”Jag hoppas vi inte har mognat. Folk förstår att vi håller på att växa upp.”
Fyra mycket öppenhjärtiga intervjuer plus middag hemma hos John och Cynthia.
Ringo tror inte att han spelar trummor när han fyllt 30. John vill gå i barndom samt måla sig själv i grönt och rött. George hatar äldre illaluktande män på bussen. RAY COLEMAN lyckas få tag i de fyra beatlarna och gör sin hittills mest avslöjande intervju. Dessutom tillbringar han en hel dag med en tydligt missnöjd Lennon med fru …
MELODY MAKER 27|3|1965
I DE ÖSTERRIKISKA BERGEN pågick en filminspelning med Beatles förra veckan och John Lennon blev förbannad på några fans som fotograferade och ville ha autografer. De som var föremål för Lennons missnöje fick höra det högt och tydligt, och i ganska grova ordalag. Han är inte känd för speciellt sansade och lugna tillrättavisningar. Det är däremot något som Paul McCartney behärskar på ett bättre sätt. Hans taktfullhet och vänliga sätt är vida känt bland dem som någon gång har kommit i kontakt med
Beatles. Ju mer aggressiv och svår John blir, desto trevligare framstår Paul. Det här är en av det mest intressanta sakerna med Beatles och deras framgångssaga. John ses som den frispråkiga, George som den lite torra och småroliga som de flesta upplever som naturlig och oförstörd. Ringo framstår numera som en riktig lustigkurre, vars upptåg och skämt överraskar alla, till och med de övriga tre bandmedlemmarna.
Paul har inte förändrats mycket. Han besitter en inre säkerhet och tar sig tid för alla han stöter på. McCartney är dessutom den som är mest vänligt inställd till pressen. Inte så att han söker egen publicitet, men när han får frågor begrundar han dem noga och svarar med eftertanke.
En kväll förra veckan var det dags att träffa Paul. Vi åt middag tillsammans på Hotel Edelweiss i Obertauern i Österrike. Måltiden bestod av kronärtskockor och salami, vitt vin, kalvkött med ris, och päron till efterrätt. Han funderade på frågorna som ska uppdatera oss om Beatles. Efter kanske en halvtimme kom resten av bandet, hungriga efter att ha tumlat runt i snön en hel dag, men den 22-årige McCartney bibehöll sitt fokus på intervjun. Eftertänksamt och intelligent svarade han på frågorna utan att rådfråga de andra i bandet.
Har du något ansvar för hur ditt beteende påverkar fansen? Ser de upp till dig och agerar utifrån vad du säger?
”[Lång paus …] Nej. Det vore kanske enklare om jag svarade ja, att vi har ett ansvar inför fansen. Jag kan dock inte ta på mig det bara för sakens skull så mitt svar blir nej. Jag kan inte säga att vi har ansvar för vad de gör. Jag tycker det vore lite förmätet och att nedvärdera deras intelligens och förmåga att tänka själva. Vi har fått förfrågningar om att komma till möten och berätta för ungdomar att de inte ska dricka så mycket alkohol. Vilka tar de oss för? Vi brukar garva åt det. Tänk om vi sa till engelska ungdomar att de inte ska dricka så mycket. Jag tycker det vore oförskämt av oss. Jag har inte rätt att lägga mig i en annan människas liv på det sättet. Tror du på riktigt att om en beatle säger åt folk att inte gå ut och spöa folk, så skulle brottsstatistiken gå ner? Skulle inte tro det. Jag tycker det är ett skämt att man förväntar sig att vi ska gå ut och säga sådant. Jag tror inte det skulle påverka särskilt mycket om jag sa: Du Skall Icke Dricka.”
Har bilden av Beatles förändrats och i så fall hur?
”Ja, jag tror att den börjar göra det åtminstone lite grand. En sak är klar, det är snarare hur andra ser på oss som skapar bilden av oss. Vi kan inte skapa den själva, vi kan bara se på hur den bilden växer fram och förhålla oss till den, kanske kommentera den. På något sätt … tycker jag att det är bra att bilden av oss förändras. Du frågar hur den har förändrats? Jag vet inte riktigt vilket ord jag ska använda, men jag vill säga att bilden har ”mognat”. Det låter kanske tvetydigt. Människor som är mogna beter sig respektabelt, normalt och kanske lite tråkigt. Många använder ordet mognad när de talar om någon som knallar på i samma fotspår. Jag hoppas inte att vi har mognat i den betydelsen. Jag känner så här när det gäller bilden av oss: alla går igenom vissa stadier och växer upp och utvecklas. För oss är det här ett nytt stadium. Folk förstår helt enkelt att vi håller på att växa upp.”
