”Folk snackar så mycket skit.”
Skivinspelning på Abbey Road, filminspelning av Help! på Bahamas
Året är 1965 och Lennon är redan tvungen att tala om att bandet inte ska splittras. Men när RAY COLEMAN bevistar inspelningarna av Help! har Beatles mycket annat att tänka på. För det första: vad ska de ge Ringo i bröllopspresent? En ”jävligt stor guldklocka”?
MELODY MAKER 27|2|1965
FÅ POPSTJÄRNOR TÄNKER längre än till sin senaste hitlåt. Men det gör John Lennon. Han är hjärnan bakom Beatles. Född cyniker med en inbyggd skepticism mot allt som verkar gå bra. Vänskap och framåtanda binder samman John, Paul, George och Ringo. Men 24 år gamla John Lennon är den djupaste tänkaren, har den vassaste tungan och den som har planer för framtiden. Han är miljonär. Men det är inget som märks. Han har aldrig mycket pengar på sig, bommar alltid cigaretter och använder tändstickor istället för tjusiga tändare. Han är mer intresserad av att driva med folk eller munhuggas än av att tänka på hur han ser ut. Men framförallt är John djupt intresserad av sin musik.
Ironiskt nog var det under förra veckans skivinspelning i London som Lennon pratade om sina planer att bli en oberoende skivproducent. Medan Paul spelade på elpianot under en paus och George och Ringo dansade till en uppspelning av en låt bandet hade spelat in svarade John på frågor om Beatles och sina egna planer för framtiden.
En del säger att nu har Beatles ”gjort allt” och att det inte finns något kvar att göra. Snart kanske det kommer en dag när Beatles inte längre är popstjärnor? Tänker de kliva ner från topplistetronen, nu när de ska påbörja inspelningen av sin andra film nästa vecka och redan har spikat titeln på en tredje?
Johns svar kom snabbt. ”Nej. Vi kommer att vara popstjärnor så länge vi fortsätter att göra skivor. Och det är precis vad vi tänker göra.”
Var filmandet en seriös verksamhet och ett nytt fält för dem eller såg de på filmerna som en lättsam avkoppling?
”Ja, vi tar filmandet med en klackspark. Vi tar skivinspelningarna med en klackspark också. Så vi är filmstjärnor och popstjärnor. Hoppas vi.”
Hur är det med ryktet om att de är slut och inte kan komma längre? Och snacket om att de snart kommer att upplösa bandet och dra sig tillbaka medan de är på topp?
”Jag fattar inte ens vad det där kommer ifrån”, sa Lennon utan att tveka. ”Att man utgår från att bara för att det går bra för oss så ska vi lägga av. Det vore mer naturligt för folk att anta att vi aldrig kommer att lägga av helt och hållet eftersom vi fortfarande tjänar så mycket pengar.”
”Folk snackar så mycket skit. Vi har inga planer på att lägga av. Vi kanske kommer att göra andra saker samtidigt som vi gör filmer och skivor, men Beatles kommer alltid att vara Beatles.”
Exakt vad har Lennon tänkt sig i framtiden? ”Då ska jag tala om exakt vad jag håller på med just nu”, svarade han. ”Jag ska definitivt börja jobba med A&R. Jag vill bli en oberoende skivproducent. Jag skulle vilja hitta någon som är lika bra som exempelvis Tom Jones och göra en skiva med dem. Troligen kommer Paul och jag jobba ihop. Fram till nu har det inte funnits tillräckligt med tid. Men det börjar bli dags nu.”
”Jag tänkte låta bygga en studio i mitt hus. Men jag gav upp den idén. Jag har insett att jag inte skulle klara av det. Herregud, jag vet inte ens hur man gör med en vanlig bandspelare så jag skulle aldrig klara av att sköta all utrustning!”
Så hur ska den otekniska Lennon då kunna spela in skivor?
”Jo, jag har låtit bygga en bod i trädgården. Där kan jag öva. Jag ska upptäcka folk och sedan hyra en inspelningsstudio åt dem. Det
Beatles utanför Bahamas huvudstad Nassau under inspelningen av filmen Help!, 23 februari 1965.
kommer inte att ske än på ett tag, så jag vill inte att en massa människor tror att jag går omkring med en fet cigarr och väntar på erbjudanden!”
