”Jag tror att jag ska göra en skiva med Yoko …”
Lennon går vidare.
”Jag vet inte vad folk tycker om John nu”, säger Ringo. Men medan han spelar in filmen The Magic Christian och världen väntar på Abbey Road, går Lennon vidare. För Alan Smith och Richard William avslöjar Lennon sitt stora intresse just nu. Sängstrejker! Ekonomiskt fiffel med Apple! Konstfilmer! Makrobiotisk mat! Och dockbål för världsfreden …
NME 29|3|1969
EN ÖVERGIVEN STRIDSVAGN och ett uppochnervänt rekvisitaträd i ett dike är de första bisarra tecknen på att vi är framme. En bitande kall vind sveper in över området och griper tag i det vita tältet i fjärran och en grupp människor som tillsammans bildar en oas mitt i det ogästvänliga fältet av ormbunkar och stubbigt brunt gräs.
Där ute på Chobham Common i det vilda Surrey är man på plats för att spela in The Magic Christian (Låt pengarna rulla) med en beatle och en ex-Goon. Eftersom den enda vägen ut till inspelningsplatsen inte är så mycket till väg, utan mer en lerig, slingrande kostig, är det smartast att slå läger vid det mobila presskontoret medan en assistent håller kontakten med mr Starr via walkie-talkie. Pressrummet ligger i det som från utsidan liknar en sliten flyttbil, och som faktiskt innehåller en del möbler. Men den är tjusigt inredd med värme, telefon, skrivbord, skinnsoffor och en välfylld bar. ”Första i världen – genialt anonymt”, skröt pr-människorna stolt. När det bekanta Beatlesansiktet så småningom flinandes dyker upp, är det en Ringo klädd i golfbyxor och jägarmössa som kommer gående till ljudet av stampande fötter som sparkar av sig leran.
”Du har aldrig gjort något om mig”, välkomnar mig Ringo och ber om fem minuter för att få igång blodcirkulationen. Om John är beatlen som brukar anses vara föraktfull och elak så är Ringo Beatlen man vänder sig till när det stormar. Ringo är den mysiga beatlen, den goa gamla popkillen som närmar sig 30-årsåldern – vilket alla påminner honom om.
”Folk kanske känner sig trygga med mig”, säger den minst förkastliga eller den mest älskvärda beatlen, beroende på hur man vill se det. ”Jag är gift. Jag är en familjefar. Det finns inget dåligt – alltså dåligt i allmänhetens ögon – att publicera om mig. Jag försöker leva två liv. Ett angår bara mig och min familj, och det andra är åt alla er andra. Jag går med på att ge dem Ringo, beatlen. Men Ritche behåller jag för min familj.”
Och John?
”John har precis skilt sig, så självklart har han mycket att stå i. Folk glömmer att skilsmässor händer hela tiden. Men frun nämns aldrig. Jag vet inte vad folk tycker om John nu. Maureen har varit i Liverpool och jag vet att många där säger att han har blivit lite galen. Men det enda han har gjort är att krossa bilden av honom som de skapat och nu tycker de att han är galen. Vi är bara vanliga, trevliga människor. Det är inte för att vara rolig jag säger det. Vi är trevliga.”
Ringo kallas ut till inspelningen igen, så vi tränger ihop oss i en Land Rover, hämtar Peter Sellers och med ett ”akta huvudena där bak”
John och Yoko sängstrejkar (s.k. Bed-in for peace) i protest mot Vietnamkriget på Amsterdam Hilton, 1969.
och ett ”nu ska vi ha kul!” från mr Starr, skumpar vi iväg ut till inspelningsplatsen. Sellers, som spelar världens rikaste man, och Ringo, som spelar hans son, ska vara ute på ripjakt när armén ingriper. De ska promenera sida vid sida med gevären nerför en sluttning. Ingen dialog. Det är över på fem minuter. ”Orson Welles behöver inte vara orolig”, skrattar Ringo när vi åker tillbaka.
Tillbaka i lägret är det dags för lunch och med mr Starr och mr Sellers i baksätet i mr Starrs silvergrå Mercedes bär det av till byns pub där bord och mat har beställts. Medan Ringo sträcker sig efter vinet och hugger in på maten diskuterar vi Beatles dåliga publicitet, men han menar att det går i cykler och att det som kanske känns dåligt för folk att läsa inte nödvändigtvis är dålig reklam för dem.
