A Hard Day’s Night

Lennon briljerar på den här filmmästerverket.

De har jobbat som galningar … En snabbgjord film blir ett sprudlande mästerverk och Lennon lägger på ett kol. Av Graeme Thomson

DET FINNS en naturlig pragmatism bakom Beatles tredje album. Vad som driver en popgrupp att göra en film handlar sällan om en önskan att skapa ett odödligt konstnärligt verk. Då som nu ses en film med tillhörande soundtrackskiva som ett självklart par. A Hard Day’s Night är inget undantag. Bandet hade redan haft makalösa framgångar med sina två album och en rad hitsinglar, men vem visste hur länge förtrollningen skulle hålla i sig? Varför inte slå till med en festlig film och några låtar innan den ombytliga poppubliken började rikta blickarna åt något annat håll? Det hade ju hjälpt Elvis att hålla sig kvar i rampljuset.

Att både albumet och Richard Lesters film lyckades överskrida dessa prosaiska gränser flera gånger om säger en hel del om hur snabbt Beatles utvecklades på den tiden det begav sig. A Hard Day’s Night är det första obestridliga beviset på att Beatles verkade på en nivå som låg långt bortom vad som förväntades i den flyktiga popvärlden.

De första sju låtarna (A-sidan, som man sa förr) förekommer i filmen, resterande sex gör det inte. Men det spelar egentligen ingen roll, för skivan är knappast ett vanligt soundtrack. Den är snarare ett fantastiskt enhetligt album som i exakt en halvtimme lyckas fånga den rena energin och spänningen i Beatleshysterin, samtidigt som bandet har finslipat konsten att framställa smart och tankeväckande popmusik. Och de är inte rädda för att lägga ett par mörka skuggor över det glada 1960-talet.

Namngiven efter en klassisk felsägning av Ringo, sticker A Hard Day’s Night ut med sin vitalitet, sitt självförtroende (kanske kaxighet till och med – med rätta) och en känsla av okomplicerad fulländning. Lätt och ledigt höjde de ribban utan att göra något väsen av det. Passande nog börjar albumet med ljudet som i sig omfattar hela myten om Beatles. Öppningsackordet på titelspåret, en blandning av tolvsträngad Rickenbacker, akustisk Gibson, Hofnerbas och Steinwayflygel, lades till i låten som en dramatisk öppning. Det är den kosmiska gonggongen som tillkännager starten på den största av alla storhetstider.

A Hard Day’s Night innehåller flera hitlåtar, inte minst för att bandet inte behövde luta sig mot gamla rock’n’roll- och rythm & blues-covers längre. För första gången var varenda låt skriven av Lennon–McCartney, även om Lennon stod för merparten. Nu när detta par hade lämnat de gemensamma låtskrivarsessionerna bakom sig stod John för 10 av 13 låtarna. Han fick ändan ur vagnen med ”Can’t Buy Me Love”, McCartneys första A-sida, som spelades in i Paris i januari 1964 och släpptes i mars, och skrev titelspåret som en direkt reaktion på att hans roll som nummer ett i bandet var hotad. Den kom till – mer eller mindre i sin slutgiltiga version, om man bortser från några ändringar i texten och bryggan – kvällen den 13 april 1964, samma dag som A Hard Day’s Night spikades som titel till filmen, och spelades in på bara tre dygn. Det är svårt att föreställa sig en mer driven ärelystnad och framåtanda.

Det slår gnistor om Lennon genom hela A Hard Day’s Night. Hans bästa låtar – inte bara titellåten utan även ”Any Time At All”, ”When I Get Home” och ”You Can’t Do That” – är grovhuggna, snabba och aggressiva. ”You

Can’t Do That” är särskilt fantastisk, en bluesbaserad attack där sången låter på gränsen till galen. Textmässigt är den en föregångare till ”Run For Your Life”, en förryckt machoattack där svartsjukan nästan övergår i desperation.

Dessa ögonblick av kraftfull rock’n’roll från Lennon får sin motvikt i ”If I Fell” och ”I’ll Be Back”. De ambitiösa ackorden är mjuka och sårbara, och den relativt komplexa strukturen i båda låtarna vilar på täta – och ibland lite ostadiga – harmonier. I ”I Should Have Known Better” kan vi höra de första stegen mot det som ska utvecklas till ett kärleksförhållande med Dylan. Även om den är melodiskt begränsad och textmässigt inte är något storverk tuffar den på med smittande energi.

På grund av att Lennon glänser får McCartney till stor del spela andrafiolen. Han bidrar med höjdarlåten ”Can’t Buy Me Love”, en lättsam, oemotståndlig upptempolåt, som redan var en världshit när albumet släpptes. Dessutom levererar han ett par låtar som blir bättre ju mer man lyssnar på dem. Enligt min personliga smak är ”And I Love Her”, en vass liten kärlekslåt i moll skriven för Jane Asher, en uppvisning i vacker stillhet men också lite platt. ”Things We Said Today” är desto mer intressant, de akustiska gitarrerna och den vagt illavarslande musikaliska strukturen skapar en välkommen stram motvikt till McCartneys (och föga övertygande) porträtt av nuvarande och framtida romantiska lycka.

På vissa spår har man gjort det lätt för sig. ”I’ll Cry Instead” är en lättviktig slit-och-släng-låt medan man kan höra hur Lennon fysiskt försöker släpa och dra ”Tell Me Why” bort från dess slätstrukenhet (det är med nöd och näppe han lyckas). Och man misstänker att låten med den tjatiga frasen ”I’m Happy Just To Dance With You” gavs till Harrison för att varken Lennon eller McCartney hade en tanke på att själva sjunga den. Även om Harrison fortfarande var nybörjare när det kom till låtskrivande och sång så började han glänsa som gitarrist med sitt karakteristiska, och snart så inflytelserika, Rickenbackersound. Det hörs i ”I Should Have Known Better”, ”Any Time At All” och i titellåten där han gör ett glimrande modernt outro.

Nästan ett halvt sekel efter att skivan släpptes kan man fortfarande hitta något att gilla, beundra och överraskas av. Det må finnas mer sofistikerade Beatlesalbum än A Hard Day’s Night, men jag undrar om det finns någon skiva som är så okomplicerat njutbar.

Det slår gnistor om

Lennon – hans bästa

låtar är grovhuggna, snabba och aggressiva.