”The truth about me is that I’m pleasantly insincere”
McCartney’slostweekend
Paul pratar med ALAN SMITH en helg i Bedfordshire och avslöjar lite mer om sitt sanna jag. Under tiden pratar Ringo om allt från Maharishi till sina fastighetsaffärer. ”Jag tror inte att vi är särskilt stora i Teheran!” säger han.
NME 23|3|1968
SOLBRÄNNAN SKYMTADE bakom Ringo Starrs mörka, stiliga mustasch och han satt framåtlutad i en stol från 1800-talet i ett rum med vita väggar och mörkgrön matta. Han drog fram en stol till sitt kaffe och marmeladkex, råkade snärta till den blåvitrandiga skjortan med ett av sina hängslen (en present från Maureen, dekorerade med rosa elefanter), och riktade sina blå ögon mot mig, redo för frågorna.
Man skulle kunna säga att om Ringo Starr var en dyster svartvit målning 1962, så är dagens Ringo en vänlig bild i färg och belåtenhet. Han är mer mogen, avspänd och vältalig än någonsin. Förr i tiden avfärdade han intervjuer med en axelryckning och med uttryckslösa Groucho Marx-citat. Nu kombinerar han sin humor med ett behagligt och tillmötesgående sätt.
Ringo 1968 är en trevlig kille som hittat sig själv, som trivs bäst att vara hemma med Maureen, Zak, Jason, pudeln Tiger och familjens nio katter. Hankan prata obehindrat om de flesta ämnen, allt från rock’n’roll till den indiska staden Rishikesh. Vi pratade faktiskt om nästan allt – om rock’n’roll, om den gången jag försökte ge det okända Beatles ett omnämnande i NME genom att påpeka att ”trumslagaren Ringo Starr gick i skolan med Billy Fury”, om hur Ringo reste hem från Indien utan att bli igenkänd av en enda människa, om vår gemensamma beundran för Fats Domino och Eddie Cochran. Om hans roll som pilsk trädgårdsmästare i filmen Candy, om han var på väg att växa ifrån George, Paul och om filmen King Kong, om vad topplistorna betyder idag, om framtiden, om okunskapen om äldre människor, om respekten för hans privatliv, om gamla 78-varvare som nu är värda en mindre förmögenhet. Och om jag ville köpa fem lägenheter och två hus som han fortfarande hade till salu på grund av Harold Wilson.
Han gav mig ett strålande mustaschleende och berättade att det ”var den enklaste sak i världen” att komma hem från Indien utan att bli igenkänd.
”I vanliga fall”, sa Ringo, ”brukar jag säga till folk att jag vill åka någonstans utan att det blir uppståndelse och det slutar alltid med att alla vet om det. Flera hundra har fått höra hemligheten. Jag vet vad det beror på: flygbolaget vill ha ett foto av en med deras logga. Den här gången åkte vi bara till Delhi, skaffade biljetter och så var det inget mer med det. Vi mellanlandade i Teheran och en kille från flygbolaget kom fram och sa: ’Ursäkta, är du en i Beatles?’ Jag sa nej, och han gick sin väg. Jag antar att vi inte är särskilt stora i Teheran!”
”Rock’n’roll? Om den kommer tillbaka kommer det att hålla max ett halvår, eller så blir det nyutgåvor med gamla klassiker av Elvis, Little Richard, Jerry Lee och Fats Domino. Fats var … fantastisk.” Han lyste upp och vi förlorade oss i lovord över låtar som ”Blueberry Hill”. Han berättade om Gene Vincent-turnén då han spelade med Rory Storm And The Hurricanes, och om chocken över att Eddie Cochran dog i en bilolycka.
”Men det var en fantastiskt turné trots allt”, sa Ringo. ”Publiken kastade pengar på oss.”
Han mindes sin stora samling av 78-varvare – Alan Freed med flera – och konstaterade att de numera kan säljas dyrt till samlare. ”Jag gav min samling till min kusin när hon hade köpt en skivspelare”, sa Ringo med ett stänk av ångerfull nostalgi i rösten. ”Jag vet inte varför, jag bara gjorde det.”
