”Alla är en potentiell Jesus Kristus.”
Harrison pratar andlighet och annat.
En andligt och kemiskt frigjord George Harrison återvänder från HaightAshbury för att berätta för ALAN WALSH om sin relation till hippies och om hur han har ”fått perspektiv på materiella ting”. ”Jag avundas George för att han har en stark tro numera”, säger Paul när NORRIE DRUMMOND besöker honom i hans hem i St John’s Wood …
MELODY MAKER 2|9|1967
”DU KANSKE TROR att den här intervjun inte betyder något för mig”, sa George Harrison på andra sidan bordet på NEMS Enterprises Mayfair-kontor. ”Men då har du fel. Den är väldigt viktig. Vi har insett att det är upp till var och en – även Beatles – att sprida kärlek och förståelse och att kommunicera detta på alla sätt vi kan.”
George såg strålande ut i blommiga kläder, långt hår och buskig mustasch, och han lyste upp den regngråa dagen i London med sina kläder, sin vänlighet och sin varma röst. George talade lugnt och stilla, men rättframt, om olika ämnen – från Gud till LSD – och det 1,5 timme långa samtalet blottade hela existensen av den mest introverta och självkritiska beatlen.
Du har precis kommit tillbaka från HaightAshbury i San Francisco. Vilka är dina intryck därifrån? Alltså vi var bara i HaightAshbury i en halvtimme, men jag hann se en del. Vi parkerade bilen ett kvarter bort för att inte väcka uppmärksamhet och gick en bit nerför gatan. Det verkade vara hälften turister och hälften hippies. Vi tänkte kika i några butiker.
Vem hade du med dig? Pattie, hennes syster Jenny, en kompis till Jenny, Derek Taylor, Neil Aspinall, vår turnéledare, och Magic Alex, som är en kompis. Vi gick där och hade trevligt. Först sa folk bara ”Hej” och ”Får jag skaka hand med dig?”. Sedan kom mer och mer folk, och det blev större och större. Det var nästan löjligt, alla dessa människor som gick efter oss ...
En av dem försökte ge dig droger? De försökte ge mig allt möjligt. Det här är något jag vill förmedla till folk. Även om vi brukar anses vara hippies, särskilt sedan allt det här med hasch och LSD kom ut, vill vi inte säga åt folk att testa det eftersom det är något som är upp till var och en att bestämma. Även om det var som en nyckel som öppnade en dörr och visade upp en massa saker på andra sidan, är det fortfarande upp till var och en vad de ska göra med det. LSD är inte svaret på allt. Det ger dig inget. Det gör det möjligt för dig att se en massa möjligheter som du kanske aldrig har tänkt på tidigare, men det är inte svaret på något. Man tar inte LSD och så är allt bra sedan.
En hippie förväntas vara en person som är medveten – man är hipp om man vet vad som pågår. Men om man är riktigt hipp håller man inte på med LSD och sådant. Man kan förstå dess potential och det goda man kan få ut av det, men du förstår också att du inte behöver det.
Jag behövde det första gången jag tog det. Jag visste faktiskt inte om att jag hade tagit det. Jag hade aldrig hört talas om det då. Det här är något man inte har pratat om. Nu vet alla att vi har tagit det, men det var faktiskt så att någon hade lagt det i vårt kaffe innan vi ens hade hört talas om LSD. Så vi var helt omedvetna om vad vi hade tagit.
Jag har inget emot att berätta att jag har tagit det. Jag tycker inte det är pinsamt. Det spelar ingen roll för jag vet att jag inte var ute och jagade efter det.
Så du har aldrig avsiktligt tagit LSD? Nej, inte egentligen. För mig var det bara bra, men det visade mig också att LSD inte är svaret på allt. Det kan hjälpa en att gå från A till B, men när man kommit till B får man syn på C. Och man inser att för att bli riktigt hög måste man göra det direkt. Det finns speciella sätt att bli hög utan droger – med yoga, meditation och liknande. Så det var vad som var en besvikelse med LSD. I den här fysiska världen vi lever i är det alltid ont eller gott, svart eller vitt, ja eller nej. Vad det än handlar om finns det alltid en motsats. Det finns alltid en motsvarighet och motsats till allt, och det är därför man inte kan säga att LSD är bra eller dåligt för det är bra OCH dåligt. Det är både och, och ingetdera samtidigt. Folk förstår inte det.