Vad säger ni om er nästa singel, ”Ticket To Ride”, inte blir en listetta?
”Det skulle inte vara så kul. Jag skulle kanske lyssna på dem som säger att Beatles är på väg utför! Jag menar tänk på alla hemska svar som skulle komma från oss. Om vi exempelvis går in på plats 15 skulle vi säga att det bevisar att det finns plats för alla på listan. Allvarligt talat, om den inte går upp i topp direkt så skulle jag säga attans också, eftersom jag aldrig svär [ler brett], jag kanske till och med säger ”flipping heck”. Äh jag bara skojar, men jag skulle bli mycket besviken och ledsen.”
Förväntar ni er att den ska nå toppen direkt? ”Det handlar inte om förväntningar utan om en förhoppning. Det handlar alltid om hopp, inte om vad vi tror eller tror oss veta. När man börjar förvänta sig framgång blir man blasé. Vi kommer aldrig någonsin ge ut något vi tycker är dåligt bara för att vi vet att människor köper det. Det vore katastrofalt för oss. Vi har alltid varit skräckslagna när vi släppt något nytt och det är likadant nu. Vi gillar det vi ger ut, men folk kanske hatar det och det har de ju rätt att göra. Det här med singlar har alltid oroat oss, för varje gång har vi försökt pröva något nytt, lite annorlunda, och det har vi även gjort den här gången. Det är inte så att vi har Black Dyke Mills Band som backar upp oss! Den sämsta attityden man kan ha är att eftersom den förra skivan gick bra så bör den här också göra det. Jag kan bara säga: Låt om oss be.”
Har tiden kommit då Beatles belackare bör tystna?
”En sak med det här har jag alltid ogillat. Man hör folk säga: Lite kritik skadar inte, det är bara nyttigt. Det där är bara skitsnack. Jag har aldrig träffat någon som gillar att bli kritiserad, även om kritiken är välment. Ärligt talat, våra belackare är inte intresserade av att hjälpa oss eller ge oss goda råd. De är bara ondsinta. En annan sak jag ogillar är när folk kommer med åsikter efter en spelning, typ ’Om du frågar mig gillade jag det inte över huvud taget’. Det känns bara lumpet. Vi är alltid oroliga för vad belackarna ska säga. Det är väl alla? Om någon går fram till en person på gatan och säger ’vilken ful jacka du har’ så är han en kritisk förståsigpåare. Och grabben med jackan blir arg. Det blir vi också. Vi gillar inte förståsig
påare. Vi gillar inte dem som ska spela Bror Duktig.”
Hur känner du inför intrånget i Beatles privatliv, som att fruar och flickvänner blir fotograferade och intervjuade?
”För det mesta ogillar jag det, men det beror på vilket humör jag är på. Om jag är på semester och en massa fotografer jagar mig, så blir jag så klart irriterad. Om en fotograf är trevlig och frågar om han får ta en bild lugnt och stilla, då blir jag inte lika irriterad. Man måste trots allt inse att pressen alltid är efter en. Det jag blir sur på är när folk tar bilder i smyg och till och med förstör min semester.”
Vad tänker du om Johns planer att bli oberoende skivproducent? Han säger att du ska bli hans partner.
”Låter helt okej för mig, så länge han låter mig sköta mikrofonerna. Så att jag har något att göra. Allvarligt talat så skulle jag älska det, det vore en riktig utmaning.”
Finns det något du inte gillar inom musikbranschen?
”Att behöva raka mig! Äsch, jag ska svara ordentligt på din fråga. Alla pinsamma människor som kommer bakom scenen efter en spelning och säger: ”Ääälskling, ni var superbra!” Kvinnor som svär som soldater bara för visa för alla att de är i branschen, kvinnor som beter sig som män, jag hatar dem. Alla dessa ”ääälskling”-typer, hemskt. Och alla de som springer runt och kallar varandra ”love”. Inte det ”luv” som ett affärsbiträde i norra England menar, utan showbiz-love. Den här typen är ofta studioman under ett teveprogram. Det känns så tillgjort. De tror att det här gör dem speciella, men sanningen är att de är som alla andra i musikbranschen och är inte ett dugg speciella. För mig är det här det värsta inom musikbranschen. (John: Bra sagt, Paul!
