”Ibland undrar jag hur vi orkar”
Bandet upptäcker baksidan med sina enorma framgångar.
John Lennon är ”dräpande och grym”. Paul McCartney är ”fullblodsskådis”. George Harrison är Beatles ”affärshjärna”. Och Ringo? ”Man kan säga att jag har slutit fred med min näsa.” RAY COLEMAN porträtterar de fyra beatlarna och de börjar inse baksidan med sin gigantiska popularitet.
MELODY MAKER 24|10|64
BEATLES HÄNGDE I logen och skulle vara på scen om några minuter. John Lennon pudrade ansiktet och såg sig dystert på sin spegelbild.
”Jag önskar att jag kunde måla på en glad mun också”, sa han. ”Jag får nog inte fram ett enda leende ikväll. Ibland undrar jag hur i helvete vi orkar.”
Det var en anmärkningsvärd kommentar från en ”popstjärna”. Men så är Lennon en anmärkningsvärd människa också. Han är ärlig. Han vägrar att inordna sig i stjärnkulten. Han avskyr falska leenden. Han är nästan livsfarligt öppenhjärtig. Beatles har samlat på sig en kolossal massa snyltare. De trakasseras av idioter 24 timmar om dygnet. Och medan ingen av beatlarna är rädd för att säga ifrån är 24-årige John Winston Lennon dräpande och elak, vass och stridslysten. Ingen beatle har särskilt stort tålamod med idioter men John har inget tålamod alls med dem. Han har en hård uppsyn med ett matchande temperament.
Om någon kastar en förolämpning eller spydig kommentar mot Beatles slår Lennon tillbaka med kraft och stil. Hans kommentarer är ofta så rappa att de är omöjliga att ge något svar på. Han skriver autografer samtidigt som han ser på tv eller för djupa samtal. Han kollar sällan på arket eller boken han lämnar sin sirliga signatur på, och han saknar aldrig svar. Han vinner som regel alla diskussioner.
John har också lärt sig alla tänkbara sätt som fans försöker få kontakt med bandet på. På en restaurang förra veckan satt Beatles för en spontan lunch när en servitör kom fram till bordet. ”Mr Lennon från Liverpool, du har telefon”, sa han. ”Skitsnack”, svarade Lennon direkt. ”Ingen vet att vi är här. Det är en bluff. Vi har redan gått.”
Det här målar en bild av en uppkomling som har fått smaka på kändisskapets alla sidor. Men Lennon är inte bara en beatle med musiktalang. Han är den starkaste personligheten i gruppen. Häromdagen sa Paul McCartney: ”Det är två saker jag hatar, rasdiskriminering och färgade!”
John svarar blixtsnabbt. ”Folk som säger så där gillar verkligen inte färgade människor, annars skulle de inte skämta så där över huvud taget. Jag har hört det det där förut [han gick över till en bred
Lancashire-dialekt]: ’Ja, det är väl inget fel på dem, men de är smutsiga och sänker värdet på vårt bostadsområde.’” Lennon äcklas av rasdiskrimineringarna. Precis som Paul.
Ingen talar om för John vad han ska göra. Han är högst självständig. Men, det ska tas till protokollet att han för den skull inte är högmodig och mallig. En kväll förra veckan mellan två spelningar under Beatles pågående Englandsturné fällde John några otryckbara kommentarer om en popgrupp som visades på teven i logen. Han tog en klunk coca-cola och svarade på frågan: vart ska Beatles härnäst? Och hur ser framtiden ut för honom? Det sägs ju att han har sagt att han ”hursomhelst ska jag lämna bandet om några år”.
”Det där sa jag i ett samtal med Mick Jagger”, började John. ”Jag pratade om när jag är 30. Jag vill väl inte kuska runt i världen och sjunga ’it’s been a hard day’s night’ när jag är 30 heller! Om filmen går bra blir jag glad. Folk säger att det är det Beatles ska ägna sig åt och det låter vettigt. Dessutom gillar jag att lyssna på andras demos. Jag har inte gjort det så mycket, men efter vad jag upplevt och sett så skulle jag vilja pröva på det. Men med det sagt så gillar jag fortfarande att spela. Jag får inte ut lika mycket av det som
”Jag önskar att jag kunde måla på en glad mun också ... ” John Lennon känner av pressen i augusti 1964.
för några år sedan, men det är nog bara naturligt. Jag gillar verkligen att uppträda, men i USA var det helt bortkastat för min del på grund av all skit där.” Fått nog? ”Du vet – att vi tvingades träffa folk vi inte hade någon lust att träffa. Det förstör för mig, för jag är inte så tolerant. Men är det så konstigt att jag fick nog? När de bara fortsatte att komma in med autografblock som vi snällt signerade bara för att upptäcka att de tillhörde en massa anställda, som poliser och arrangörer och liknande? De riktiga fansen – de fick vänta i timmar, ja dagar – de behandlades som mindre värda bara för att de ville ha våra autografer. Men snutarna såg till att de fick vad de ville ha. Jag slår vad om att varenda brittisk polisdotter har fått våra autografer. Hälften av dem är inte ens fans, det är jag säker på, men vad ska man göra åt det? Det är jäkligt orättvist mot dem som verkligen vill ha våra autografer.”