”Ena minuten säger pressen: Våra fina Beatlesgrabbar.’ Året därpå låter det: ’De där gamla skitstövlarna!’ Jag föredrar när det står något snällt, men det andra stör mig inte längre.”
En axelryckning följs av en surmulen Ringoblick. Kan han sätta fingret på vad det var som förändrade den goda relationen till pressen?
”Droger”, svarar han. ”Men det var mycket innan det. Det har alltid berott på tidningen eller journalisten, deras inställning för stunden. De kan berätta något positivt eller berätta något negativt. När vi var ute på turné kunde det stå i en tidning: ’Beatleshysteri i Bradford’ och i en annan: ’Beatlesbråkstakar slår sönder Bradford’. Journalisten kanske kom förbi och försökte få en intervju utan att komma in, och då skrev han något negativt om oss. Om de lyckades ta sig in och vi bjöd på whisky fick vi höra att Beatles gjorde ett bra jobb för Storbritannien.”
Förstår han alltid varför de andra beatlarna gör som de gör?
”Nej, inte alltid – men så är jag nog den som känner dem bäst och kan fråga dem. Jag läser tidningen som alla andra och det händer att jag undrar vad som pågår och vad är det där? Men jag kan alltid fråga dem vad det handlar om.”
Kvinnan som serverat oss kommer fram och berättar för Ringo att hennes dotter går på konstskola och skulle bli så glad om hon kunde få hans autograf, vilket Ringo står till tjänst med. Vad tyckte han om John och Pauls bröllop?
”Fantastiskt. Paul ringde mig och berättade och jag hörde om Johns på kontoret. Jag visste varför han åkte iväg, att han skulle gifta sig utomlands, men jag visste inte var och när.”
Vidare till ost och kex och samtal om Ringos son, Zak, som snart är fyra år och närmar sig åldern då man måste börja tänka på skolan. Ringo är intresserad av Summerhill, ”frihetsskolan”. ”Jag hatade skolan”, säger han plötsligt. Nej, han vill inte skicka sin son till privatskola, om han inte själv vill det.
Ringo är 28 år och kommer allt närmare 30-strecket. ”När jag var 18 tänkte jag att då är det dags att dö. Men det stämmer som man säger, att man är så gammal man gör sig och jag tycker inte att jag ser lika gammal ut som jag är. Det oroar mig inte.”
Han tycker att hans roll i Candy blev bra, men tillägger att i The Magic Christian (Låt pengarna rulla) spelar han i stort sett sig själv. I sin nästa film hoppas han att Ringo ska kunna utvecklas som skådespelare och att han får spela en helt annan karaktär i 90 minuter. Han tycker inte att det är särskilt svårt att skådespela.
”Candy var ett test och jag tyckte det var lätt, så det kändes lugnt att tacka ja till den här.”
En film med Beatles ligger nu närmare än någonsin, menar han, eftersom det är första gången som alla fyra är överens som att göra en. Nu handlar det om att hitta rätt manus – vilket inte kommer att bli lätt.
”Allt som har presenterats för oss har liknat A Hard Day’s Night eller Help! och rollistan har sett ungefär likadan ut. Det handlar om fyra framgångsrika killar, men i olika former. John ska vara rolig, Paul ska vara snygg, jag ska vara blyg och George ska vara George. Om vi gör en film ska jag och Paul vara skurkar. Varför? För att ingen förväntar sig att Paul och jag kan vara elaka. Folk har verkligen försökt stoppa in oss i fack. De tror fortfarande att vi är skurmopparna med pottfrisyr, men det är vi inte.”
Beatles håller för närvarande på att avsluta nästa LP och bland låtarna som hittills har spelats in finns en av Ringo som heter ”In An
”Ena minuten skriver pressen
’våra fina Beatlesgrabbar’, men året därpå låter det ’de där gamla skitstövlarna’!”
Ringo Starr
Octopus’s Garden” (eller ”I Would Like To Live Up A Tree”).
Det är så gott som säkert att deras nästa singel blir ”Get Back”, på vilken organisten Billy Preston spelar. Hur låter den? ”Paul sjunger och det är en riktig taktstampare”
Så medryckande att man inte kan låta bli att stampa takten?
”Precis”, flinar Ringo. ”Om du kan sitta still när du hör den”, säger Ringo Starr, ”då har du mer viljestyrka än vad jag har. Skriv det. Jag kommer att skratta när jag läser det. Då blir jag glad!”