Han älskade att få vara med i filmen Candy, som fortfarande är under produktion och har stora namn som Richard Burton, Marlon Brando och Elsa Martinelli i rollistan. Rollen som Candy spelas av svenska Ewa Aulin.
Ringo: ”Brian gav mig erbjudandet för ett år sedan, och jag gick och drog på svaret. Men så en dag tänkte jag att jag inte hade fått så mycket gjort så jag sa ja. Då hade jag läst boken som filmen bygger på och tänkt att de måste skämta. Hur ska man kunna göra en film av det där? Snuskig räcker inte som beskrivning. Inte undra på att den förbjudits! För mig var det bra med en liten roll för jag hade glömt allt om filminspelningar sedan vi gjorde Help!. Två veckors inspelning räckte mer än väl för mig. Ja, jag skulle gärna vara med i och göra en egen film, men inte just nu. Just nu funderar jag på en film som vi hoppas att vi ska göra alla fyra – där vi kan spela alla möjliga olika roller. Jag ska dyka upp som chaufför ena minuten och som King Kong i nästa.”
Plötsligt började han prata om Candy igen och vi såg båda passande tveksamma ut när han beskrev den vågade scenen tillsammans med den söta motspelerskan. Han säger att han skulle bli förvånad om filmen inte får toppbetyg.
Och hur går det för ”Lady Madonna”? Jag hade inte hört skivan vid intervjutillfället (Ringo
avhjälpte detta genom att ge mig ett exemplar som tillhörde Beatles presschef Tony Barrow!) och Ringo sa att den bäst kan beskrivas som ”rockaswing”. Han jämförde den med låten
”Bad Penny Blues” och berättade att han på skivan använder vispar i ungefär samma stil. Men han kunde inte redogöra för texten: det är bara Paul som vet vad hans text betyder. Paul komponerade låten hemma och gjorde den ursprungligen för piano i Fats Wallers-stil. Jag sa att jag förstod att det var mycket som måste klaffa, men kunde Ringo ärligt säga om han trodde att Beatles skulle börja turnera igen? ”Inte som jag ser det”, svarade han efter en stunds tystnad. ”Jag vill inte turnera eller göra intervjuer eller någonting!”
Jag blev lite ställd för jag trodde att han antydde att jag skulle ta mitt pick och pack och gå därifrån, men han förklarade att han hade fyra intervjuer samma kväll och att de inte var ”han”. Trots det måste han erkänna att han gillade att läsa intervjuerna i tidningen. ”Det tråkiga”, sa Ringo eftertänksamt, ”är att jag ofta hör mig själv säga samma sak om och om igen. Men jag gör mitt bästa och det är trevligt att inte behöva prata om Indien hela tiden.”
Vi skrattade lite åt ”Apple”-annonserna som dök upp i NME under en tid. Enligt Ringo: ”Paul köpte dem på bildbyrån Keystone. Han gick bara dit och bläddrade bland deras gamla fotografier. De betyder ingenting i sig själva, men de leder fram till något … och så småningom ser man resultatet.”
Jag frågade om filosofin bakom Beatles singel – det finns de som påstår att Beatles har bestämt sig för att gå tillbaka till gammal hederlig rock’n’roll eftersom de inte kan utvecklas mer. Stämmer det?
”Skitsnack”, sa Ringo. ”Vi bara går in i studion och spelar in skivor. Vi gör så många inspelningar vi kan, lyssnar igenom dem och plockar ut den låt som ska bli singel. Det kan vara rock eller vad som helst. Vi bara väljer en låt, märkvärdigare än så är det faktiskt inte.”
”Nej, vi vill inte hamna i ett läge där vi bara gör LP-skivor. Vi måste ju göra singlar också, eller hur? Det är bara att acceptera. Jag tycker fortfarande att det är spännande med topplistorna, men jag oroar mig inte längre för vilken plats vi ska hamna på. Förr var det viktigt att ligga etta på listorna och jag var alltid orolig. Men nu spelar det inte så stor roll.”