Vilken typ av artister har han i åtanke? Mest band eller huvudsakligen soloartister?
”Jag har funderat på det. Jag räknar med att det inte finns någon i hela världen som kan bli lika populär som till exempel Elvis eller oss. Det jag tänker på är en sångerska. Det är vad jag skulle vilja hitta. Någon som ser ut som Bardot och har en röst som Dionne Warwick. Om jag gillar Dionne så mycket? Ja, hon har i alla fall en helt okej röst. Jag är inte direkt helgalen i henne, men det är något i den stilen jag har i åtanke. En stor sexsymbol. En tjej som ser bra ut och sjunger som bara den. Hon måste finnas någonstans. Det har aldrig funnits någon sådan vad jag kan minnas. Den jag vill ha ska ha en röst som får alla killar att köa för att få se hur hon ser ut. Och när de sedan får se henne …”
Om John är så intresserad av att bygga upp en solostjärna, betyder det att han tror att tiden är förbi för alla popgrupper?
”Jag kan bara konstatera”, svarade Lennon, ”att i år kommer skivbolagen inte skriva kontrakt med alla skitband som de gjorde förra året. Det fanns en tid när skivbolagen skrev kontrakt med vem som helst som lät som fyra killar som skramlade lite med gitarrerna. De blev belamrade med en massa skräp som de förtjänade.”
Tror John att detta har skadat den brittiska musikscenen?
”Jag vet inte”, sa beatlen. ”Och jag kunde inte bry mig mindre. Men det är sant – de gav ut en massa skit och när de inte fick några hits drog de öronen åt sig. Inte för att jag klandrar dem för det, men de borde ha tänkt sig för.”
George kom släntrande: ”Vilka skulle ha tänkt sig för, John?”
Lennon: ”Vad vill du?”
Harrison: ”Vad pratar du om?”
Lennon: ”Det har inte du med att göra. Har du en cigg?”
John tog en cigarett ur Georges paket innan George hann svara.
George gick.
John återgick till att berätta att det han gillar mest med att vara en beatle är skivinspelningarna.
På frågan om det är lika roligt att göra skivor nu för tiden svarade han: ”Jajamän – mycket roligare faktiskt. När vi började visste jag inte så mycket, jag visste inte vad man skulle göra eller hur resultatet skulle bli. Men nu vet alla fyra lite mer vilket gör det hela mycket mer spännande. Jag får en kick av att spela in skivor. Man vet aldrig hur det ska gå.”
Har de någonsin funderat på att överge sitt musikaliska recept och prova på något helt nytt?
”Om så skulle ske skulle det vara av misstag”, sa John. ”Vi har aldrig haft någon policy eller så, vi är bara ett band.”
Hur starkt känner han för Bob Dylanmaterial och Dylan-tolkningar?
”Jag gjorde det för att det var annorlunda och gillar det. Jag tänker inte gå över till det för alltid – bara då och då när jag har lust. Jag bara kände för att testa lite grand. Om jag inte hade hört Dylan kanske jag hade skrivit och sjungit i samma stil som Dominic Behan eller någon liknande.”
Till slut, hur ser John på Beatles roll som grupp om fem år?
”Vet inte. Vem kan svara på det? Även om vi drar oss tillbaka skulle vi inte splittras helt och hållet.”
”Och förresten, vem vill prata om att dra sig tillbaka nu? Det skulle vara dödstrist. Ingen av oss skulle stå ut med det.”
BEATLES HADE PRECIS gjort klar en tagning och George Harrison skickade runt cigaretter. Ringo sprang över golvet i Studio Two och studsade uppför trappan för att prata med managern George Martin. Det passade bra, för då kunde de andra tre prata i fred.
John: ”Hörni, vad ska vi ge honom för jäkla bröllopspresent? Vi måste komma fram till det nu.”
Paul: ”Jag vet inte vad du tjafsar om. Jag har köpt med mig en sak till honom från Tunisien.”
John: ”Vad då för något?”
Paul: ”Ett silveräpple, en fin arabisk sak. Väldigt ovanlig.”
George: ”Vad har du kikarn? Fjäskar du för Ringo?”