Och han skakar skälmskt på huvudet.
NICK LOGAN
NME 3|5|1969
JOHN LENNON: ”OM jag bara fick tid för mig själv just nu, och slapp alla ekonomiska affärer med Northern Songs, då skulle jag nog kunna skriva 30 låtar per dag. Som det är nu gör jag ungefär 12 på en kväll. Paul … är lika galen. Det blir som ett gift. Jag har en massa saker i huvudet och så fort jag är klar här åker jag hem till Paul och jobbar.”
”Just nu skriver vi väldigt rakt på sak och inga konstigheter. Det är låtar som ’Get Back’. Vi spelade in den på Apples tak, men jag vet inte om det är den versionen som släpptes. Vi spelar alltid in 10 versioner – man tappar räkningen till slut. Jag är egentligen inte intresserad av produktionen av våra skivor. Faktum är att jag helst skulle vilja slippa gå igenom produktionen och balansera basen och allt det där. För mig handlar det om att skriva en låt och framföra den. Produktionen är tråkig. Det vore toppen om någon kunde uppfinna en robot som kunde fixa det.”
”Men allt det där, få basen rätt, få trummorna rätt – det är dödtrist. Jag vill bara spela gitarr och sjunga mina låtar. Visst, jag skulle vilja spela live, men Ringo vill inte. Han säger att det skulle bli som vanligt om vi ställde oss på en scen. Jag kan inte ge dig några specifika detaljer om livespelningar när vi inte ens är överens om det. Vi måste vara överens. Till att börja med har vi så mycket annat på gång att det inte är realistiskt att ens prata om en turné. Det är därför det var så dumt att där med livespelningar kom ut på det sättet det gjorde. Vi funderade ju bara på det, men det förstorades upp.”
”Jag antar att nästa stora Beatleshändelse är nästa LP, om cirka åtta veckor. Många spår kommer att låta som ’Get Back’, och mycket av det gjorde vi i en enda tagning. Vi har omkring 12 spår, några ska mixas, och så jobbar Paul och jag på ett slags låtmontage som vi kanske tar med. Vi har två veckor på oss att bli klara. Så vi sliter verkligen. Alla låtarna är helt normala tycker jag, men ni kommer kanske tycka att de inte låter som vanligt. Det finns ingen ’Revolution No 9’ – men det finns ett par spår med tungt sound.”
”Jag kan inte placera in oss i en bestämd musikstil. Vi gör bara det vi gör nu. Bara rockar på. Uppföljaren till ’Get Back’ är ’Ballad Of John And Yoko’. Den har jag skrivit och den är inte som en vanlig ballad, men vi ska inte släppa den nu direkt. Vi släpper den så fort de andra Apple-singlarna är borta från listorna … Vi vill inte döda försäljningen. Låten? Det är bara en historia om oss, om att gifta sig, åka till Paris, Amsterdam och allt det där. Det är en ’Johnny B Paperback Writer’!”
”Som jag sa, vi släpper den inte nu, för den kan förstöra försäljningen och vi är väl lite fega på
det sättet. Jag ser den inte som en separat utgivning … Det är Beatles nästa singel, svårare än så är det inte. Det fanns en story om att bara jag och Paul är med på skivan, men det är inte ens värt att skriva om tycker jag. Det betyder ingenting, det bara slumpade sig så att det bara var vi två där. George var utomlands och Ringo filmade och kunde inte komma den kvällen. Och därför var valet att antingen remixa eller spela in en ny version – och man väljer alltid att göra en ny istället för att pillra med den gamla. Vi gjorde det och det blev bra.
Apropå de ekonomiska affärerna – de stör låtskrivandet, men jag tycker inte det är så tråkigt ändå. Det är som Monopol … man sitter runt ett stort bord med bankirer och olika pampar. Du vet hur det kan låta: ’Då ger jag dig Strand eller Old Kent Road’, och du säger nej och ger mig två hus. Så är det. Hur de här ekonomiska förhandlingarna slutar spelar egentligen ingen roll. Vi kommer att fortsätta göra skivor och någon tjänar lite pengar och vi att tjänar lite pengar och så är det med det. Jag är inte inblandad i Mary Hopkins skivor, det är bara Paul.”
