The Beatles
Den nyskapande pärlan som kallas ”The White Album”.
Relationer spricker i sömmarna – inte för att det märks på den nyskapande pärlan som kallas ”The White Album”. O-bla-di, o-bla-da, life goes on …
Av Andrew Mueller
OCH EFTER ALLTIHOP – efter att ha spelat in 30 spår i nästan lika många genrer och stilar – brydde de sig knappt om att namnge albumet eller ens visa upp något på omslaget. När man tittar en extra gång på Beatles omslag till det vita, nionde albumet, efter att man än en gång har lyssnat igenom dess spektakulära och underliga innehåll, verkar det vara så att gruppen satsade allt på musiken och därför inte hade inspiration eller några idéer kvar för så triviala saker som titel och omslagsbilder. Så de kallade albumet The Beatles och slängde ner det i ett vitt omslag. Världen kallade det för ”The White Album”.
Att ”The White Album” överhuvudtaget hänger ihop är anmärkningsvärt. Att det är ett mästerverk är mirakulöst. Alla ingredienser fanns för att det skulle bli ett katastrofalt, övermodigt och dåraktigt hopkok – i överflöd. När Beatles påbörjade arbetet på Abbey Road i maj 1968 kom de inte överens – Ringo Starr lämnade faktiskt bandet i ett par veckor (enligt vissa källor är det Paul McCartney som spelar trummor på ”Back In The USSR” och ”Dear Prudence”). Deras manager sedan länge, Brian Epstein, hade dött av en överdos nio månader tidigare, endast 32 år gammal. Deras producent, George Martin, åkte på semester under inspelningarna. Deras ljudtekniker, Geoff Emerick, deras högra hand sedan Revolver, slutade. De var distraherade av den kaotiska lanseringen av deras nya bolag – ”The White Album” var det första Beatlesalbum som släpptes på Apple Records. John Lennons nya flickvän, den japanska konstnären Yoko Ono, var ofta närvarande på inspelningarna och hennes bidrag mottogs inte nådigt av alla. Det mest av materialet hade de skrivit på en lantlig retreat som vägleddes av en skäggig indisk mystiker, en metod som ofta fungerade bättre för 1960-talets företagsamma guruer än den gjorde för de artister som var i deras vård (när Maharishi Mahesh Yogi lämnade jordelivet 2008, lämnade han efter sig en stor världslig förmögenhet). Man kan nog anta att det var droger inblandade.
Och knappt hade ”The White Album” tagit sig över de här hindren och sett dagens ljus förrän dess rykte förstördes av händelser som det inte kunde påverka – även om vissa hävdade motsatsen. Sommaren 1969 dök en annan långhårig charlatan upp med en egen församling – en amerikan vid namn Charles Manson – och han upplyste sitt lilla och lättlurade kollektiv att han uppfattat en kodad order på ”The White Album” som innebar att det slutgiltiga kriget mellan svarta och vita skulle utkämpas. Mansons medlöpare försökte sparka igång apokalypsen genom att begå en rad fruktansvärda mord och åtminstone på en mordplats efterlämnade man felstavade citat ur Beatleslåtar skrivna med offrens blod. Vincent Bugliosi, som senare var åklagare vid rättegången, skrev en bok om fallet och kallade den Helter Skelter och sedan dess har Manson hemsökt det vita dubbelalbumet.
Det här är självklart orättvist mot Beatles som varken förr eller senare uttryckt något som helst intresse för att starta ett raskrig. Och det är särskilt orättvist mot The Beatles, som, när man väl viftat undan Mansons spöke, antagligen är det mest lekfulla av alla Beatlesalbum. Visste man inte bättre skulle man kunna tro att de som gjorde den här skivan levde livets glada dagar ihop och skrattade sig till sömns om kvällarna.
I november 1968, kort efter att ”The White Album” släppts gjorde Paul McCartney en intervju i Radio
Luxemburg där han fullständigt misslyckades med att låta som om han lidit för konsten. Han mindes att han skrivit den förkortade westernlåten ”Rocky Raccon” med John Lennon och Donovan på ett tak i Indien (”Jag vet ingenting om Appalacherna eller cowboys och indianer, jag bara hittade på något.”) Han medgav glatt att den fina tivolimelodin ”Martha My Dear” var ”jag som sjöng för hunden”. Och boogien ”Birthday” slängdes ihop efter att de hade sett om rock’n’roll-komedin från 1956, The Girl Can´t Help It (Flickan rår inte för det).
McCartney ansågs redan, lite klichéartat, stå för det tramsiga och nyckfulla – och mer nyckfullt och tramsigt än spår fyra på första sidan blir det inte. John till och med avfärdade den klämkäcka barnramsan ”Ob-La-Di, Ob-LaDa” som ”Pauls mormorsskit”. John sågs som den seriösa artisten, inte minst av honom själv, men flera av hans bidrag till ”The White Album” är märkbart ironiska, spydiga och till och med subversiva. Den småelaka ”Glass Onion” är i själva verket en Beatleslåt om Beatles, den innehåller mer eller mindre tydliga referenser till flera tidigare Beatleslåtar (”The walrus was Paul” till exempel). ”Revolution 1” är en trött, sarkastisk kommentar till 1960-talets protestlåtar – och i förlängningen hela proteströrelsen som nådde sin höjdpunkt samma våldsamma år som skivan släpptes. Den vänder upp och ner på genren då den tvärtemot traditionerna faktiskt vädjar till besinning och sunt förnuft: ”If you go carrying pictures of Chairman Mao/You ain’t gonna make it with anyone anyhow”, och så vidare. Och det dunkla ljudkollaget ”Revolution 9” kan under de här omständigheterna höras som ett inte särskilt seriöst experiment utan snarare som ett påtänt fuskarbete.
”The White Album” har även mer allvarliga inslag. På ett album med fyra sidor finns det tillräckligt med plats för allt möjligt om människans livsvillkor och några av låtarna tillhör Beatles mest gripande ballader: Lennons ”Julia” och ”I’m So Tired”, McCartneys ”Blackbird” och ”I Will”, George Harrisons ”While My Guitar Gently Weeps” (med ett inhopp av Eric Clapton).
När man lyssnar på Beatles – och det gäller hela deras produktion – krävs det att man har överseende med den ständigt närvarande självbelåtenheten. Och det gäller även det vita dubbelalbumet: vi hör Beatles så ofta i olika sammanhang att det är lätt att glömma hur det är att lyssna på dem fokuserat och medvetet. Om man lyssnar bortom de spänningar som fanns där när albumet kom till, så är det ett underbart, svindlande, befriande skrän, som även inkluderar världen i frågan till Prudence. Vill du inte komma ut och leka?
Visste man inte bättre kan man tro att de som gjorde den här skivan levde livets glada dagar.