Vi pratade om folk (”Ibland försöker jag hålla mig undan. Jag vill ha ett normalt liv efter alla år av kringflackande.”) och vi pratade särskilt om alla elaka kommentarer från folk över 40. ”De klagar på ungdomen”, sa Ringo, ”men de kan ofta uppföra sig bättre än de äldre. Jag tycker att äldre människor ofta är mer intresserade av sin egen betydelse. Du vet: ta en lokal kommunpamp, han är ju bara en vanlig snubbe förutom att han har den där lilla makten.”
”Jag har lärt mig en del om människan sedan Beatles startade, och jag har träffat på alla sorter. Det finns snälla människor som respekterar ens önskemål – människor som förstår att man är ute för att roa sig och som försöker respektera ens gränser och inte beter sig som om de är på ett zoo. Sedan har vi de andra som tror att de är så balla, som skiter totalt i en, och det är en skum känsla att komma in på ett ställe där ingen hälsar på en för att de inte vill störa. Vid dessa tillfällen är det som om man befinner sig bakom en mur, man känner att folk anstränger sig för att inte titta upp ifall de skulle få syn på en. Man riktigt känner hur de ryggar tillbaka!”
Jag påpekade för Ringo att det finns de som menar att eftersom han inte verkar ha samma intressen som George, John och Paul riskerar de att glida isär. Han tystnade och (högst förståeligt) verkade tycka att ämnet var pinsamt.
”Så här är det”, sa Ringo efter en stund, ”det har alltid varit vi fyra, och vad än en av oss gör så vet de andra om det. Men vi är även individer. Vi är intresserade av Indien allihop, men olika mycket. Jag är mycket mer engagerad i hem och familj.”
”Jag har massor att göra … Dels har jag Zak som är tre år och rena terrorn, och Jason som är sex månader. Zak är som alla barn och vill leka med både sina och mina leksaker. Dessutom har vi våra nio katter [81 liv?], varav fem är kattungar som vi fick för tre månader sedan och vi har inte ens gett dem några namn. De vuxna katterna heter Patty, Gilbert, Thomas och Edna. Och så har vi vår persikofärgade pudel Tiger som vi fick i bröllopspresent för tre år sedan. De kräver en hel del tid.”
Hur står det till med Ringo, den riktiga Ritchie Starkey, under mustaschen och solbrännan? Hur mår han nuförtiden?
Han berättade att han inte blir lika deprimerad numera, att han aldrig varit mycket för att festa, förutom någon gång ibland, att han alltid har föredragit att vara mer eller mindre för sig själv med bara några få personer i närheten. Han har två filmprojektorer hemma, så han kan se en hel långfilm utan att han måste gå upp och byta filmrulle. Men han har funderat på att bygga en riktig biograf hemma, så att man bara kan köra igång filmen med ett enda knapptryck. Men han har aldrig gjort slag i saken. Faktum är att han inte ens har en filmduk. Han riktar sina filmprojektorer direkt mot en vägg.
Hur går det med hans fastighetsfirma?
”Jag av avslutat den. Det var omöjligt med Harold Wilson som premiärminister. Vi stod där med fem hus och två lägenheter. Är du intresserad? Du får köpa dem om du vill.”
”Förrvardetviktigtatt
vi låg etta på topplistorna. Nu bryr jag mig inte lika mycket.”
Ringo Starr
Jag hade avsiktligt sparat frågor om Maharishi till sist. Men så frågade jag Ringo vad han tyckte om snacket att denna yogi bara ville frottera sig med rika kändisar, medan fattiga indier låg och svalt utanför hans grindar?
”Han är trevlig”, svarade Ringo, ”och man måste träffa honom för att förstå vad han försöker göra. Det är enda sättet. Se det så här: även om Maharishi gav bort alla sina pengar så skulle hungersnöden inte försvinna. Folk blandar ihop saker och ting. Det han vill göra är att bygga upp center i alla länder där folk får lära sig att hjälpa sig själva. Han vill hjälpa världen, och självklart går det mycket lättare om han får publicitet och om vi och andra kändisar är inblandade.”