Vid det här laget hade Paul slagit sig ner mittemot oss och lyssnat på John: ”Hallå där, jag har fått nog av ditt gnäll nu, John”, hojtade Paul.
Lennon svarade oberört: ”Du får säga vad du vill och jag får säga vad jag vill. Eller hur?”
Paul: ”Du förstör min image!”
John: ”Du är löjlig. Håll mun och var nu en snäll gosse och titta på teven.”
Lennon fortsatte att prata om bandets brist på nytt material på grund av att han och Paul inte fick tillräckligt med tid över för att skriva låtar. ”Vi kanske redan hade haft några bra låtar på gång om vi inte hade varit tvungna att hålla på och brottas med en massa korkade människor”, sa han. ”Vi fick ungefär 400 skivor i Staterna, och de kanske är något för oss att inspireras av, men vi fick inte ta med dem genom tullen här. De sa att vi måste betala 4 000 pund för dem. Tror de vi är dumma, eller? Hursomhelst fick vi ner tullavgiften till 200 pund, fast vi vägrade ändå att betala. Så skivorna bara ligger där, vad vi vet. Det kostar mer för myndigheterna att hålla på och skicka skivorna fram och tillbaka mellan USA och London än att bara ge dem till oss.”
John blev tankfull när han fick frågan om vad han tyckte om teorierna om att Beatles popularitet var på väg att mattas av och att Rolling Stones stod på tur. ”Tja”, sa han, ”man kommer till en punkt där det enda som finns att göra för ett band som vårt är att slå alla med häpnad. Jag har inget emot Jagger – jag kallar honom så eftersom han pratar om mig som ’Lennon’ – men fråga honom var deras nya skiva är. De behöver släppa en skiva nu. Jag skulle säga som så att jag är urless på hela det här sjuka skådespelet just nu. ’Beatles är på väg ner’, ’Beatles har gjort sitt.’ Vad ska det betyda?
Jag tror att det var ett ögonblick för några veckor sedan som Stones gick om oss lite grand. Det är Jaggers förtjänst förstås. Det är han som är Stones. Hursomhelst, just då var alla som tokiga i Jagger, och då kanske man kan säga att de ’gick om oss’. Men jag vet inte om det är så nu. Jag vet faktiskt inte.”
John är odiskutabelt den mest litterära av beatlarna. Kommer han att skriva en bok om Beatles en vacker dag? ”Det vet jag inte, skulle inte tro det faktiskt”, svarade han. ”Att skriva en bok skulle vara för likt att skriva uppsats i skolan. Jag är mer intresserad av att hitta på saker än att göra dokumentärer. Förresten har jag så dåligt minne. Jag kommer aldrig ihåg något, som vilken stad vi är i, vart vi ska, vilket ställe vi spelar på.
Det är bara ett hav av ansikten och så tillbaks in i bilen. Jag kan ta ett exempel. Som du kanske vet har Cyn [ Johns smeknamn på sin fru Cynthia] och jag flyttat till ett hus i Surrey. Häromkvällen skulle chauffören köra hem mig och frågade: ’Vart ska vi?’ Jag hade ingen aning, trots att vi har bott där i en månad. Jag kunde inte komma ihåg var jag bodde.
Vi körde omkring i tre timmar innan vi kom ut från London och hem till mig. Så du kan ju tänka dig hur det skulle bli om jag som inte minns något skulle skriva en bok om oss!”
John har tagit del av Melody Makers insändarsida och kontroversen om vad som är rhythm and blues och vad som inte är det.
”Vi spelade pop när vi började. Nu hör man Mary Wells och Bo Diddley säga att de gör pop. Vad ska det betyda egentligen? När Diddley säger att han gör pop kan man ju lika gärna lägga av. Det gör inläggen på insändarsidan löjliga. För mig är han r’n’b. Men det är ju en fånig fråga egentligen. Folk hetsar upp sig och det blir bara en massa skitsnack.”
Dags att gå upp på scen. Lennon och de andra beatlarna byter om och John börjar knäppa på gitarren – så där som gitarrister brukar göra. Innan de kliver upp på scenen säger han angående deras framgångar: ”Det är faktiskt helt fantastiskt att det kunde gå så här. Jag menar, vi har verkligen haft tur.”
