Beatles For Sale

Pressen tar ut sin rätt, men det tas fortfarande steg framåt.

Så fort de kom in i studion började stressen ta ut sin rätt. Men trots att de återanvänder låtar från sin Star-Club-repertoar finns här ljuspunkter som ger en föraning om nästa betydelsefulla steg. Av Stephen Troussé

MIN MAMMA var ett ”merseybeat”-fan i tonåren och råkade höra bandet på något hak i Huyton 1961, och följde dem sedan ner till Cavern. Men Beatles For Sale var den sista av Beatles skivor hon köpte. Jag ärvde den exakt tjugo år senare när jag fick min första skivspelare, ungefär samtidigt som Smiths album Hatful Of Hollow kom ut. För mig var de två skivorna kusligt lika, början på allt, ett fundament i brittisk pop. För min mamma blev Beatlesskivan så småningom slutet på något.

Beatles For Sale skildrar ett band som är mitt i en brytpunkt på flera sätt. Mellan Storbritannien och världen (skivan rafsades ihop före och efter bandets första stora USA-turné under sensommaren 1964).

Mellan svartvitt och färg (det är svårt att tänka sig ett mer enfärgat foto än Robert Freemans omslagsfoto på fyra bleka, slitna ansikten). Mellan rock’n’roll och folkmusik (George hade pratat lyriskt med John om den otyglade Bob Dylan som tillbringat sommaren med att åka runt och plinka på en gitarr). Mellan amfetamin och marijuana (vid första mötet med

Dylan i New York den 28 augusti 1964 – ett av dessa ögonblick då man, med Virgina Woolfs ord i åtanke, kan säga att en ”människa förändras” – blev killarna höga och fick uppleva en första skymt av ett vidgat medvetande). Och, det viktigaste, mellan Beatles som grymt liveband och Beatles som mästare i studion.

Som efterföljare till den stolta, egenkomponerade A Hard Day’s Night sågs Beatles For Sale som ett kliv tillbaka, den var för lik deras två första album, med sex covers från deras tidiga livespelningar. Det var oundvikligt: för att skivan skulle finnas i butikerna lagom till jul började inspelningarna den 11 augusti 1964, knappt en månad efter att det föregående albumet hade släppts. Trots påståenden om att Lennon–McCartney låtkatalog var välfylld fattades det material, och Derek Taylors kommentar på sitt skivomslag, att hans skiva inte var ett billigt hopkok av gamla låtar till julförsäljningen avslöjade vad det var fråga om. Detta ihop med att beatlarna ser uppenbart slitna ut på omslaget så blir skivtiteln något av ett hån.

Till och med de nya låtarna kändes förkrossande deppiga. ”No Reply” var en fantastisk öppningslåt, deras finaste studioalster hittills, men det verkade som om själva inspelningen hotade att dränka deras material, dramatiken i strofen – ”I saw the light!” – är för mycket för låtar som handlar om att man vill hålla handen.

”I’m A Loser” brukar ofta ses som det första resultatet av Johns nya vurm för Dylan, men det är tydligt att Dylan mest sågs som ett orosmoln än som en normal influens. Samma mörka moln hänger över de ödsliga harmonierna i den egendomliga sjömansvisan ”Baby’s In Black”.

Ett tydligt tecken på den förhärskande nedstämdheten är att till och med Pauls okuvliga optimism är naggad i kanten. ”I’ll Follow The Sun”, en låt skriven i Hamburg (ytterligare ett tecken på bandets desperata behov av nytt material) är karakteristiskt vacker, men grym, medan den ljusa, lekfulla och Byrds-aktiga ”What You’re Doing” är grinig och vresig. Till och med

”Eight Days A Week”, en riktig solstråle bland bandets alla solskenspoppiga låtar, känns (ytterst) utstuderad och professionellt distanserad. Johns falska sång, som på många sätt känns som kvintessensen av ett Paul-spår, gör inget annat än förstör en bra låt.

Detta återkommer ännu mer tydligt i den annars så superba ”Every Little Thing”, där John tappar bort melodin i strofen ”Yes, I know I’m a lucky guy”, och det gör han med livsglädjen hos en kille som just har sett nästa månads turnéschema (”Oktober 1964: 36 spelningar, 5 teveframträdanden”).

Återanvändandet av gamla godingar berodde kanske på kreativ utmattning och idétorka – och ärligt talat, när man kommer till spåren ”Honey Don’t” och ”Everybody’s Trying To Be My Baby” är det precis vad det låter som – men för det mesta är de anmärkningsvärt njutbara och lättar upp vad som annars hade blivit en outhärdligt jolmig samling Lennon–McCartney-original. Coverlåtarna fungerar som ett sista farväl till bandets ungdomsmusik (som de ägnade tid och kraft åt att återvinna under tiden före Pepper): Carl Perkins, Chuck Berry, Buddy Holly, Little Richard, och ja, till och med Dr Feelgood & The Interns. Men även som några sorts andliga ledsagare som skulle tjäna dem under kommande år.

De trötta och känsliga inspelningarna passar verkligen materialet: ”Rock And Roll Music” spelades in i slutet av en åtta timmar lång inspelningssession den 18 oktober, vilket tvingade fram den gamla råheten från Hamburgtiden i Johns röst eftersom man febrilt försökte hålla deadline. Till och med i ”Mr

Moonlight”, med Pauls skamlösa solo på Hammondorgeln som brukar omnämnas som Beatles allra värsta lågvattenmärke, glimmar det till tack vare gruppens hängivna kärlek till rock’n’rollens hela spektrum, även när den är som mest tramsig. Det här var utan tvekan det Beatles som min mamma älskade.

De skulle sakta men säkert komma att lämna henne och Cavern bakom sig med det förstärkta jämret från gitarren som inleder låten ”I Feel Fine”, inspelad under den här tiden, men som sparades till en singel istället. I det ljudet kan man höra hela den hysteri som omgav det som kallades Beatlemania, de öronbedövande skriken de möttes av fortplantade sig in i musikens minsta beståndsdel, nästlade sig in i rock’n’rollens väv, frambesvärjde de fulländade och förunderliga ögonblick skulle komma då Beatles stod på topp under andra delen av 1960-talet.

Detröttaoch

känsliga inspelningarna passade verkligen materialet: råhetenfrån Hamburgtiden

iJohnssång