”Jag mådde bra i Indien, vi åkte hem bara för att vi saknade barnen och allt. Maharishi är väldigt klok. Om han inte tror att man är redo för svaret på en fråga så säger han ingenting. Han väntar tills man är på rätt nivå. Han försöker inte pracka på en för mycket för tidigt.”
”Ja, vi träffade Mia Farrow, två gånger. Hon är tystlåten. Vad beträffar Mike Love så är han galen. Han pratar och pratar lika mycket som Spike Milligan.”
Plötsligt bytte vi ämne från Indien och jag bad Ringo berätta om sin största skräck. Vad skulle krävas för att förstöra hans nuvarande sinnesstämning?
Svaret (med händerna för ansiktet): ”Gud hjälpte oss, jag behöver en psykiatriker efter det här. Jag är rädd för så mycket, precis som alla andra skulle jag tro. Jag är rädd att det ska hända något med min fru och mina barn och andra som står mig nära. Någon annan rädsla kommer jag inte på.”
ALAN SMITH
NME 10|8|1968
FÖR NÅGRA VECKOR tackade jag för mig och sa hejdå till Paul McCartney och byn Harrold. Det hela började i Bradford en varm söndagskväll och slutade med att jag stapplade hem i Londons kyliga gryning på måndagsmorgonen. Cidern hade gjort sitt till. Det var dessutom mitt i semestern och jag ville passa på att sätta mig ner och skriva om hur det var.
Och det var, jag minns det som det vore igår, ett möte som pågick från skymning till gryning, och jag fick lära mig en hel del om den älskvärde McCartneys inre och till och med lite om mig själv.
Det hela började med att Paul, Peter Asher, Derek Taylor och Tony Bramwell erbjöd mig skjuts till London efter inspelningen med Black Dyke Mills Band. 1,5 timme senare var vi fortfarande kvar i Bradford. Vi satt på det folktomma hotellet och pratade, drack te och hade trevligt. Folk från BBC dök upp och Paul
stod ute i solen och blev filmad medan han pratade med någon lokal talang.
Vi gav oss av. Mätaren i Rollsen visade över 40 grader, men med ett knapptryck vevades vindrutorna ner och en härlig vind svepte in över oss och Pauls stora hund Martha.
Vi körde ut på M1. Kilometer efter kilometer av vit betong, samtal, Paul som satte på radion och lyssnade på Marmalades ”Lovin’ Things” med stora ögon … ”Fantastiskt! Vilken låt!” Alan Freemans radioprogram Pick Of The Pops. Des O’Connors ”I Pretend” … ”Men han är en bra kille”, säger någon. Esther & Abis ”One More Dance”.
”Jösses”, säger Paul, ”låter det så här på alla listor?”
Kanalbyte – ”Sing Something Simple” på Radio 2. Allsång … Alla sjunger med. ”Music, Maestro, Please” och ”Michael Row The Boat”. Man vill bara skratta åt alltihop. Och så all betong som sträcker sig utmed M1 så långt ögat kan nå.
Leda. Tillbaka till Pick Of The Pops. Easybeats ”Good Times” slamrar ur högtalarna. Paul, Peter Asher och de andra gillar vad de hör.
Plötsligt bestäms det att vi ska köra av från M1 och det är Asher som ser skylten. Harrold, en by i Bedfordshire. Vi kör mot Harrold, men ”Good Times” ekar i våra skallar och vi stannar bilen och gör ett försök att ringa till Alan Freeman för att säga att han ska spela låten en gång till.
Vi kommer inte fram till Alan Freeman. Förstummade miner i telefonkiosken. Programmet är väl direktsänt? Och de släpper inte fram ett telefonsamtal? Bara en uppblåst typ som säger att man absolut inte får prata med mr Freeman under sändning. (Och mr Freeman själv blir också förstummad när jag senare berättar det här för honom. Han fick inte ens besked.)
Två sjaskigt klädda ungar går förbi, stackarna, med smutsiga ansikten och de stirrar på den stora Rollsen och sedan på den berömda passageraren i baksätet. Men de känner inte igen honom. De bara traskar vidare.