MELODY MAKER 31|10|64
MEDAN DEN SKARPSINNIGE John Lennon är cynisk med sina vassa kommentarer sticker Paul McCartney ut som den som passar in överallt. Om det dyker upp en massa okända ansikten i logen med autografblock i händerna är det oftast Paul som hälsar dem välkomna. Han pratar otvunget med vem som helst och som betraktare kan man få för sig att en djup vänskap håller på att utvecklas. Och ibland händer det. Men oftast använder Paul sina diplomatiska färdigheter för att bli av med efterhängsna fans. Han är finkänslig, överseende – och bestämd.
McCartney är troligen lika vass och snabbtänkt som Lennon, men manifesterar sina känslor på ett annat sätt. Han största kännetecken är hans sarkasmer. Han ”förlöjligar” folk – och om man inte förstår Beatles sätt att tänka och vara kan han framstå som elak när han i själva verket skämtar. Vid ett tillfälle satt
Beatles och åt på ett hotell i en liten stad efter en spelning klockan ett på natten. Efter ett tag anlände ”stjärnjägarna” – några hundra damer med autografblock. Paul viskade till de andra beatlarna vid bordet: ”Äsch, låt dem komma in. Det är det vanliga – de vill bara kolla att vi finns på riktigt.”
Under ett pinsamt ögonblick verkade det som om en av besökarna hade hört honom, men så var ögonblicket förbi. När autograferna och småpratet var överstökat antog Paul den breda norddialekten som han är så förtjust i: ”Jahapp, det var det, det. Om det inte är fler där ute som vill komma in och titta i grottan kan ni lämna in programbladen när ni går ut!” Som tur var tog besökarna det som ett skämt och en fin vink, så de gick.
McCartney är en gycklare dygnet runt. Om han går ensam vid Piccadilly Circus i London, och en kille kommer fram med ett autografblock, kan han övertyga killen att han tagit fel på person. Mycket har sagts om hans pojkaktiga charm och ”gulliga” utseende, men hans starkaste drag är hans uppmärksamhet. Få saker undkommer Pauls örnblick. Han har dock lätt för att koppla av och det gjorde han en kväll när han funderade på frågan om var Beatles står i dag.
”Jag tror inte vi fattar – har aldrig gjort, kommer aldrig att göra, åtminstone inte än på länge – hur stora vi är”, sa han. ”Vi vet att våra skivor blir stora succéer över hela världen, och vi vet att vi tjänar massor av pengar. Men när vi sitter här, bara vi fyra när vi är ute och spelar, så får man ju inte intrycket av att folk förstår omfattningen av det hela. För vi vet hur det snackas nu. Folk säger att Beatles är på väg utför.”
Paul skakade på huvudet och med sin favoritdialekt sa han spydigt: ”Beatles? Nä nä! De är slut!” Men så blir han allvarlig och säger: ”Men är vi det? Vi kom in i den här branschen – in på topplistorna – som ett studioband. Vi började i
branschen för att vi ville sälja skivor vi själva gillar. Och hur man än vänder och vrider på det är det vi som toppar försäljningslistorna.
”Jag menar, hittills har vi sålt över 85 miljoner skivor.” Han tystnade och rös till vid tanken, som om han plötsligt insåg innebörden i denna enorma försäljningssiffra. ”Det är fantastiskt.” Han sa det tyst men med eftertryck, likt en brottsling som just får veta att han blir benådad. ”Fantastiskt. Det är knappt jag tror det. Kan du det, John?”
Lennon, som satt och skakade av skratt åt Arthur Haynes på teven, svarade: ”Vad då?”
”Äsch, strunt i det”, sa Paul. ”Man hör folk säga att det och det bandet flåsar Beatles i nacken, och det kanske de gör. Men låt mig klargöra en gång för alla: vi har bara velat göra våra skivor. När vi inte kan sälja fler skivor kommer vi nog att lägga av. Just nu går det bra för våra skivor. Jag hoppas det går bra för andra band också. Men vad jag kan se så går det bra för Beatles, vare sig vi är på tillbakagång eller inte.”
Att vara en beatle påverkar privatlivet för Paul, John, George och Ringo. Är det så att McCartney saknar tiden då han kunde röra sig fritt ute?
”Fram till jag blev 19”, säger Paul, ”hade jag all den frihet en tonåring kan ha. Sedan satte allt det här igång och självklart har privatlivet blivit väsentligt begränsat. Men man kan heller inte komma ifrån att man måste göra uppoffringar om man vill tjäna pengar. Alla jobb som ger bra betalt innebär en del nackdelar. Så det är bara att acceptera att i vår position måste man tänka efter två gånger innan man går någonstans.
Men med det sagt, så funkar det bra för oss nu: vi kan röra oss ganska obesvärat i London alla fyra. För det mesta kan vi göra vad vi vill – fast kanske inte på samma sätt som vanliga människor kan.”