På dem bara! Ge dem vad de tål!)
Tänker ni på er personliga image inom gruppen och pratar ni om det?
”Jag brukade nästan gripas av panik över hur vi framställdes för jag är så otroligt lättpåverkad. Jag brukade fundera över om vi verkligen skulle röka på bilder, sedan förstod jag att det skulle vara löjligt om vi inte gjorde det. Jag var livrädd för att synas ute med Jane. Jag hade en lustig gammalmodig tanke om att en musiker inte skulle synas offentligt tillsammans med sin flickvän. Nuförtiden bryr jag mig inte speciellt mycket. Nej, det är inget vi tänker på, ingen av oss är intresserad av att upprätthålla en speciell image. Vi pratar inte om det mer än som ett ord.”
Hur skulle du beskriva Beatles ständiga svans av folk?
”Det är olika typer som hakar på oss. Vissa håller sig i närheten för att sedan kunna säga till sina vänner att de träffat Beatles. Spelar roll. Vissa finns där för att det är deras arbete att följa oss. De värsta typerna är de man trodde var ens vänner men som när de försvinner visade sig bara vara hangarounds.
Tror du att era framgångar kommer att överträffas i framtiden?
”Ja, det tror jag. Ingen trodde att det skulle gå att överträffa Elvis hits, men jag tror faktiskt att vi kanske har passerat några av dem.”
Kommer du någonsin bosätta dig utanför Storbritannien?
”Absolut inte. Trots alla platser jag varit på så är England bäst.” (George: ”Lämna England? England är det bästa landet på hela jorden.”) Hur vill ni bli ihågkomna när ni blir gamla? Paul: ”Leende.”
John: ” Jag är inte intresserad av att bli ihågkommen. Jag kommer sitta på ett dårhus och Melody Maker kommer skriva om mig i sin artikelserie Blind Date som börjar typ: ”Här presenterar vi John Lennon, direkt från dårhuset. Nej, jag hoppas att jag blir ihågkommen som grabben med glimten i ögat!” George: ”Jag bryr mig inte.”
Ringo: ”Jag vill bli ihågkommen som mrs Starkeys lilla grabb.”
”Jag har aldrig träffat någon som
gillar att bli kritiserad, även om kritiken är välment.”
Paul McCartney
MELODY MAKER 10|04|1965
ROLLS-ROYCE N SOM kör John Lennon svängde ut från Twickenhams filmstudior och möttes av ett hav av fans som blockerade gatan. Chauffören fortsatte att köra. Tjejerna bankade på vindrutorna och skrek: ”John! John!” John fortsatte sin läsning och slöt sig inom sig själv. Det var inget ovanligt. Bara ännu en skock fans som attackerade hans symbol för framgång. De föstes undan av den skoningslösa föraren. En annan Rolls-Royce-ägare skulle kanske ha
ryst av förfäran över att få sin fina bil repad och bucklig. ”Som jag ser det”, sa John medan bilen gled ut från Twickenham, ”är det de som köpte bilen, så de har rätt att förstöra den.” Klockan var halv sex på kvällen. Lennon hade slutat jobba med filminspelningen och var på väg hem till Cynthia. De kommande tolv timmarna ger insikt i hur det är att leva som paret. Efter middagen såg de en film. Efter filmen fortsatte de till Londons Ad Lib Club. Flera hundra tusen ord senare, och fem på morgonen på fredagen var Lennons på väg tillbaka till hemmet i Weybridge, Surrey. ”Vi ska se ”Fallet Ipcress”, sa John medan Rollsen susade fram. ”Vi hyr en biograf i stan ganska ofta.” Under åkturen till hemmet pratade John – huvudsakligen om topplistorna och om planerna för ”Ticket To Ride”.
”Första gången jag såg Donovan på teve ramlade jag av stolen. Jag trodde inte det var sant. Vi hade kommit tillbaka från Österrike och jag tänkte: ’Tack gode gud att Dylan är i England.’ Jag kan fortfarande inte fatta det.”
”Det var toppen att se att det gick bra för Dylan. Jag trodde aldrig det skulle gå så bra för hans singel. Hoppas vi kan ses igen när han kommer över – jag ska ta med honom hem om han kommer hit.” Han sa att det inte skulle förvåna honom om ”Ticket To Ride” inte hamnade på topplistorna. ”Det måste ju hända någon gång, så varför inte nu.”