Så småningom i Harrold. Tidig söndagskväll och det enda som hörs är knastret av steg på grusgångarna, fågelsång och Paul som undrar: ”Men var är Ouse?” – hade inte Derek sagt att floden Ouse skulle finnas här någonstans, och varför travade vi omkring på åkrarna när vi kunde sitta på byns pub istället?
Den skäggige mannen i trädgården rör knappt en min när Paul på bredaste liverpoolska frågar efter närmaste pub, men svarar med irländsk accent att puben Magpie ligger en bit nerför gatan. Puben visar sig vara ett mysigt litet ställe lika stort som ett badrum med en spelautomat i ena hörnet och darttavla bakom dörren.
Allihop pratar vi på samma sätt som vi brukar hemma i Liverpool, men de andra gästerna visar inte med en min att det sitter en internationell stjärna på deras pub och äter paj, dricker öl och äter pommes med händerna. De är ju britter, eller hur? Ingen av dem kommer att slå på stora trumman. Det enda som händer är att då och då öppnas dörren och någon kommer inflåsande med illrött ansikte som efter en språngmarsch, och denne någon sneglar direkt ner i hörnet där Paul sitter för att snabbt vända sig bort och släntra fram till bardisken.
Men man kan ju alltid undra vad gästen med en ”I Love The Beatles”-knapp på kavajslaget gör på den lilla puben en vanlig söndag …
Den skäggige irländaren anländer med sin fru
”Så nu är jag tillbaka därjagbordevara…
som rockare. Rocken – det är där Beatles ska vara.”
Paul McCartney
Pat. Vi får en pratstund med dem och det visar sig att den skäggige irländaren heter Gordon och är byns tandläkare.
Jag är inte helt klar över allt som hände (ciderns fel, gott folk, det var ciderns fel), men jag minns att vi var på ännu en trevlig pub, och jag minns Paul vid ett piano i halvdunklet medan han rosslade ur sig Fats Domino-låtar som ”Blueberry Hill” och ”Red Sails In The Sunset”. Och så minns jag ett besök hemma hos Gordon och Pat där vi fick mat och ännu mer cider och vin.
Barnen kom nerför trappan i sina nattdräkter fram på småtimmarna och lekte kurragömma. De var förlägna inför den berömda gästen ända tills han visade en av de små flickorna ett trolleritrick och vann deras tillit.
Tiden flyger fram. Är klockan tre på morgonen? Fyra? Rummet vi sitter i är nästan helt mörkt och vid bordets ena kortsida sitter Paul med huvudet böjt över en gitarr och sjunger låtar jag aldrig hört förut. Med känslig röst sjunger han sorgsna och kraftfulla texter och som jag önskar att jag kunde minnas vad de handlade om. Det måste vara låtar från den kommande LP:n, minns jag att jag tänkte medan jag tog upp mitt checkhäfte och försökte skriva ner några anteckningar på baksidan. Men något gick fel, för det enda som syns är ett planlöst klotter.
Dags att gå. Vi tar farväl av Pat och Gordon och resten av familjen. Rollsen knastrar iväg i gruset och så ut på motorvägen till London och samtal om folk och livet. St John’s Wood. Gryningens första strålar. Farväl till Paul utanför de höga murarna runt hans hem, och iväg med bilen till min stadsdel.
Snubbla över soptunnorna. Vrida om nyckeln. Sängen.
ALAN SMITH
NME 17|8|1968
SOLEN BRÄNNER I nacken och avgaserna når långt ner i halsen, fyra vänner framför bandspelaren. Från vänster till höger har vi mr Derek Taylor, mr James Paul McCartney, mr Peter Asher och mr Tony Bramwell. Ni vet antagligen vilka de är vid det här laget. Handen ner till inspelningsknappen … Tryck … Upp med mikrofonen och börja.