”När vi till exempel ska på bio går vi inte in medan alla lampor är tända utan vi smiter in när lamporna släcks och precis när filmen börjar. Och för att kunna göra det måste vi varsko personalen på biografen i förväg. Så vi måste alltid planera när vi ska göra sådana saker. Bara vi gör det kan vi göra vad vi vill utan att folk samlas runt oss.”
”Men jag är inte dum. Jag vet ju att en vacker dag kommer intresset för oss att vara borta. Då kan vi luta oss tillbaka utan att någon bryr sig om oss. Och då sitter vi där med alla pengarna. Man måste helt enkelt gå igenom allt det här om man vill ha pengar. ”
”Du vet”, fortsätter Paul, ”vi får ju höra att folk tror att vi inte sliter för pengarna. De är bara dumma. Jag hade två jobb innan jag hamnade här. Jag har jobbat på en elfirma och jag har varit andreman på en lastbil. Det är väl ungefär vad de flesta i min ålder har haft. Båda dessa jobb var tio gånger lättare än det jag har nu. Det här jobbet – det är som att vara lärare eller präst. Det tar aldrig slut. Istället för att vi planerar gudstjänster skriver vi låtar och spelar dem. Men vi älskar det. I början kunde vi inte ens drömma om att vi skulle tjäna så mycket pengar på det vi gör nu. Vi hade väl tur skulle jag tro. ”
”Det fanns hundratals band som skulle ha kunnat göra samma sak som vi. Vi råkade bara dyka upp på rätt plats vid rätt tillfälle.”
”Vi ska inte fresta lyckan för mycket genom att släppa för många skivor. Målet ärtreskivorperår…”
Paul McCartney
Paul blir tyst och ser tankfull ut i ett ögonblick.
”Och tänk att folk fortfarande frågar oss om det är värt det, med allt besvär. Självklart är det värt det. Vi trodde att vi hade något och vi har bevisat det. Men så mycket vet jag, att 75 procent är ren tur.”
Paul är klarsynt när han pratar om musiken. ”Jag tror inte vi ska fresta lyckan för mycket genom att släppa för många skivor. Just nu är målet tre skivor per år”, säger han. ”Om man öser på med för många skivor kan folk tröttna – och förresten, när vi hade fem låtar på engelska topp-20-listan blev vi anklagade för att översvämma marknaden och att vi utmanövrerade alla andra. Så vad är bäst?”
Han är ärlig, nästan blygsam, när det kommer till hans instrument. ”Jag kan inte prata om basgitarrteknik eftersom jag inte kan noter”, berättar han. ”Jag kan inte så mycket om basen faktiskt, jag bara spelar det som låter rätt och passar låten. Massor av människor vet mer om basgitarrer än vad jag gör, så är det. ”
”Man kan ändå göra sin grej. Acker Bilk spelar klarinett mycket bättre än massor av människor som kan läsa noter. I vissa låtar tycker jag det bli bäst om jag spelar two-in-a-bar. Massor av människor avskyr det, men enligt mig kan det vara den effektiva lösningen. Tidiga Little Richard-låtar svänger som bara den. Min policy är att det ska vara så enkelt som möjligt: jag hänger alltid på Ringos bastrumma. Om han spelar one-inthe-bar, så gör jag det också.”
MELODY MAKER 07|11|64
George Harrison är den motsträviga beatlen. Han hade inte väntat sig att bli känd och berömd. När berömmelsen kom stod han handfallen. Han är den vänligaste och mest tillgängliga av de fyra – trevlig, pratsam och rättfram. Liksom John har George svårt att stå ut med att bli behandlad som en stjärna.
När besökare i Beatles loge artigt reser sig för att gå när det är dags för killarna att byta om är det ofta Harrison som säger något i stil med: ”Sitt kvar för all del – om ni inte har något emot att se fyra nakna män. Och det har ni väl inte?” Det lilla leendet, den torra humorn och det jordnära sättet hos Beatles leadgitarrist döljer ett kvickt och klarsynt sinne. George använder dessa egenskaper när det gäller pengar. Han är extremt medveten om pengars värde.
En del menar att han inte har uppnått samma stjärnstatus som exempelvis Paul eller Ringo. Sanningen är att trots att han inte har överösts med lika mycket smicker och uppståndelse som de andra tre har Harrison byggt upp en ofantligt stor beundrarskara. Vuxna tenderar att gilla George eftersom de tror att han är den lugnaste och den mest respektabla beatlen. Och unga tjejer har moderskänslor för honom och vill ta hand om honom.
Han är antagligen den mest samvetsgranna autografskrivaren av dem alla fyra. Han tror på att behandla fansen rättvist och schyst: om han får veta att någon har väntat vid sceningången för att få en autograf så anstränger han sig till det yttersta för att de ska få sina autografer. Han verkar fullständigt ärlig och uppriktig. George har införskaffat två saker som skvallrar om hans framgångar: en Jaguar E-type, som han älskar, och ett hus i Merseyside till sin pappa.