Lennon sitter inte i sin Rolls. Han ligger ner. Han sköter de elektriska fönsterhissarna med fötterna. Dessutom röker han mycket och lämnar ofta över en cigg till chauffören. Vid rödlysena kikar folk in, får syn på skurmoppen och studsar till. ”Är det inte – Jo, det är det.” De puttar till sina medpassagerare så att de också ska se. John antingen stirrar på dem med världens iskallaste blick eller struntar i dem. ”Så där ja”, säger han när bilen stannar. ”Nu ska vi lyssna på skivor.”
Lennons herrgård kostade honom 20 000 pund – och det syns. Det är bekvämt, men inte pråligt. Hans nya Ferrari stod och glänste utanför huvudingången.
”Fantastisk bil. George och jag körde den i
190 kilometer i timmen häromkvällen.” John sa hej till Cynthia (”Cyn”) och presenterade sin son, Julian. ”Han är två år tror jag.” Efter en hel del knappande på skivspelaren satte Lennon på ”Subterranean Homesick Blues”, Dylans nästa singel här i England, och berömde den för att vara ”toppen, väldigt Chuck Berryaktig”. John och Cynthia ägnade cirka en kvart åt att försöka räkna ut vad Dylans text betyder, utan framgång. Han släpade fram låda efter låda med LP-skivor och satte till slut på albumet Blues, Rags And Hollers, som han älskar.
Cynthia meddelade att kocken var redo att servera middagen. Över en superb måltid med kyckling, rött vin och äppelpaj med glass tog John till orda. Den 24-åriga beatlen, Storbritanniens skarpaste, mest elektrifierande popstjärna, var i högform. Han pratade om sin avsky över att bli äldre; om
”Jagharaldrigkämpat för att bli den elaka beatlen med den vassa tungan … men det är praktiskt att ha en stämpel.”
John Lennon
Bernard Levin och teveprogrammet Not So Much A Programme, More A Way Of Life. Om spasmer och sin image; om den brittiska popscenen. ”Den är i ett lustig läge just nu. Den lyste upp i och med Proby, sedan gick det nerför, och så upp igen med Tom Jones. Det är lite tunnsått för ögonblicket, bara banala låtar på listorna. Det finns en massa bra band, som Yardbirds och Who, men jag brukar ändå tänka på hur mycket bättre deras skivor kunde ha varit. Sedan är det folksångarna. Om Donovan tror att han är folksångare, vad är då Count Basie? LP-segrare!”
Här är det på sin plats att förklara att Lennon helt och hållet kör sin egen grej. Han fäller kränkande kommentarer som denna, totalt irrelevanta uttalanden, för att sedan lägga till: ”LP-segrare.” Det är en parodi på dem som skriver till Melody Makers insändarsida, kända för sina avancerade, djupgående teoretiska gräl om vad som är folkmusik och vad som inte är det, vad som är rythm & blues och vad som inte är det. John tycker att det är vansinnigt. Mellan tuggorna och vinklunkarna for John upp och ner ur stolen och sprang bort till skivspelaren och bytte skiva. Till slut sa Cynthia: ”Men för guds skull, sitt ner. Du ger mig matsmältningsbesvär.” Hon hade en poäng.
”Jag tycker att Levin ganska snäll när han kallade den där snubben svagsint”, sa John. ”Han har väntat länge på att folk ska puckla på honom. Nu kom det. Om han tror att han ska komma undan, som Proby gjorde, så tar han fel. Vad sägs om rythm & blues? Signerad Al Saxon, Stoke-on-Trent, LP-vinnare”!
”Jag gillar popprogrammen på teve. Det är till och med kul att kolla på skit. Jag gillar pjäser också. De har visat några bra på sista tiden. Jag gillar popprogrammen bäst, sedan pjäserna. Jag tittar på Not So Much A Programme … Men ibland är de fruktansvärt tråkiga i panelen. Jag fick en inbjudan att vara med men jag ville inte. Jag går bara dit om det sitter folk jag gillar i panelen, annars kan det bli obehagligt. De skulle antagligen slita mig i stycken, och då skulle jag kunna bli jäkligt oförskämd.”