Oksärpt av att behöva ha denna frågestund vid en vägkant ställer jag en första trevande fråga. ”Filmer? Hur går det med filmerna? Jag menar, ni måste ge mig något specifikt … United Artist-kontraktet …”
P Mac Cee: ”Det värsta, Alan, är att jag inte vill vara specifik. Det skulle gå bra om jag hade något att komma med. Men jag är rädd att svaret måste bli … Det måste bli … mer generellt.”
Verkar som om kommer att bli tufft, det här. Ja men, säger jag, och Paul kör det gamla vanliga om att de bara är ett gäng killar som har samlats vid vägkanten och vi kommer att satsa hårt på vår nästa LP på Apple.
Visst, visst, envisas jag, men kontraktet med United Artists …
P Mac Cee: ”Okej, fortsätt så där och jag ska ge dig några riktigt svävande svar: Det är några filmer som hänger i luften. Det är filmer som jag själv skulle vilja göra, fast inte med mig själv i rollistan utan bara vanligt folk. Filmer om vad som helst. Filmer om händelser. Filmer om gräs. Filmer om folk i rörelse. Och filmer jag skulle vilja göra med bandet Beatles. Som skulle bli musikfilmer.”
”Men … de skulle inte bara bli musikfilmer, sådana som alla gör. De skulle bli något annat. Och det är antagligen upp till oss att fundera ut något eftersom ingen kommer med några förslag.”
Nu börjar det lossna, jag börjar känna mig varm i kläderna. Jag frågar Paul om Beatles numera är inne på att bara tjäna pengar.
”Nej, det är inte vårt mål. Vårt mål är att få saker gjorda, och det ger pengar på köpet. Om man inte behövde skaffa saker och om man bara kunde få något via byteshandel, ja då skulle vi ha varit inne på byteshandel. Vårt enda mål är att göra det vi gör.” Men då, säger jag, är ni uppenbarligen ute efter att utvidga Apple och göra det till en blomstrande affär. Mr Asher håller med, men påpekar att det inte handlar om att göra stora pengar. Mr Taylor håller också med, och säger att Apples policy är att göra och sälja hitlåtar, hitlåtar, hitlåtar – succéskivor, succéfilmer och succéelektronik.
Plötsligt: ”Det är något annat du också vill veta, Alan, och jag är villig att ge det till dig. Men om du säger typ ’filmer’ en gång till kommer jag att säga: ’Visst, Alan, lägg ägg.’”
En aning sårad. Ja då, säger jag, men du vet vad jag vill veta.
”Ja”, ler Paul. ”Det gör jag.”
Mr Derek Taylor ringar in frågan och intervjuar mig. Alan Smith, säger han – är ditt enda mål att tjäna pengar, som det ryktas om? Jag måste medge att det är det. Jag tror att pengar hjälper mig och mina nära och kära att leva bekvämt och med stil. ”Och du ser ut att vara i bra form, Alan”, säger Taylor. Det var kul att jag kunde vara med i programmet.
Jag blir tillplattad, och även om den vänliga stämningen tar udden av det hela är det ändå lite obehagligt att bli grillad av så många kockar vid vägkanten. Så det är bara att gå tillbaka till bilen, antar jag – precis, kompis. Det var allvar den här gången. Vänd på bandet, spola tillbaka till början, spela upp när jag intervjuar Cilla Black och Davy Jones.
Lyssna här, jag intervjuar många artister och de flesta svarar klart och tydligt på frågorna.
”Okej då”, säger P Mac Cee, lägger upp fötterna och fyrar av. ”När vi än lägger av att spela in under en längre period – vilket vi gör – vänjer vi oss av med det och det gör vi inte tillsammans, det händer aldrig. Det tar flera veckor för oss att lära känna varandra igen och hur vi spelar. När jag åkte till LA till exempel, hörde jag musik på radion som totalt förändrade en massa som jag trott och tänkt om musik och olika sound. Det gjorde att jag skrev ett par låtar på ett annorlunda sätt, jag arrangerade dem annorlunda.”
Nu börjar det likna något … ”Så nu är jag tillbaka till hur det borde ha varit från början … rockare … rock. Det är där Beatles borde vara och vad vi borde göra.”