”Han som heter George – han är väldigt tystlåten, men han är söt”, sa Mary Wells i början av turnén, innan hon hade lärt känna Beatles. ”Är han okej?” Harrison är i allra högsta grad ”okej”, och senare i logen betraktade han sin tallrik där det låg ett vedervärdigt köttstycke med pommes frites medan han svarade på några frågor.
Hur känns det nuförtiden, med perspektiv på framgångarna?
”Vet inte. Det känns inget annorlunda mot när det började”, blev det uppriktiga svaret. ”Det är kul med framgång och jag gillar allt det innebär, men jag känner exakt samma sak för bandet, musiken och publiken– för hela livet som sådant – som jag gjorde när vi slet och svettades i Hamburg. ”
”Bortsett från uppenbara skillnader, förstås, som det här med pengar. Men ärligt talat: fysiskt är jag samma kille! Det känns konstigt när folk tittar upp och pekar på mig när jag står på scen, precis som de gör med oss alla fyra nu. Det känns konstigt att veta att det är vi som är huvudnumret nu, för vi har gått igenom så mycket för att komma hit där vi är i dag. Ingen av oss ser sig som en stjärna. Det är andra som påstår att vi är stjärnor. Vi gör det inte.”
”Det enda vi ville när vi började var att hamna på topplistorna och vara med i teve och tjäna pengar. Jag trodde aldrig att det skulle bli så här – att alla vet vilka vi är och det. Fast allt gick så
fort att jag inte fick en chans att vända tillbaka – ingen av oss kunde det. Det var en väldig tur att vi alla var så mentalt starka att vi inte blev helt tokiga med allt som händer runt oss. Men det har varit toppen – vad annat kan man säga när man får vara med om något sådant här? Det är som att vinna på tipset!”
George pratade i dåtid. På frågan om hur han ser på Beatles framtid svarade han: ”Vi kommer att göra minst två filmer till enligt nuvarande kontrakt – en ska vi börja filma i februari. Jag gör gärna fler filmer, och jag tror att vi alla fyra vill fortsätta att göra skivor. Personligen är jag lite trött på att turnera. Inte så mycket i
England, men i USA till exempel.
”Jag är nästan säker på att vi aldrig mer kommer att göra en fem veckor lång turné i Staterna. Det var så jobbigt och inte alls så lönsamt som man kan tro. Det är vad man kan säga om det.”
Så avslöjar George att han har näsa för affärer. ”Men jag skulle gärna vilja skaffa någon sysselsättning att ha vid sidan om. Något totalt annorlunda än den här branschen. Fast jag har inte så många idéer än.”
”Folk tror att vi planerat allt in i minsta detalj – varit överallt och gjort allt vid exakt rätt tidpunkt för att ta oss fram. Det är absurt. Det har för det mesta handlat om tur. Innan vi gjorde vår första film blev vi erbjudna några manus och fick höra redan då att det var exakt rätt tidpunkt för en film.”
”Men ingen av oss gillade de filmmanus vi fick i början. Vi hade redan bestämt att vi aldrig skulle göra en sådan där skitfilm där vi skulle få vara med i fem minuter bland en massa andra. Det skulle bara ha förstört för oss eller vara bortkastad tid. Antagligen både och.”
Paul, som byter om till scenkläder: ”Så ska det låta, George. Säg som det är. Jag kan se rubrikerna framför mig – BEATLE TILL ATTACK MOT BLUFFMAKARNA I FILMVÄRLDEN! Bra där, George! Ut med språket bara …”
”Okey”, fortsätter George. ”Vi har hela tiden träffat på de rätta människorna. Innan vi började förstå oss på branschen träffade vi på så många svindlare som var på jakt efter ett byte att lura, som aldrig betalade banden ett öre. Det inträffar fortfarande, men hela grejen har blivit så stor att vi vet bättre nu. Men jag kan ge ett jättebra exempel på vår tur: vi hade tur som träffade Brian Epstein. ”
”Sedan fick vi George Martin – tur igen, för det finns massor av dåliga skivproducenter. Samma med filmen. Det var helt avgörande att vi fick jobba med Walter Shenson och Dick Lester. De var som skapade för just oss.”
Tillbaka till musiken. George pratar om andra gitarrister. ”Jim Sullivan – han är rena dynamiten. tänk om han kunde visa mig hur han gör”, säger George. ”Jag har aldrig träffat honom men jag hoppas få göra det någon gång. Sedan är gitarristen Colin Manley i Remo Four bra. Han gick i samma skola som mig och Paul, och han har alltid varit duktig. ”
”Nej, det är inget handikapp att inte kunna noter. Det skulle kanske vara det om jag skulle spela med typ Joe Loss.”