Om att bli äldre: ”Det är svårt att tänka sig in i det. Ibland försöker jag se in i framtiden men brukar stoppa mig själv för det är en så trist tanke. Att tänka på en gammal beatle eller en gråhårig beatle eller en spastisk beatle. Men tanken på att någon ska komma fram till en och säga ’Hur gammal är du?’ och jag svarar ’50’ är ganska motbjudande. Vet du vad jag hatar med tanken på att man ska bli gammal? När jag var 16 eller 17 sa folk alltid: ’Vänta bara tills du blir 20 eller 24, då kommer du att skratta åt hur du betedde dig när du var 16.’ Och ta mig fan, de fick rätt. Om jag blir gammal och eländig ska jag måla mig grön och röd och trycka ut ballonger ur öronen.”
Cynthia gav honom en blick som bara kunde betyda en sak: ”Nu snackar du en massa strunt igen.”
Är allt ett antiklimax för Beatles numera efter så stora framgångar? ”Jag vill inget mer med skivorna och låtskrivandet”, sa Lennon. ”Jag är inte ointresserad, men nu krävs det mer än att göra bra skivor och sälja dem. Jag skulle vilja att vi gjorde bättre och bättre filmer. Det är helt annorlunda och till skillnad från popmusik får man utvecklas och växa som person. Jag suktar inte efter fler guldskivor, även om de är trevlig reklam. Det där är överspelat. Jag vill bara vara en mångsidig spastisk LP-vinnare.”
Det måste finnas någon djupare psykologisk förklaring till varför John är så besatt av spastiker. Han pratar om det hela tiden.
Varför?
”Jag menar inte att vara elak, på riktigt”, svarade han och hoppade upp och ner igen. ”Jag tror inte jag skulle känna igen en spastiker genom en kameralins. Jag är inte besatt av dem. När jag använder ordet ’spastisk’, så menar jag inte bokstavligt. Jag känner stort medlidande med dessa människor – det känns som en katastrof när man ser deformerade spastiker, och vi har sett massor på våra resor.
”I Staterna tog de in hundratals spastiker bakom scenen, helt fantastisk. Jag pallar inte att titta på dem. Jag måste vända mig bort. Jag måste skratta, annars bryter jag ihop av avsky. I Staterna radade de upp dem och man fick intrycket att Beatles sågs som några jäkla helbrägdagörare. Det var vidrigt. Jag använder ordet spastiker som slang. Det är gammalmodigt att säga ’Han har bara ett ben.’ Om man säger spastiker är man åtminstone modern.”
Cynthia gav honom en ogillande blick. ”Smakar maten bra?” sa John. Sedan Beatles blev populära har John lagt sig till med imagen som den elaka, frispråkiga beatlen. Trivs han med det? ”Det har varit mycket användbart”, svarade han. ”En massa slemmiga små reportrar verkar ha gått och blivit rädda för mig, och det är underbart. Jag har inte kämpat för att kallas den elaka beatlen, den sarkastiska beatlen, han med den vassa tungan. Det där är bara skitprat. Det är praktiskt att ha en stämpel. När jag träffar intelligenta och balla människor måste jag stå på tå för att inte beröva dem illusionerna om mig.”
”Paul kan vara hemskt cynisk och mycket bitskare än jag när han måste. Visst, han har större tålamod. Men han kan göra köttfärs av folk på ett kick, om han är trängd. Han träffar huvudet på spiken och går inte som katten kring het gröt, sådan är Paul. LP-vinnare.”
Cynthia sa att om de skulle åka vid åtta måste de börja göra sig i ordning. John sa att han ville gå runt i huset och spela fler skivor. Han hälsade på sin stora hund, Nigel. ”Han är lugn, så jag köpte honom för att han ska skydda mig.” I ett av husets rum har John elva gitarrer.
John och Cynthia åkte iväg i Rolls-Roycen för att se en film i en källarbiograf i West End. Ur bilradion hördes Radio London. En skiva med Bobby Goldsboro spelades och John sa: ”’Det där är killen som fick mig att börja med kontaktlinser under Orbinson-konserten. Han var Orbinsons gitarrist förut.”
Nästa låt på radion var ”I’ll Follow The Sun”, med Beatles. ”Folk tror väl att det är en folklåt”, sa John. ”Paul skrev den när han var tio år. Hur kan det då vara en folklåt? LP-vinnare.”