John: ”Vad är du ute efter, Paul? En plats i Ringos grupp när vi har gett honom sparken? Jag tycker att någon ska gå och köpa en stor jävla guldklocka till honom och Maureen. Den största guldklocka som går att hitta. Fattade du inte att vi väntade med att köpa något från oss alla tre tills du skulle komma hem från semestern? Någon får gå ut och spendera en massa pengar på en tjusig klocka. Sedan skickar vi ett brev där det står att han inte är med i bandet längre!”
Det var ett ganska rått skämt, men sylvassa skämt flyger alltid omkring under Beatles skivinspelningar. Om man tar dem på allvar skulle man tro att bandet var på väg mot en katastrof.
Sanningen är att de ofta hänger sig helt ohämmat åt den typen av humor. En pik är ett skämt. De är i grund och botten så lika att de har en nästan kuslig förståelse för varandras skenbara påhopp.
Sedan i torsdags har världens största popfenomen tillbringat fyra dagar i EMI:s skivstudio i St John’s Wood i London.
Arbetsdagarna börjar runt två på eftermiddagen och avslutas vid elva på kvällen. De har spelat in sex nya Lennon-McCartneylåtar och två nya låtar av George Harrison.
”John och jag är slut”, säger Paul. ”George tar vår plats. Han och Ray Davies tar över. De är de nya hitmakarna!”
En del av låtarna är skrivna för filmen som de började spela in den här veckan på Bahamas. Andra läggs på lager. Eventuellt har de nyss spelat in nästa singel, de är inte helt säkra än.
”Vi har precis spelat in en massa material och vi bestämmer senare vad vi ska göra med det”, säger John Lennon.
Atmosfären under en Beatles-inspelning är helt unik. De fyra popstjärnorna älskar att göra skivor mer än något annat. Deras hängivenhet är orubblig. Men skratten haglar. Det finns inget så underhållande som Beatles instängda i Studio Two.
John är klädd i en uppknäppt rosa skjorta och marinblå kostymbyxor. George har på sig en säckig ylletröja och ännu säckigare ljusblå jeans och en gulbrun mockajacka. Ringo har en röd skjorta och bruna långbyxor. Paul, lika perfekt som alltid, är nästan finklädd: svart kritstrecksrandig kostym, vit skjorta och svart slips.
Klockan är sju på kvällen och Beatles har jobbat sig fram till en välförtjänt paus med mat och dryck. De håller på att avsluta en låt som Ringo sjunger i.
”Jag har skrivit den”, säger John. ”Den roligaste jag någonsin gjort – lyssna på texten.”
Ringo hördes sjunga ”You’ve gone soft in the head”, och Lennon skrattade. ”Jag trodde inte att man skulle vilja spela in den”, säger Lennon.
George Martin, som alltid är lika lugn trots ett hektiskt arbetsliv och en hel veckas jobb med att hålla Beatles i schack, hörs i högtalarna: ”Bra Ringo. Det där lät okej. Då gör vi ett försök att spela in nu.”
Ringo sjunger. Låten har nästan ett Bo Diddley-beat. Det är svårt att höra ordentligt i studion. Medan den röda lampan lyser och Ringo sjunger är Lennons flin när han hör sin text tillräckligt för att besvära vilken sångare som helst.
Sången är klar och röda lampan släcks.
George Martin: ”Okej, John och Paul spelade hemskt, men Ringo var jättebra.”
Han skojade. ”Bra. Ni kan äta nu.”
En man dyker upp med brickor fulla av mat. Paul äter fläsk med spenat. John klunkar i sig ett glas mjölk. George och Ringo muttrar till turnéledaren Neil Aspinall: ”Jag har faktiskt råd med riktig kyckling. Det här ser för äckligt ut.”
Aspinall: ”Men ni bad om kycklingmackor.” Ringo: ”Jag vet. Men om det här är de bästa kycklingmackorna som finns att få så vill jag ha en hel kyckling nästa gång. Jag har aldrig sett kycklingsubstitut förrän nu.” Han knallar muttrande och svärande bort till sina trummor.
George Harrison har också spelat in veckans låtar och sätter på sin bandspelare. Han och Ringo börjar dansa. Ringo får kväljningar av sin kycklingmacka och hans kommentarer medan han spottar och fräser lämpar sig inte för tryck.