Lång diskussion om Apple och vad bolaget innebär och vad det står för. Paul påpekar att skapande människor alltid fått gå på knäna för att få göra skivor, filmer och slå igenom. ”Och alla krälar mer eller mindre i stoftet.”
Tanken är att Apple ska vara en organisation där man inte behöver kräla på knä, där man blir erkänd om man är bra. Problemet är att för tillfället styrs en stor del av popoch musikbranschen av folk som inte har en aning om vad det handlar om. De som vet vad det handlar om sticker ut. Jerry Wexler, Herb Alpert, Berry Gordy och så vidare. Och om man har tur och har tänkande, engagerade människor som dem behöver man inte vara beroende av stora feta gubbar i dyra kostymer.
Tillbaka till allvaret igen. På tal om krymplingar
(eller handikappade personer som en brevskrivare upplyste mig om förra veckan. Förlåt. Ord kan göra ont som knivhugg.)
Varför inte hjälpa sådana människor? undrar jag. Varför inte ge dem pengar att köpa saker de kan använda för att få självrespekt?
Paul: ”Jaha, varför inte hjälpa krymplingar?” Jag: ”Ja, varför inte?” Paul: ”Ja, varför?” Jag: ”För att de kanske har det svårt och du skulle göra en bra sak. Tror du inte på mänsklig godhet?”
Paul: ”Krymplingar har det inte nödvändigtvis svårt för att de är krymplingar. Och även om de har det svårt – är det deras svårigheter. Så är det. Det spelar ingen roll vad du säger om att hjälpa krymplingar eller Indien, det går inte att få Indien på fötter genom att ösa miljoner pund över landet.”
Låt mig prata om ditt samvete, säger jag. När du var i Indien måste du ha sett de svältande människorna. ”Nej”, säger Paul. ”Det såg jag inte. Gjorde du?”
Men blir du inte upprörd?
”Nej”, säger Paul bestämt. ”Svälten i Indien upprör mig inte alls. Inte ett dugg. Det gör det inte. Och det upprör inte dig heller om du är ärlig. Det är bara en pose du har lagt dig till med. Du vet inte ens om det är sant. Du har bara sett Oxfams annonser. Du kan inte komma här och påstå att en Oxfamannons når dig så djupt in i själen att du verkligen känner för dessa människor – mer än du känner för att skaffa en ny bil, till exempel.”
”Om du måste välja mellan att ge till välgörande ändamål eller en ny bil, väljer du bilen. Och säg inte emot, för så ligger det till med dig och de flesta andra. Poängen är alltså: bryr du dig verkligen om Vietnam? Svaret är detsamma. Jag kanske hellre skulle lyssna på en rockskiva än åka dit och spela, och det gäller oss alla. Jag vet att det ena är moraliskt bättre än det andra, men jag vet att jag aldrig skulle få dig att gå med på något annat. Då vore jag en hycklare.”
Han säger att han tror på något som kallas Gud, men allt och inget är Gud. Tänker aldrig på evigheten eller yttre rymden – mer intresserad av den inre rymden.
Kruxet. Ber honom att analysera sig själv och talar om för honom att jag alltid tyckt att han har varit sympatiskt – jag upprepar sympatiskt – bedräglig. Paus.
”För dig, kanske”, säger Paul. ”Bara för att jag inte tänker att här kommer tidningen NME, så tänker jag inte heller här kommer personen Alan Smith. Jag måste se upp med vad jag säger, för man kan inte säga vad som helst till en tidning. Jag kanske tänker NME – Enemy! När jag sitter på en presskonferens eller tar en drink med reportrar kan jag inte vara helt uppriktig … för då skulle jag inte kunna vara där. Men jag antar att genom att vara trevligt falsk kan jag åtminstone lära känna folk på någon sorts nivå under en kort tid.”
Långt resonemang och sedan, till slut, ett uttalande. ”Sanningen om mig, säger Paul, ”är att jag är … behagligt falsk! Det är sanningen och ingenting annat än det.”