Haight-Ashbury blev lite av en chock, för även om det fanns så mycket bra folk där, riktigt trevliga människor som bara ville vara snälla och inte ville pracka på en något, så fanns där ändå något mörkt, motsatsen. Där fanns folk som var från sina sinnens fulla bruk, de försökte pracka på mig STP och syra – för vartenda steg jag tog kom det någon och försökte ge mig något – men jag ville inte veta av det. Jag vill bli hög och man kan inte bli hög på LSD. Man kan ta det och ta det hur många gånger som helst, men man kommer till en punkt när man inte kommer längre förrän man slutar ta det.
Haight-Ashbury påminde mig lite om Bowery (på södra Manhattan i New York). Där var folk som satt på trottoaren och tiggde: ”Ge oss pengar till en filt.” De är hycklare. De skrattar åt turisterna samtidigt som de håller fram händerna och tigger av dem, och det gillar jag
Harrison på Abbey Road under Our World, den första globala direktsända tv-produktionen, 1967.
inte. Jag har inga problem med att folk lever utanför ramarna, men jag gillar inte att man lurar folk. I samma ögonblick som man har hoppat av allt och samtidigt tror att andra ska hjälpa en så är det inte bra. Jag har nyss insett att det inte spelar någon roll vad du är så länge man fungerar. Det spelar ingen roll om man hugger ved, så länge man fortsätter att hugga ved. Sedan kan du ta emot det som ges. Man behöver inte hoppa av, för då hamnar man faktiskt ännu längre bort från livets mål än om man fortsätter kämpa och fungera.
Har du en klar idé om vad ditt mål med livet är? Vi har alla samma mål vare sig vi inser det eller inte. Vi strävar alla efter något som vi kallar Gud. Efter en återförening, fullbordan. Alla inser förr eller senare att hur lyckliga de än är kommer det alltid olyckliga tider. Alla är faktiskt en potentiell Jesus Kristus. Alla försöker vi uppnå det Jesus Kristus uppnådde. Och vi kommer att vara i den här världen ända tills vi uppnår det. Vi är alla olika människor som gör olika saker i livet, men det har ingen betydelse, för hela poängen med livet är att uppnå harmoni med allt, varje aspekt av skapelsen. Det innebär att man inte dödar flugor, äter kött, dödar människor eller hugger ner träd.
Kommer vi någonsin att uppnå något sådant? Bara om man tror på det. Alla är potentiellt gudomliga. Det handlar bara om självförverkligande innan det sker. Hippiefolket är något på spåren – kärlek, blommor och allt det där är toppen – men när man ser andra sidan av det, är det något annat. Jag älskar också alla dessa människor, de som är hederliga och försöker hitta sanningen och avslöja osanningar. Jag håller med dem till 100 procent, men när jag ser den dåliga sidan blir jag inte så glad.
Tror du att man måste bli hippie för att komma i närheten av det tillstånd du pratar om? Vem som helst kan göra det. Jag tvivlar på att den som kallas hippie känner att han eller hon är det. Det är bara ni, pressen, som kallar oss det. Ni måste alltid sätta etikett på allt. Om du tycker att jag är en hippie så är jag en hippie. Men jag vet att jag inte är det. Jag är George Harrison, en människa. Precis som alla andra, men annorlunda på samma gång. Man kommer till en punkt då man inser att det inte spelar någon roll vad folk tycker, det är vad du själv tycker att du är som har betydelse. Eller vad du vet att du är. Det gäller alla. Man behöver inte ha blommiga kläder för det.