Paul: ”Han är sig inte lik sedan han gifte sig. Men jag tror inte det skadar hans karriär. Han kommer att mogna och bli en vuxen man!”
John: ”Hallå, lyssna [pekar på bandspelaren]. Hörde ni Paul? Han har faktiskt skött leadgitarren den här veckan. Schyst.
Jag tycker att han får vara med igen.”
Lennon har dessutom medverkat med elpiano vid sidan om Paul. ”Hör här då”, säger John. ”Här spelar George och Paul exakt samtidigt i sticket, båda spelar men i olika oktaver.”
Paul säger att han tycker att det var det bästa instrumentala sound de någonsin hade spelat in. John säger att de fortfarande är på jakt efter det ideala soundet. ”Jag vet inte om vi någonsin kommer att hitta fram till det. Vi vet inte ens vad vi är ute efter.”
Lennon har gjort en Dylan-inspirerad låt.”Det låter inte exakt som Dylan”, säger han. ”Det är en folklåt som jag försöker sjunga i Dylan-stil. Jag vill inte överdriva, men jag gillar den faktiskt.
”Av de åtta låtar vi gjort än så länge har jag skrivit tre, Paul tre och George två. Vad sa jag? Har George skrivit två låtar? Han måste bort!”
John återvänder till ämnet Dylan. ”Det är inte så lätt att skriva låtar som går i Bobs stil. Är det någon som sett den där snubben Donovan på teve?”
George: ”Ja. Det är han som har texten ’This Machine Kills’ på sin gitarr.”
John: ”Jag tror jag ska skriva ’This Machine Smells’ på min.”
George Martin dyker upp och det är dags att börja jobba igen. Nästa två och en halvtimme blir produktiva. Martin sitter uppflugen på en hög stol och de fyra beatlarna är samlade runt honom och sjunger och spelar akustisk gitarr. Martin sjunger en låt med dem. De ser ut som som en liten julkör där Martin är huvudsångare.
”Folk förväntar sig att vi ska vara ännu bättre den här gången [i filmen Help!]. Vi kan bara göra vårt sämsta – jag menar bästa.”
Ringo Starr
Så småningom går de igenom alltihop igen. De spelar in bakgrunden där George får överge sin gitarr för en trumpinne och en träbit.
Ringo, som inte behöver vara med, hoppar upp på ryggen på turnéledaren Mal Evans och så går de iväg för att prata. Musiken stängs av.
George Martin: ”Vi går igenom bakgrunden en gång till, så spelar vi in sången separat sedan. Den här gången måste det bli exakt rätt.”
Paul: ”Men vad exakt var det som var fel?” Martin: ”Det lät ostämt. Och du George, du ska komma in på andra takten varje gång istället för på var fjärde.” Harrison: ”Jaha, jag fattar.” Musiken startar. Martin: ”Stopp. Någon spelade fel.” Ringo visslar till och ser på Paul. Röda lampan tänds och den här gången låter allt – en melodiös låt av John – precis som det ska.
När det är klart hojtar Lennon till George: ”Hit med cigaretterna och det snabbt.”
Under en paus spelar de upp sin egen inspelning igen. ”Har ni hört George Martins orkesterversion av ’I Feel Fine’?” undrar John. Han och Paul pratar lyriskt om den. ”Schyst.”
De spelar in sången med Lennon och McCartney, och senare lägger de på Lennon på tamburin, med en cigarett mellan läpparna, och Ringo på maracas.
”Vi vill att det ska låta mexikanskt”, säger Lennon. Och så går de igenom låten igen. De måste ha kört den ett halvt dussin gånger innan de äntligen blir nöjda. Och inte en enda gång tvekar de att ta om den helt och hållet eller avbryta och börja om från början.
Vid tiotiden på kvällen, när Paul spelar på elpianot, roparJohn till turnéledaren Evans: ”Jag gillar elpianon, Mal. Köp ett till mig i morgon.”
