mest lössläppta han någonsin gjort. Harrison skriver och sjunger nästa låt, den ligger-till-sängs-med-förkylning-inspirerade låten ”Don’t Bother Me”, vilken sätter tonen på varenda bittra, svårmodiga låt i hela hans karriär. Den följs av den tjejgruppsaktiga ”Little Child”, vilken verkligen avslöjar bandets förmåga att korsa både köns- och genregränser. Och sedan (vi är fortfarande på första sidan), kommer ”Til There Was You”, framförd av Paul med skicklighet och ett egendomligt uttal av ordet ”saw”. Den följs av skivans första Motownlåt, Marvelettes ”Please Mr Postman”, som här är en fantastisk George Martin-produktion med skönsång av Lennon.
Sidan två håller inte riktigt samma klass som sidan ett. ”Roll Over Beethoven” blir inte bättre av Georges nasala sång eller hans ganska magra gitarrspel. Den är en av de få bland Beatles covers som är sämre än originalet, och den följs av ”Hold Me Tight”, en av de konstigaste av de tidiga Beatleslåtarna. I boken The Beatles: An Illustrated Record, påpekar författarna Roy Carr och Tony Tyler att ”Hold Me Tight” är tämligen ofullbordad, och det känns som om Paul kämpar med en eller två bångstyriga melodier (och de som älskar trivia vet det här enda gången som Paul har använt en och samma titel två gånger, den andra ”Hold Me Tight” återfinns på Wings LP Red Rose Speedway).
Lennon kliver in och räddar kalaset med sin version av Smokey Robinsons ”You Really Got A Hold On Me”, som är precis lika bra som originalet (textraden ”I don’t like you/ But I love you” är fantastisk). Ringo sjunger ”I Wanna Be Your Man” bättre än Jagger och George gör en anständig version av gruppen Donays klassiker ”Devil In Her Heart”. John bjuder dessutom på ”Not A Second Time” (som Robert Palmer av alla gjorde en cover på 15 år senare) och så är vi framme vid sista låten där Lennon bara är en aning mer respektfull mot Barrett Strongs ”Money” (skriven ihop med Berry Gordy och Motowns första hitsingel) än han var mot Isley Brothers ”Twist And Shout”.
Och det är hela With The Beatles: 32,5 minuter av energi, uppfinningsrikedom och oavsiktlig kulturförstörelse. En månad efter att albumet släpptes mördades president Kennedy och USA behövde något som skingrade tankarna. Resten är historia.
Det här är ett enastående album. Hade ”She Loves You” varit med också hade det exploderat.