Han berättar att hans första gitarr kostade lite över 2 pund. ”Jag var 14 – det var under Slim Whitmans dagar”, minns Harrison. ”Donegan var min stora idol. Sedan kom Buddy Holly och Eddie Cochran.”
Vad är Georges råd till blivande gitarrister? ”Att öva är det viktigaste”, svarar han. ”Jag gör det inte lika mycket längre, vilket mest beror på att vi framträder så ofta att när man äntligen kommer av scenen vill man göra något annat och koppla av. Men det händer att jag fortfarande övar på det gamla hederliga sättet.”
”Jag skulle vilja understryka en sak om våra framgångar”, säger George medan han byter om och gör sig redo för att gå upp på scenen. ”Vi har alltid sett till att komma överens med folk. Och en sak kan jag säga om dem som har försökt att blåsa oss. Vi glömmer dem aldrig.”
För att komma från George Harrison, beatlen med sinne för affärer och en nästan kusligt intuitiv förmåga, så förstår man att han menar vad han säger.
MELODY MAKER 14|11|64
BEATLES VAR MED OM något roligt på väg till en konsert förra veckan. De stannade och klev ut ur sin Austin Princess i Devon, gick in i en godisaffär och köpte ett kilo snask.
För de flesta av oss låter det inte särskilt märkvärdigt, men för John Lennon, Paul McCartney, George Harrison och Ringo Starr betydde det en hel del. Och detta korta ögonblick av frihet gjorde stort intryck på Ringo.
”Det var som att skolka från skolan – göra något som inte står på schemat. Bara få göra det man känner för just för ögonblicket. Istället för att vara instängd och vara tvungen att göra bestämda saker på bestämda tider. De flesta kan gå in i en affär och köpa godis utan vidare. Men för oss är det en stor sak – det var en skön känsla att vara fri igen. Godiset var godare än den flottaste middag du kan tänka dig.”
Ringo, den gåtfulla trummisen i Beatles, var på ett eftertänksamt humör medan han bytte om i den torftiga logen i Plymouth.
”Jag är lite trött på att
turnera. Inte så mycket i England, men i USA” George Harrison
Han pratade om storleken på sin näsa och om att vara populär som enskild person. Han pratade om sitt egendomliga förnamn och varför han tog det. Han pratade om ryktena som säger att Beatles är miljonärer – och han pratade kärleksfullt om sin lägenhet och om sin bil, en Facel Vega som kostade 5 500 pund. Han nämnde avundsjukan som han och de andra tre medlemmarna möts av från folk på gatan. Han pratade om politik och religion, och om vad han tyckte om att han fick det tvivelaktiga epitetet ”den tysta beatlen” när tidningarna började skriva om dem.
Den lustiga sanningen om Richard Starkey, som med sina 24 år på nacken är den äldsta medlemmen i den berömda kvartetten, är att hans tystlåtenhet blev ett internationellt skämt. Och detsamma hände med hans näsa. Amerikanska fans viftade med banderoller där det stod: ”Ringo – I wanna hold your nose.” Men han fick fler gliringar än så – för det mesta handlade det om att han inte var lika välformulerad som de andra tre.
Men i dag vet Ringo vem han är. Han är självsäker utan att för den skull vara kaxig. Han anser att han hade tur som fick efterträda Pete Best precis när Beatles skulle till att ge ut en lavin av hitlåtar.
Numera pratar han fritt, genomtänkt och med väl avvägd auktoritet. Han vet att han är rik, men han briljerar aldrig med sina pengar. Och numera inser man att Starrs syrliga humor, plötsliga gapskratt och smittande leende är en stor tillgång för stämningen i bandet. Varför har det inte alltid varit så här? Varför dröjde det så länge innan Ringo klev fram och gjorde sig hörd? Hur lyckades han förena sin sympatiska personlighet med bilden av den sorgliga figuren som han visade upp för bara ett år sedan?
”Det är faktiskt inte så konstigt”, börjar
Ringo. ”När vi började fortsatte folk att fråga om Beatles första tid – hur de började, vilka låtar som spelades. I mitt läge fanns det inget jag kunde säga. Jag hade inte varit med tillräckligt länge. Visst kände jag till allt om dem eftersom jag hade spelat i Liverpool med Rory Storm, men jag ville inte klanta till det i början när pressen kom med sina frågor. Jag var den nya medlemmen och kände mig lite bortkommen. Det kändes som att vara ny i klassen i en skola där alla kände alla utom jag. ”
”Och så var det näsan. Alla reagerade på den och de verkade tycka att jag var ett monster eller något. Jag undrade varför de inte brydde sig om mig vid några av de första presskonferenserna. Till slut fattade jag. Jag var blyg, mycket blygare än jag är nu, så jag tänkte okej, de vill inte prata med mig och jag vill inte prata om Beatles historia som jag inte vet så mycket om, så håll tyst så är det lugnt.’”