Vid det här laget börjar Ringo byta om och göra sig redo att gå på Daily Mirrors gala i Albert Hall. Han tar på sig sin lila- och vitrandiga skjorta och svarta kostym och ser väldigt stilig ut. En dam med en tebricka överraskar honom medan han byter byxor, och han rusar generat in bakom en skärm. Senare berättar han att han hade försökt sätta på sig byxorna med bootsen på.
John nynnar på ”I’m A Loser” som en passande låt till händelsen.
Paul säger att det har varit en givande kväll i studion. George säger att han vill gå till Ringos lägenhet och byta om till galan. John berättar att hans chaufför körde honom till studion i Johns Rolls-Royce. ”Jag vågar inte köra själv.”
Och George Martin säger: ”Vi ses i morgon.” Paul nickar och undrar om de kan gå igenom låten de skrev för ett par timmar sedan.
George Harrison säger att Amerika är ett galet, galet land och han undrar hur det ska bli när de kommer dit då ”alla deras DJ:s skulle bli helt hispiga”.
John säger att han inte bryr sig. Beatles lämnar Studio Two. Några hundra fans står utanför och väntar sedan några timmar tillbaka och de blir belönade med en skymt av bandet. Inne i studion ligger ett gult kuvert på golvet. Det har innehållit telegram med bröllopsgratulationer från en amerikansk beundrare.
Innan de lämnar studion säger Ringo:
”Du ser, de bryr sig fortfarande om mig …”
BEATLES ser succén med sin första film som något av ett hinder. De vet ju att med deras andra film har de världens ögon på sig och att det finns de som är redo att döma ut deras insatser och att deras första film A Hard Day’s Night blev en succé i första hand tack vare deras personliga utstrålning. De har redan nått så långt att det kommer att bli svårt att toppa det.
Den här veckan ska de till Bahamas och spela in de första scenerna i sin andra film, med växande oro. Ringo, som var stjärnan i första Beatlesfilmen, sammanfattar det så här: ”Det är som att göra den första – fast värre. Folk förväntar sig att det ska vara ännu bättre den här gången. Vi kan bara göra vårt sämsta – jag menar bästa.”
”Det är mycket värre den här gången”, säger John. ”För nu har vi något att leva upp till. Om ingen gillar den så är det inget mer med det.”
I torsdagskväll hade John, George och Ringo läst manuset. Men inte Paul eftersom han nyss hade kommit hem från en elva timmar lång resa från Tunisiensemestern.
”Jag vet inte så mycket om manuset”, säger McCartney, och fortsätter sedan: ”Jag tror att den har fått den provisoriska titeln ’All Aboard For Fun’.” Handlingen kretsar kring en jakt på Ringos ring, och med på jakten är de tre andra beatlarna.
”Jag gillar inte alls att jag är huvudperson den här gången också”, säger Ringo. ”Jag ville inte vara någon särskild i den förra filmen, och inte heller i den här. Men jag hade inte så mycket att säga till om. Jag skulle tro att om filmen handlade om jakten på en stövel så skulle troligen någon av de andra fått min roll.”
”Men det är självklart att de väljer Ringo när det handlar om ringar. Trist på ett sätt.”
Men är inte trummisen nöjd med berömmet han fick för sina insatser i den första filmen?
”Det skadade ju inte. När vi gjorde den trodde ju folk att vi kunde skådespela. Men låt oss klargöra detta innan den nya filmen kommer upp: en enda film gör oss inte till skådespelare. Vi ska göra vårt bästa den här gången också, om det går bra är det toppen. Om det inte gör det, ja då är det ajöss!”
Låtarna som spelades in förra veckan – två av George Harrison, resten av det gamla radarparet Lennon och McCartney – kommer kanske inte med i filmen.
”De är inte skräddarsydda för filmen eller något annat”, säger John. ”Det är bara vanliga låtar. Om de passar in i handlingen kommer några av dem att vara med. Det är upp till produktionsbolaget att bestämma. Vi har bara fokuserat på att göra låtar den här veckan.
”Det finns några självklara låtar till filmen, tror vi i alla fall, men inget är bestämt.”
Alla fyra gapskrattar när de fick frågan om de har lärt sig sina roller och om de känner till hela handlingen. Ringos kortfattade svar lämpar sig inte i skrift. John, Paul och George ser misstroget på varandra innan de brister ut i skratt.
De kommer att ha kul på Bahamas.