Kan en banktjänsteman uppnå det? Vem som helst kan det, men man måste vilja det. Beatles har uppnått allt materiellt välstånd vi behöver och det räckte för att vi skulle inse att den här grejen inte är materiell. Alla befinner vi oss i den fysiska världen, ändå är det vi strävar efter inte fysiskt. Alla är så inriktade på materiella ting, som bilar och tv-apparater och villor, men det lilla vi får ut av dessa saker försvinner efter ett tag.
Har du någonsin funderat på att göra dig av med dina materiella rikedomar? Ja, men nu när jag fått perspektiv på det materiella är det okej. Anledningen till att jag har materiella saker är att de kommit till mig som en gåva. Då är det inte så dåligt, jag har ju inte bett om dem. Det enda vi behövde göra var att vara oss själva, resten bara hände. Det bara var där för oss. Allt det här. Men det var också meningen att vi skulle se att det inte var allt. Att det inte var så enkelt.
Hur passar detta in när det gäller Beatles musik? Jag är musiker. Varför vet jag inte. Det här är något jag sett tillbaka på sedan jag föddes. Många tror att livet är förutbestämt. Det kanske det är, men det är ändå upp till dig i vilken riktning du ska gå i livet. Det enda jag har gjort är att vara jag och det har fungerat. Det fungerade … magiskt … Det fungerade helt enkelt. Vi har aldrig planerat något. Så det är självklart – på grund av att jag är musiker nu så var det meningen att jag skulle bli det. Det är min grej.
MELODY MAKER 9|9|1967
GEORGE, KAN DU berätta var Beatles befinner sig rent musikaliskt idag? Vad försöker ni göra? Inget. Vi försöker inte göra någonting. Det är ett kosmiskt skämt. Folk köper våra skivor och säger ”Undrar hur de tänkte om det där?” eller ”Undrar vad de ska göra sedan?” eller vad de nu säger. Men vi planerar ingenting. Vi gör ingenting. Det enda vi gör är att vara oss själva. Det bara kommer av sig självt. Det är Beatles.
Det enda vi försöker just nu är att få så mycket frid och kärlek som möjligt. Kärleken kan aldrig ta slut för man kan inte göra slut på sanningen. Vad jag än säger kan tolkas på miljoner olika sätt beroende på hur snurrig läsaren är. Men Beatles är egentligen bara en hobby som sköter sig själv. Vi behöver inte ens tänka på det. Låtarna skriver sig själva. Det bara funkar. Allt vi tar in och upplever med våra sinnen och försöker förstå – och personligen känner jag att det är massor att ta in – och ändå är det som kommer ut i slutänden så mycket mindre än vad du stoppar in. Allt är relativt. Numera vet vi det.
Så vi har kommit till en punkt där folk säger att ”det finns inget mer för er att göra”, men vi vet att det bara är från deras utgångspunkt. De tittar upp och tror att vi inte har mer att ge, men när man är däruppe ser man att att man inte ens har börjat. Ta Ravi Shankar, som är så begåvad. Med popmusik är det så att ju mer man lyssnar, ju mer man lär sig, desto tråkigare blir den, medan indisk musik och Ravi Shankar är exakt det motsatta, för ju bättre man kan förstå den musiken ... Ju mer du upptäcker, desto mer får du tillbaka.
Du kan ha bara en enda skiva med indisk musik och spela den resten av livet och du kommer ändå inte upptäcka varenda finess i musiken. Det är samma sak med Ravi Shankar. Han känner att han inte ens har börjat, och ändå gör han redan så mycket, han är lärare, skriver filmmusik och allt möjligt.
Har du några tankar om vad Beatles ska göra nästa gång ni kliver in i studion? Jag har ingen aning. Vi vet inte förrän vi gör det. Vi influeras av allt som pågår omkring oss. Utan influenser kan man inte åstadkomma något.
Allt handlar om influenser från en människa till en annan. Vi ska skriva låtar och spela in dem och göra det så bra vi kan. Vi kommer att göra en ännu bättre LP än Sgt Pepper, men jag vet inte hur den kommer att låta.