Enligt Ringo var det då myten föddes. Han säger att han blev sårad över att beskrivas som för tystlåten. ”Men numera kan jag prata om vad som helst”, säger han.
Hur kändes det att vara den populäraste beatlen när de var i USA?
”Det chockade mig”, svarar han. ”För jag vet att jag inte är den populäraste beatlen i Storbritannien. Över hela världen är det Paul som är den populäraste av oss fyra. En eftertraktad, snygg ungkarl. Han är den som tjejerna vill ha. Men i Staterna gick det bra för mig. Jag blev helt överrumplad när jag såg och hörde ungdomarna vinka till mig. Jag trodde knappt mina ögon, för oftast är trummisen som femte hjulet. Man står ju aldrig längst fram och syns. Och jag tycker inte att trummisar ska vara längst fram heller.”
”Det skulle inte vara bra för soundet och det skulle inte se bra ut. Trummorna skulle dränka gitarrer och bas och därför är jag så glad över det amerikanska mottagandet. Vem hade inte blivit smickrad av det?”
Hur mycket tror Ringo att hans stiliga näsa har bidragit till Beatles framgångar?
”Massor”, svarar Ringo. ”Folk pratade om den. De skämtade om den och skrattade åt den.”
Fick han komplex?
”Om jag inte hade varit den typen av snubbe som jag är så hade jag nog fått det”, säger trummisen. ”I början ogillade jag allt snack om näsan. Jag hatade det. På en del ställen skrek folk elaka saker. Jag minns att jag en gång såg mig i spegeln och sa till mig själv: ’Så stor är den väl inte?’”
”Men nu? Jag bryr mig inte om vad man säger om den. Man kan säga att jag har slutit fred med min näsa. Den blir ett samtalsämne. Jag bara skrattar och det går in, eh … genom ena näsborren och ut genom den andra.” Har han övervägt plastikkirurgi? ”Den enda gång jag skulle kunna tänka mig det är om jag skulle krocka eller något, då skulle jag nog be läkarna att om de ändå måste sy ihop mig i ansiktet så kan de ta bort en bit av näsan på samma gång.”
”Jag har inte komplex för näsan längre. Jag kan inte ta bort den och jag har ingen lust att gå omkring med handen för näsan hela tiden. Förresten har jag nog bättre luktsinne än du. Och en annan sak – Jimmy Durante gick det ju bra för, trots näsan, så varför bry sig?”
Ringo talar öppet om pengar. Har han kommit till den punkten då pengar inte spelar någon roll?
”Man kan aldrig säga att pengar inte spelar någon roll”, hävdar han. ”Jag har aldrig varit pank. Inte ens när jag var arbetslös var jag utan pengar. Men vi har faktiskt ingen aning om hur mycket vi tjänar.”
”Inte ens vår revisor vet hur mycket som är våra pengar. Jag tänker inte så mycket på det. Jag tänker bara på mig själv som en som har mycket. Men jag tänker aldrig på mig själv som miljonär. En miljon är väldigt mycket pengar, och jag tror inte att vi är miljonärer. Det är bara pressen som bryr sig om Beatles pengar. Jag antar att det är för att vi vet att vi har tillräckligt som vi inte bryr oss så mycket.”
Har Ringo köpt något sedan pengarna började rulla in? ”Tja, jag har köpt mig en lägenhet och en Facel Vega. Men vet du vad? Bilen får mer uppmärksamhet än jag får – folk tittar på bilen och sedan på mig. Jag får massor av avundsjuka blickar och gliringar. Men de flesta är snälla när jag är ute och kör med bilen. Det är bara konstiga typer som hatar Beatles bara för att vi tjänar pengar.”
Samtalet glider plötsligt över till att handla om religion och politik. Ringo säger att han inte tillhör någon religion. ”Jag är agnostiker, och det är det enda som finns att säga om det. Och politik? Samma där. Jag har ingen åsikt. Jag kan inte skilja det ena partiet från det andra. Den stora skillnaden är väl att Labour är för fackföreningar och arbetare medan de konservativa är för folk som tjänar pengar. För två år sedan skulle jag har röstat på Labour. Nu skulle jag nog röstat på de konservativa. Ingen av oss röstade i valet, vi hade inte tid. ”
”Jag gillar inte det här med importavgifterna, att man lägger på – 3 shilling per pund är det väl? – på utländska varor. Det kommer inte att hjälpa mot importöverskottet. Det betyder bara att det kommer färre varor till England. Andra länder kommer inte att vilja exportera till oss, och vad är det för bra med det? Och en annan sak, de andra länderna kommer att göra samma sak mot oss, de kommer att lägga på tullavgifter på våra exportvaror. Så det är varken bra för oss eller resten av världen.”
Hans råd till blivande trummisar? ”Gå med i ett band så fort du kan. Då lär du dig mer på en enda dag än du skulle göra på ett halvår ensam på rummet. Gör misstagen på scen inför publik. Då upptäcker du dem snabbare.”