Rollsen kom fram till biografen. Efter en stund fick John och Cynthia sällskap av Ringo och Maureen, George och Pattie Boyd, Paul och Jane Asher, filmproducenten Walter Shenson och turnéledarna Neil Aspinall och Malcolm Evans. De serverades drinkar.
John sjöng ”Goldfinger” till titelmusiken till filmen Fallet Ipcress. Efteråt sa han att filmen hade varit seg i början, men att den inte var så dålig. Paul hade somnat; George och Ringo gillade den. Vidare till Ad Lib – John i sin Rolls, George i sin E-type och Paul i en Mini.
Efter ungefär en timme var John och Cynthia de enda från Beatles sällskap som var kvar. De drack whisky och coca-cola. ”Har du märkt att hur mycket folk det har kommit sedan vi kom hit?” sa John. Sedan ägnade han sig åt att umgås med Alan Price från Animals och Dionne Warwick. Lennon och Price hade hejdlöst roligt åt några gamla minnen från förr då de hade ”varit på väg upp” – Lennon i Hamburg, Price i Newcastle.
Vi halv fem på morgonen var det dags att lämna Ad Lib Club, som redan hade stängt. I bilen sov Cynthia typ hela vägen hem till
”Jag har aldrig gillat bussar och nu hatar jag dem – för de är i vägen för min nya läckra bil!” George Harrison
Surrey. John sa: ”Vi åker och väcker de andra!” Men det gjorde han inte. Det slog honom att han skulle vara på filminspelningen om bara några timmar. När bilen passerade Twickenham sa John: ”Jag kommer nog att somna i en fåtölj i filmstudion.” Han var klarvaken och skämtade om popbranschen.
”Om några timmar skämtar du inte lika glatt, det är jag säker på”, sa Cynthia. ”Han är hemsk när han vaknar.” John gav henne en cynisk blick och började sjunga ”A Hard Day’s Night”.
MELODY MAKER 17|04|1965
BEATLES funderar nu mer än någonsin på sin framtid. De är överösta med pengar och berömmelse. Men det finns mer i livet än bara det. Ringo satt förra veckan i sin lägenhet och blickade ut över världen och funderade på vad som ska hända kommande år. ”Jag känner mig ofta orolig över vad som ska hända när jag sitter här och funderar. Även om vi slutade med Beatles inom två år så är det nog inte troligt att vi kommer att skiljas helt och hållet. Vi har åstadkommit så mycket ihop att det kommer bli svårt att gå åt varsitt håll privat” säger han. ”Det lustiga är att det känns som att vi nu har kommit till en punkt där det inte finns någon utstakad väg framför oss. Jag önskar att jag visste hur det här ska sluta. Det vore korkat av oss bryta upp nu. Ingen av oss vill det, för allt känns fantastiskt.”
”Men om vi fortsätter spela och bara väntar på att en skiva ska misslyckas, vilket borde hända någon gång, kommer folk att säga att det är därför. Jag skulle avsky det. Sedan tittar jag på Elvis som är trettio och funderar på hur han kan fortsätta. John och jag brukar ofta skämta om att vi inte kommer att stå på en scen när vi fyllt trettio. Då tänker inte jag åka på turné som rock’n’roll-trummis i ett band. Jag skulle känna mig så gammal och helt ute. Jag känner mig gammal redan nu. När jag kommer upp på scenen och ser publiken tänker jag: ’Gode gud, de är typ sexton och jag är tjugofyra’. Det känns inte rätt.”
”Jag antar att det bästa är att bara hänga med och låta allt ha sin gilla gång, men jag kan ändå inte sluta fundera på vart vi är på väg.”
”Jag önskar att slutet på Beatles kommer att bli bra. Vad jag menar är att det fanns många artister på 1950-talet som själva tyckte att de var fantastiska och stod på topp, och plötsligt ville publiken inte veta av dem. De blev helt knäckta. Det skulle kunna hända även oss. En dag kommer även vi att sluta och jag hoppas bara att vi gör det medan tid är.”
”Jag vill inte att man ska tro att det är nära förestående, för så är det inte. Men det finns stunder när man funderar på vart allt är på väg. Jag är trots allt optimist. Allt har varit toppen hela vägen hit, så jag hoppas att det kommer fortsätta så. Jag har alltid sagt att om man till exempel har ont någonstans, så ska man inte fokusera på det utan säga till sig själv att det går över. Och det gör det.”
