Yellow Submarine

Berättelsen om filmen och dess soundtrack.

”As we live a life of ease …” Beatles vilar på lagrarna medan ännu ett nyskapande verk har skapats i deras namn. Av Stephen Troussé

AV ALL SMÖRJA i form av konstprodukter som kom till under exploateringen av Beatles under mitten av 1960-talet är den tecknade Beatles-serien som gick på kanal ABC 1965– 1967 något av det mest värdelösa och totalt charmlösa. Torftigt animerat med usla manus och halvdan Dick van Dyke-dialekt. Idén kom från den legendariska tv-producenten Al Brodax. Trots att serien blev skrattretande populär tyckte Beatles själva att den var vidrig och ville inte att den skulle sändas i England. Så när United Artists 1967 började flåsa dem i nacken för att få till stånd en tredje, och kontraktets sista, film kom det som en stor överraskning att de valde Brodax som producent.

Bandet hade sina skäl: efter den jobbiga inspelningen av Help! och det spretiga mottagandet av Magical Mystery Tour framstod en tecknad film, som skulle kräva ett minimum av arbete för bandet, som extremt lockande. I själva verket behövde de inte ens spela in sina egna röster. De skulle surrealistiskt, men charmigt, nog imiteras av skådespelare som Paul Angelis och Geoffrey Hughes. Förutom en kort, plågsamt menlös cameo i slutet på filmen (som man hoppades skulle tillfredsställa amerikanerna) blev Beatles enda bidrag fyra ”nya” låtar till soundtracket.

Följaktligen brukar soundtrackalbumet Yellow Submarine ses som ett sladdbarn i Beatles diskografi. I en kommentar om låten ”Only A Northern Song” skriver Ian MacDonald i sin bok Revolution In The Head (En revolution i huvudet) att den ”snabbt blev lagd åt sidan och bortglömd för att senare ges ut som soundtrack till den tecknade serien tillsammans med några andra lika förskräckliga och förkastade låtar.” Det är minsann svårt att komma på några förtjänster med soundtracket när det så småningom gavs ut. Av de nya låtarna hör man att McCartney med ”All Together Now” mer eller mindre har gått tillbaka till tonsatta skolgårdsaramsor. ”Only A Northern Song” och ”It’s All Too Much” verkar vara en eftergift till George för att han fick medverka så lite på Pepper. Och trots att ”Hey Bulldog” är ett litet fint rythm & blues-stycke i Lennons surrealistiska stil (enligt ljudteknikern Geoff Emerick var denna låt sista gången Beatles spelade tillsammans som band) så klipptes den bort från USA-utgåvan av filmen för att hålla den under 90 minuter. I andra länder återanvändes titelspåret och ”All You Need Is Love”. Båda dessa låtar användes för tredje gången på två år. Baksidan består av George Martins urvattnade filmmusik för orkester. Fem år tidigare hade Derek Taylor prisat bandets höga arbetstakt på omslaget till Beatles For Sale: ”Beatles har kastat in mer valuta än marknaden kräver.” När det gäller Yellow Submarine känns det däremot som om man undrar: ”Duger det här?”

Den riktiga valutan värd namnet i det här fallet står animatörerna för. Även om storyn är tunn så är Yellow Submarine en så mycket bättre film än någon, inte minst Beatles, hade rätt att förvänta sig. Och som de flesta soundtrack är albumet Yellow Submarine inget annat än en färgglad souvenir till filmen. Det verkar man så småningom ha insett på Apple då man 1999 släppte Yellow Submarine Song Track; man skippade den orkestrala musiken och tog istället med nästan alla låtar som förekommer i filmen. Men ärligt talat, skivan låter som en

introduktion till Beatles för barn och låtarna fungerar inte lika bra utan filmen.

Vid ungefär samma tid som Yellow Submarine kom till hade Disney framfört sina förhoppningar om att Beatles skulle göra rösterna till de mopprufsiga gamarna i filmen Djungelboken, och man kan ju föreställa sig en Disneyversion av Beatles låtskatt som är lika sentimental, pompös och pretentiös som Fantasia. Animatörerna, som leddes av George Dunning (elev till den store skotsk-kanadensiske musikalanimatören Norman McLaren) och den tjeckiske surrealistillustratören Heinz Edelmann, fick fria händer av Brodax, och de beskrev sig själva som raka motsatsen till Disney. Det är ingen tillfällighet att figurerna Blue Meanies i Yellow Submarine har Musse Pigg-öron.

Yellow Submarine rör sig i samma fantasifulla tradition som bildskaparna John Tenniel, Aubrey Beardsley, Porky In Wackyland, Saul Steinberg and Milton Glaser. En hel del av det omotiverat psykedeliska bildspråket framstår nu som lättköpt, och vilken ambitiös flummare som helst kan känna sig förminskad av den uttryckslöst hövliga dialogen som framfördes av den oomnämnde Roger McGough. Men scenen där ubåten anländer till Liverpool (till ”Eleanor Rigby”) är storslagen, likt ett möte mellan konstnärerna Magritte och Lowry. Rotoskopin till ”Lucy In The Sky With Diamonds” undkommer glatt kulorna från texten. Emellanåt, som det avslutande deliriet till ”It’s All Too Much”, berikar animationen faktiskt musiken och får den att låta oändligt mycket bättre än den gör på skiva. Filmen i sig har varit lika inflytelserik som musiken och har påverkat allt möjligt från Terry Gilliams tecknade inslag i Monty Pythons tv-program till tecknade tv-serien Simpsons.

I ett avseende var Yellow Submarine långt före sin tid. Den släpptes bara två år efter Pepper och föregick vår nuvarande hysteriska retromani. Med detta eviga tröskande av låtskatter från 1960- och 1970-talet håller 2000-talet på att bli en enda lång jukeboxmusikal. I ljuset av We Will Rock You och Mamma Mia är Yellow Submarine ändå ganska charmig. Med tanke på Love extravaganza och Beatles™: Rock Band™, samtidigt som de fyras låtar fortsätter att remixas, remastras och göras om till nya format, börjar Yellow Submarine framstå som ett exemplariskt, ljuvligt, och till och med samhällsomstörtande, exempel på låtexploatering.

Skivan låter

som en introduktion till Beatles för barn och låtarna fungerar inte lika bra utan

filmen.