Vad skulle du vilja åstadkomma som far, om du hade barn? Nu har jag inte det så jag vet inte vad jag skulle göra. Men jag skulle inte låta honom gå i skolan. Jag vill inte att fascistiska lärare ska banka in en massa saker i honom. Jag skulle skaffa en indisk guru som lärare till honom – och till mig.
Jag vet att Beatles funderar på att göra en film där ni ska stå för både bild, ljud och musik? Ja. Vi har kommit fram till att det inte funkar att vara beroende av andra. Det kan låta förmätet ,men det är det inte. Det är bara så det är. Allt vi har beslutat själva och gjort själva har fungerat bra – åtminstone tillfredsställande – men så fort man blandar in andra personer går det snett. Det är som med ett skivbolag. Man ger dem en hel LP och omslaget och allt annat på ett silverfat. Det enda de ska göra är att pressa skivan. Men då börjar det: ”Ni kan inte ha med den låten” och ”Så där kan ni inte göra”. Vi dras in i en massa strunt som bara förstör för oss.
Det är samma sak när det gäller film. Ju mer filmfolk som blandar sig i, desto mindre av en Beatlesfilm blir det. Ta tv-programmet Our World. Vi försökte göra det till en skivinspelning medan BBC försökte få det att ingå i ett tv-program. Det är en evig kamp att göra sig hörd bland alla dessa människor och allt tjafs.
Då är det egentligen lika bra att vi skriver manus och musik, filmar och producerar och gör allt själva. Men då hamnar man i en situation då man inte kan göra något annat. Så vi måste ha andra som gör saker åt oss eftersom vi inte kan lägga så mycket tid på bara en film och det finns viktigare saker i livet.
Tror du att ni börjar filma inom en nära framtid? Ja. Troligen sätter vi gång nästa år någon gång.
ALAN WALSH
NME 9|9|1967
SOM DE FLESTA har lagt märke till har Beatles genomgått en stor förändring det senaste året. Skurmopparna är borta och har ersatts av fyra mycket individuella, kreativa personligheter. Alla ”yeahyeah” och ”oooh” har fått ge plats åt sitarer och mellotroner. Beatlesbootsen och kavajer med ståkrage har ersatts av kaftaner och smycken. Numera blir det inte uppståndelse varje gång de besöker en klubb eller biograf. Äntligen är det slut på skrikandet.
För att ta reda på lite mer om Beatles omvandling hälsade jag på hemma hos Paul McCartney i St John’s Wood för ett tag sedan. Jag uppgav adressen till taxichauffören. ”Aha, det är där den där beatlen bor”, sa han. Bara en handfull fans stod tålmodigt och väntade vid den massiva järngrinden.
Grindarna öppnades av McCartneys hushållerska mrs Mills som tog mig med in i en salong. Pauls enorma old english sheepdog Martha hoppade upp med framtassarna på min axlar och började tugga på min slips. Hans tre katter – Jesus, Joseph och Mary – lekte under tv:n.
Paul, som var klädd i en grönblommig skjorta och gröna byxor, satt med benen i kors i en stor, grön sammetsfåtölj. Mike McGear, Pauls bror, var precis på väg därifrån med en hög kaftaner på armen.
En stor Sgt Pepper’s Lonely Hearts Club Bandaffisch var uppnålad på ena väggen. Pauls boksamling innefattar flera verk om yoga och meditation.
För tillfället är alla fyra i Beatles lediga, även om de har varit i inspelningsstudion. ”Förr när jag sa till dig att vi inte visste hur våra framtidsplaner såg ut var det för att ingen hade talat om för oss vad vi skulle göra. Den här gången vet vi verkligen inte.”
Mrs Mills dök upp med tekoppar och en stor gräddtårta. ”Det enda som ligger framför oss är tv-programmet”, sa Paul och rörde om i teet. ”Men vi funderar fortfarande på formatet. Vi har dessutom spelat in i studion några kvällar och vårt nästa album kommer antagligen vara ett resultat av tv-programmet.”