Den gamle Beatlesmedlemmen tillbringade en eftermiddag i sin lägenhet under en paus från filminspelningen. ”Den här lägenheten känns mer som ett hem än min andra”, säger Ringo. ”Att vara gift är underbart, jag hoppas vi kan bo här länge. Jag hoppas att det inte blir som med den förra då jag blev tvungen att flytta på grund av fansens beteende, om man nu kan kalla dem fans. Det är fullt med slampor och exhibitionister som hänger efter en. De gapar och skriker och ringer på dörrklockan både natt och dag. Det gör mig galen. De är inga riktiga fans. Riktiga fans skulle inte bete sig så.”
”Jag kan inte förstå att folk inte kan låta mig leva ett normalt liv när jag kommer hem från mitt arbete. När jag ska kliva ur bilen och vägrar skriva autografer så skriker de ett visst enstavigt ord så hela grannskapet hör. Det är inte speciellt trevligt. Jag försöker vänligt be dem vara lite tystare, men det struntar de i. Jag har även provat att gå med på att skriva autografer, men de stannar ändå kvar och skriker utanför min dörr. Det är hemskt, för de äkta fansen blir lidande på grund av de här andra.”
Ringo sätter nu på sitt senaste köp – en LP med Woody Guthrie – och pratar om brevet som kom till Melody Makers insändarsida. Brevskrivaren ville att Ringo skulle sjunga mer på Beatles singlar. Vad säger han om det?
”Jag bryr mig egentligen inte. Jag är rätt nöjd med att få sjunga en låt per album. Jag gillar att sjunga de lite mer udda låtarna, men skulle inte vilja göra det för ofta. Jag ser mig inte som en sångare och är verkligen inte den bästa sångaren i bandet. Men jag vill tacka Mark Radford, som var den som skrev den smickrande insändaren. Varför vann inte han en LP för det fina brevet?
Säg åt honom jag kan köpa en LP åt honom för att han skrev det där. Säg åt honom att skicka en räkning till Melody Maker så betalar jag den.” Sedan pratar Ringo om hur det känns att bli far. ”Jag är verkligen utom mig av glädje och Maureen är så glad. Barnet är litet, så låt oss inte gå händelserna i förväg. När det gäller barnets framtid? Tja, jag hade ju själv inte världens bästa skolgång. Men det har ju gått hyfsat ändå. Om mitt barn tar alla betyg kan han eller hon fortsätta till universitet eller någon annan hög utbildning, men jag kommer inte att tjata om det. Jag kommer aldrig bli en sådan där pappa som säger ’Du får ingen cykel förrän du har höjt dina betyg.’ Jag hatar den typen.”
Kommer du att uppmuntra ditt barn att bli musiker? Hur kommer barnet att påverkas av att vara dotter eller son till en beatle eller ex-beatle?
”Om jag hade haft ett barn som var 10 år nu skulle barnet nog bli behandlat som ett Beatlesbarn. Men när han växer upp så kommer jag nog inte spela rock’n’roll, eller vad tror du? Jag kan föreställa mig att han spelar våra skivor och säger: Men farsan, varför spelade ni den här gamla skiten? Lyssna på det här istället, vilket ös! Jag struntar i om han blir musiker eller inte. Låt barn göra sina egna misstag.”
”Jag träffade Maureen tre dagar efter att jag började i Beatles, och vi är fortfarande lika kära.
Vi möttes på Cavern. Gör inte alla det?”
Ringos pudel Tiger rusar runt och Ringo skrattar gott. ”En mycket intelligent hund. Mycket smartare än Johns hund. Johns är knäpp. Tiger är inte det – pudlar är smarta. Du ska veta att det finns dagar då jag skulle kunnat betala allt jag äger och har för att få veta vad Tiger tänker. Åtminstone en veckas lön … ”
MELODY MAKER 01|05|1965
GEORGE HARRISON ÄR intresserad av pengar. Han vill gärna veta exakt vad som händer med Beatles inkomster. När John Lennon, Paul McCartney och Ringo Starr får frågor som handlar om ekonomi svarar de direkt: ”Fråga George – han är den enda som har koll.” Den 22 år gamla leadgitarristen är inget ekonomiskt snille, men han ägnar mer tid än de andra på att fundera ut bra investeringar. ”Jag är faktiskt inte den av oss som är mest intresserad av pengar”, sa Harrison häromveckan. ”Bara den som är mest intresserad av vad som händer med pengarna. Jag kan förstå varför de andra inte bryr sig. Vi sitter med på möten med revisorn och det är förvirrande, tråkigt och känns som att man är tillbaka i klassrummet.”