ALAN SMITH
NME 30|11|1968
PAUL McCARTNEY HAR pratat om Beatles nya dubbelalbum och han är förståeligt nog jättenöjd med coverversionerna av sina låtar. Han uppskattar att ”Ob-La-Di, Ob-La-Da” nyligen har fått översvallande kritik, men jag har en känsla av att han är tveksam till antalet versioner och om det kan påverka om någon av dem ska slå. (Och varför skulle han inte oroa sig för det? Är det en skam att lyckas?) Det är nu inget hemlighetsmakeri kring vem som är upphovsman till olika Lennon– McCartney-låtar. Paul är uppenbarligen upphovsman till ”Ob-La-Di” och står för spår som ”Martha My Dear”.
”Den handlar självklart om min hund Martha”, säger han, ”men det var för att jag kom att tänka på henne när jag gjorde låten. För det mesta sitter jag inte och komponerar en låt och tänker att den ska handla om något specifikt. Orden bara kommer. Jag försöker aldrig göra någon form av uttalande eller poäng. Det är bara ord som passar ihop med musiken – och man kan tolka in precis vad man vill i dem.”
Både han och John började jobba med låtarna till den nya LP:n redan i Indien. ”Rocky Raccoon” kom till på taket hemma hos Maharishi.
Paul: ”Jag var på taket med John, och vi bara satt där och spelade gitarr med Donovan och hade trevligt. Jag började spela ackorden och från början var titeln ’Rocky Sassoon’. Sedan började vi alla tre räkna upp olika ord i rask takt och så småningom blev det ’Raccoon’ … Orden dyker upp i huvudet på samma sätt som när John skriver sina böcker … Jag vet inte hur han gör, det vet han inte ens själv. Han bara skriver, och det är det folk som skapar och skriver gör. Det bara flödar i deras händer och huvuden.”
Paul pratade om sina andra kompositioner/ samkompositioner på Radio Luxembourg förra veckan:
BLACKBIRD: Det här är bara en enkel låt. Den behöver inte så mycket komp eftersom den som låt inte är så märkvärdig. Det enda vi gjorde var att lägga till en koltrast i slutet.
WHY DON’T WE DO IT IN THE ROAD: Vi har alltid varit en rockgrupp. Det är bara det att vi inte är bara rock’n’roll. Det är därför vi kan göra en låt som ’Ob-La-Di’ ena stunden och den här i nästa. I Hamburg spelade vi inte bara rock’n’roll varje kväll, för där fanns de där feta gamla affärsmännen som ville att vi skulle spela samba och rumba för dem. Så vi var tvungna att göra sådant också.
I WILL: Den här är ganska sentimental. Vi måste göra sådant också. Det är därför det är en så stor variation av låtar på den här LP:n och i allt vi gör. Vi har inte bara ett fack. Vi gör både låtar som ’I Will’ och ’Why Don’t We Do It In The Road’. Jag känner starkt för båda, de hör ihop, och jag har skrivit båda. Jag kan inte förklara, men så är det.”
BIRTHDAY: Filmen The Girl Can’t Help It (Flickan kan inte rå för det) gick på tv. Fats Domino, Gene Vincent och Eddie Cochran var med och vi ville se den så vi började jobba i studion klockan fem och spelade in ett komp, en väldigt enkel bluestolva med några få avbrott här och där. Vi hade ingen aning om vad vi skulle ha det till. Vi bara började med en bluestolva i A och ändrade sedan till D och så gjorde vi några beats i C. Ungefär så. Vi gick hem till mig och såg filmen, och så tillbaka till studion och fick till texten. Det är en av mina favoritlåtar eftersom den kom till i ögonblicket.
HELTER SKELTER: Jag läste en skivrecension där det stod att bandet öser på med eko och skrik, och jag tänkte att jag också skulle vilja göra något liknande. Sedan hörde jag låten och den liknade inget jag hört tidigare, den var rak och sofistikerad. Så vi gjorde den här. Jag gillar stök.
HONEY PIE: Min pappa spelade alltid pikanta gamla låtar och jag gillar dem. Jag skulle ha velat vara låtskrivare på 1920-talet, för jag gillar hela grejen med hög hatt och frack.
ALAN SMITH