Vad än Beatles är inblandade i nuförtiden så gör de det av kärlek och inte för pengar. ”Numera kan vi lugnt välja vad vill göra. Vi tänker inte göra skivor eller filmer bara för sakens skull. Vi vill inte prata om vi inte har något att säga. Om man inte är tvungen att jobba för att försörja sig får jobbet en annan mening. De flesta måste tjäna pengar för att överleva. Om man inte måste det jobbar man för att inte bli uttråkad – men då kan man göra något för sitt eget nöjes skull.”
”Vi gillar att vara i studion, men vi vill gå längre. Jag skulle vilja börja med en helt ny form av musik, upptäcka nya sound. Jag vill göra något, men jag vet inte vad. Just nu försöker jag tänka igenom saker och ting ordentligt. Mitt liv har tagit en paus – det är dags för en del omvärderingar.”
Jag frågade Paul om han kanske såg sig själv som en pensionär på 65 år, som går omkring och pysslar och håller på med sin favorithobby. Han var böjd att hålla med till viss del. ”Jag ser mig inte som pensionerad, men vad gör de flesta när de är pensionärer? Precis som du säger blir de uppslukade av en hobby. Antingen det eller ett nytt jobb. Jag skulle vilja göra något annat, men vad det skulle vara vet jag inte.”
Trots att tre av beatlarna är gifta och att de fyra sinsemellan är så olika, så är de lika lojala mot varandra som de alltid har varit. De är fortfarande bästa vänner. Om de blir tillfrågade att göra något som grupp så räcker det med att en av dem inte vill vara med för att alla ska tacka nej.
”Om tre av oss exempelvis vill göra en film, och den fjärde inte alls vill det, så släpper vi det eftersom den fjärde personen antagligen har en bra anledning när han säger nej.”
Under året som gått har Paul blivit mer inåtvänd. Han jobbar hårt med att lära känna både sig själv och andra människor. Vad innebär nedstämdhet? Varför blir folk uttråkade? Vad är hans högsta mål? Det här är frågor som Paul försökt få svar på i böcker om meditation och på föreläsningar av män som vet mer om det än han. Maharishi Mahesh Yogi spelar en stor roll för Beatles andliga utveckling. Han var den som gav dem styrka när nyheten om Brian Epsteins tragiska död nådde dem.
”Jag är mer tolerant nu än jag var förr och jag känner mig mer tillfreds med mig själv, men jag är mindre säker på min sak numera”, sa Paul. ”På ett sätt avundas jag George, för han har sin tro nu. Det verkar som om han har hittat det han sökte. Vi blev helt tagna när vi kom till Indien. Så många människor som levde i en fruktansvärd fattigdom – och alla var så lyckliga. De skrattade och log hela tiden trots att de höll på att svälta ihjäl. För människor i västvärlden går det nästan inte att förstå hur dessa människor kan vara så glada.”
Paul ska snart flyga till Indien med John, George och Ringo för att studera transcendental meditation med Maharishi. Paul får utlopp för sina känslor genom sin musik.
”Ravi Shankar lärde känna sig själv genom sin musik och jag skulle tro att detsamma gäller för oss.”
Det är uppenbart i deras senaste album som innehåller många låtar som bygger på personliga upplevelser. Men hur mycket kan man förnya en konstform, vare sig det gäller musik, film eller teater? Kommer den vanliga publiken att gilla det?
”Vi har aldrig varit enbart inriktade på att tillfredsställa folk. Det är underbart att så många har gillat det vi har gjort. Vi vill inte komma till en punkt där vi står och tar farväl av någon. Vi vill att de ska följa med oss.”
Paul McCartney är verkligen mer tillfreds nu och mycket mer tolerant och förstående. Men han söker fortfarande efter något. Om han kommer att hitta vad han söker vet jag inte. Men han är fast besluten att göra det på ena eller andra sättet.
NORRIE DRUMMOND