”Men ungefär ett år efter att det började gå bra för oss började jag försöka ta reda på var pengarna tog vägen. John, Paul och Ringo ville också veta, men de gav snart upp. Det gjorde inte jag. Jag är inte mer pengahungrig än de andra. Jag har bara bitit ihop och lärt mig en del.”
”Alla fyra har privata investeringar. Tro det eller ej, men vi har fortfarande inte särskilt stora summor i likvida medel. Vi har en massa gruppinvesteringar i Beatles Ltd:s namn, antagligen för att det är säkrast så. Det har satts in stora summor i våra namn på banken som är låsta, tror jag. Det handlar inte om flera miljoner i rena pengar. Det mesta är investeringar.
”Ringo äger ett byggföretag och John och jag har ett snabbköp någonstans – jag vet inte riktigt var det ligger. Vad Paul har vet jag inte. Men jag är säker på att han också har gjort bra investeringar.”
Beatles kallas ofta miljonärer. ”Jag skulle inte vilja påstå att jag och Ringo är miljonärer”, säger George. ”Men det är mycket troligt att John och Paul är det tack vare pengarna de tjänar på Northern Songs. Jag tror det skulle vara jättesvårt för oss allihop att bli riktiga miljonärer. Säg att en popstjärna i England får 2 000 pund per kväll. Och säg att Beatles får 4 000 pund per kväll. Soloartisten får själv alla 2 000 pund medan vi fyra får dela på vårt gage. De ger 1 000 pund per framträdande på papperet. Och vi gör ju inte så många spelningar. Och om vi ska bli miljonärer måste vi få ihop 4 miljoner att dela på.”
”Och glöm inte att vi ska betala skatt också. Och så ska Eppy ha sin andel. Så jag är säker på att Ringo och jag inte kan bli miljonärer. Det är annorlunda för John och Paul, eftersom de skriver låtarna också. Vänta lite nu … Det låter som om jag är pank! Det är jag verkligen inte. Jag vet att jag har det gott ställt.”
”Om jag fick en halv miljon skulle jag inte bry mig om den andra halvan. För 500 000 pund kan man köpa det hus man vill ha, vilka möbler man vill och vilken bil man vill. Att vara miljonär handlar mest om status. Det finns en gräns för hur mycket man kan spendera, det är min åsikt.”
Trots sin förmögenhet är Beatles inte så noga med att ha pengar till sina dagliga utgifter. De går inte omkring med feta plånböcker. Större räkningar skickas till kontoret, och Ringo säger: ”Jag hittar inget att lägga pengar på när jag har pengar i fickan. Ibland har jag inga pengar på mig och måste låna av Nell eller Mal [Neil Aspinall och Malcolm Evans].”
Tänker Beatles någonsin på hur fattiga de var för några år sedan? Saknar de att kunna strosa omkring utan att bli omringade av folk?
George: ”Vi har aldrig tänkt så mycket på vad vi har gjort och vad vi tjänat. Det är därför vi har hållit oss kvar på jorden.”
”Vi blir fortfarande överraskade – vi är inte de som säger: ’Nu har vi tjänat tillräckligt, nu får det räcka.’ När vi får höra att vi sålt en miljon skivor till blir vi alltid lika glada.”
”Det har aldrig handlat om pengar för oss. Vi har aldrig sagt att vi vill bli rika. Pengar är alltid bra så klart. Men vi ville komma någonstans, det var det som var viktigt – stolthet. Jag tänkte för ett tag sedan att det skulle vara fint att kunna gå på en gata utan att folk sa: ’Titta, där går George Harrison.’ Men om de inte sa så där skulle jag antagligen inte ens gått på den gatan eller kunnat köpa något i affärerna där? Folk brukar undra: ’Saknar du inte att kunna åka buss som en vanlig snubbe?’ Svaret är nej. Varför skulle jag sakna det? Trängas med någon gammal gubbe som flåsar en i nacken? Och förresten kommer man aldrig med bussen när man behöver. Jag brukade stå i busskön och tänka att det vore toppen att ha en bil – särskilt när busschauffören säger att bussen är full innan man hinner kliva på. Jag har aldrig gillat bussar och nu hatar jag dem – för de är i vägen för min nya läckra bil!”