Ringo pratade även om rasism: ”Jag avskyr det faktum att bara för att en snubbe är svart kan han inte få samma liv som en vit. Jag hatar diskrimineringar på grund av ras eller religion. Livet är för kort för sådant tjafs. Nittio procent av musiken jag gillar är svart. Om man vill ha musik med äkta känsla så ska man lyssna på svarta musiker. Vita har inte samma känsla, vi måste lära oss av dem. Vår musik är
andrahandsversioner av den svarta musiken.”
Fritiden: ”Jag lyssnar på skivor och tittar på teve. Vilka skivor? Ruth Brown, Mary Wells, Chuck Berry, Ben E King och Drifters. Som sagt, nittio procent svarta musiker. Resterande tio procent? Country and western. Jag gillar verkligen bra countrymusik.”
Om John, Paul och George: ”Jag hade tur som var på samma våglängd som dem när jag kom med i bandet. Det var tvunget. Annars hade jag inte blivit kvar länge. De är starka personligheter, och kan man inte hantera det får man problem. Jag var inhoppare i bandet några gånger innan de erbjöd mig platsen som trummis, så jag kände dem. Men inhoppen var verkligen bara för nöjes skull.”
”När jag gick med i bandet på riktigt var jag tvungen att lära känna dem, både som människor och musiker. Nej, det var inte svårt – bara annorlunda jämfört med att vara inhoppare. När jag bara var med då och då kände jag inte till hälften av deras låtar och det förstod de. Men när jag blev medlem på riktigt visste jag att jag måste lära mig varenda låt, och det gjorde de klart för mig också.”
Vänskap: ”Det sägs att bara för att George och jag delar lägenhet och John och Paul skriver låtar, så har vi delat upp oss så. Det är inte helt sant. Jag är inte mer kompis med George än de andra. Ibland hänger jag med John, ibland med Paul eller George. Det är lite olika, och det gäller oss allihop. Och jag vill gärna säga detta: det spelar ingen roll vem av dem jag umgås med, det är alltid som att vara med sin bästa vän. Vi är som bröder och står varandra nära. Det är helt toppen.”
Business: ”Jag vill fortfarande köpa en damfrisering. Än så länge är det bara en dröm. Jag har inte tid att leta efter det jag vill ha. Men en vacker dag ska det bli av.”
Turnélivet: ”Jag avskyr maten när vi är ute på turné. Själva resandet är ingen fara. Om jag inte har varit ute kvällen innan för då är en femtimmarsresa ganska jobbig. Och jag avskyr dumma människor, vilket det finns en hel del av, tro mig, och jag gillar trevliga människor.”
Fanshysterin: ”Jag kan inte se varför det skulle vara farligt för fansen att skrika som galningar. Minst 90 procent av dem som kommer till våra spelningar kommer verkligen för att de vill se oss. Och ingen kan tvinga dem att skrika. Låt dem vara, säger jag. De har kul. Så varför bråka om att unga människor har roligt? Det där psykologiska snacket tycker jag är slöseri med tid.”
Förflyttningar: ”Jag rör mig i London som en vanlig snubbe. Jag har det bra. Vi sitter inte inlåsta hela tiden, och som Paul sa i Melody Maker, om du har mål och mening med vad du gör och vart du ska går det bra. Ja, jag har det bra, och klagar inte.”
Hår: ”Folk köpte våra skivor innan de såg vårt långa hår. Men visst, frisyrerna var en bra gimmick i början. Och de hjälpte en hel del i USA. Alla pratade om våra frisyrer.”
Sitt namn: ”Det har bidragit till framgången och erkännandet. Det är det mest effektfulla namnet i bandet. Det kanske är lite udda, men folk kommer ihåg det. För flera år sedan hade flera av spelarna i Liverpool smeknamn som Nat, Hammy och Spicky. Och jag samlade på ringar, vilket de visste. En dag hade vi en spelning på Butlins campingplats. Vi klädde oss som cowboys, och vi kallade oss namn som lät flashiga. En av oss var Johnny Guitar. De sa att jag skulle ändra mitt efternamn, och då blev det Starr helt naturligt. De kallade mig Ringo för att jag samlade på ringar. Jag tyckte inte det var det minsta konstigt. Jag gillade det. Det är ett namn som fastnar i minnet.”
Livet: ”Jag är helt knockad av alltihop. Tar det slut i morgon blir jag inte det minsta bitter. Jag gillar inte varenda inspelning. Det gör ingen. Folk tyckte vi var bra, men jag hade inte väntat mig att det skulle bli så här stort. Men som det nu har gått är det rena knockouten!”
”Jag vill fortfarande
köpa en damfrisering.Änsålänge är det bara en dröm, men en vacker dag händer det.”
Ringo Starr