”Men det finns en grej jag skulle vilja lansera. Vi har en annan låt som vi sjöng igår och det vore kul om hon gjorde en popskiva. Jag har skrivit den och själv och den är om Yoko, men jag kan byta ut Yoko mot John, så kan hon sjunga den om mig.”
”Filmen Rape som vi gjorde för österrikisk tv – den fick inga strålande recensioner, men det får ju inte alla Beatlesskivor heller. Minns du recensionerna på ’Hey Jude’? Jag minns att Stuart Henry sa: ’Antingen gillar man den eller så gör man det inte.’ Det är likadant med Rape. Det är en bra film och vi står för den. Det är några få som förstår den, resten har inte en aning. De fattar inte skillnaden mellan JeanLuc Godard och Walt Disney. Det är lustigt. Kritikerna skulle acceptera den av Godard, men de kan inte acceptera den från oss två – för de är så fokuserade på vilka Yoko och jag är och vad vi gör att de inte kan se verket.”
”Men det går över, och Yoko och jag måste få bukt med vår image och då kommer folk att bedöma oss för det vi gör och inte för hur vi ser ut. Men tillbaka till låtskrivandet – man kan inte säga att Paul och jag skriver separat nuförtiden. Vi gör både och. Gäller det att få fram 500 låtar till på fredag, då måste vi jobba ihop. Jag jobbar definitivt bättre om jag har en deadline. Det gör en rädd och man måste spotta fram låtarna. Jag har olika saker i huvudet hela tiden. Filmen som Beatles gjorde nyligen om när vi arbetar håller på att klippas nu. Det är 68 timmar som de ska klippa ner till 5 timmar och visa i olika specialprogram på tv. Eller så blir det en biofilm. Jag vet inte. Det kanske blir en tv-serie! ”
”Den här imagegrejen som folk alltid tjatar om med Beatles – det är något som finns i allmänhetens ögon. Det är därför det är så trist när folk pratar om unga Beatles som för fem år sedan. Vi förändrar oss hela tiden. Se på tv-klippet från ’Get Back’. Nu har jag skägg, Paul är renrakad, George har mustasch. Inte ens vi kan hålla koll på vår egen image. Jag kom till Apple häromdagen och George hade ett nytt huvud! Så folk har inte en chans att hålla reda på hur vi ser ut. Och förresten så är det upp till oss att bestämma vilka vi är. ”
”Det är musiken som är det viktiga, och vad mig anbelangar, så kompletterar jag och Yoko verkligen varandra. Visste du att hon är en skolad klassisk musiker? Det visste inte jag förrän i morse. Hennes huvudämne i college var klassiska kompositioner. Jag har precis skrivit en låt som heter ’Because’ … Yoko spelade något klassiskt och jag sa till henne att spela det baklänges och så fick vi en ny melodi. Vi kommer antagligen skriva mer ihop i framtiden. Jag har gjort låtar med andra också. Jag skrev en knäpp sak med vårt elektroniska geni, Alex. Den hette ’What A Shame Mary
Jane Had A Pain At The Party’, och det var meningen att den skulle vara med på senaste
Beatlesalbumet. Den var helgalen, men vi släppte den aldrig. Det skulle jag vilja göra om.”
”Det finns en annan låt jag skrev under Pepper-tiden. Den finns inspelad och heter ’You Know My Name (Look Up The Number)’. Det är hela texten. Den bara fortsätter så hela låten. Men jag gjorde aldrig klar den. Det måste jag göra. Varför vi släppte ’Get Back’ så plötsligt? Tja, vi hade pratat om det ända sedan vi spelade in den och vi sa hela tiden: ’Det där är en singel.’”
Till slut ledsnade vi på att prata om den och sa: ’Okej. Det räcker. Vi släpper den imorgon.’”
ALAN SMITH
NME 21|6|1969
SOLEN SKINER IN genom fönstret på Savile Row och det är en varm och hektisk dag på Apple där Yoko sitter och hamrar på en elektrisk skrivmaskin och John är upptagen med ett samtal, samtidigt som de vackra tonerna av en outgiven Lennonlåt som heter ”Give Peace A Chance” strömmar ut i rummet.
Ett konstaterat faktum är att den här skivan kommer att sälja flera miljoner och, precis som ”All You Need Is Love”, kommer den att genljuda som en hymn över hela världen.
En trevlig och intressant irländare vid namn Cecil McCartney har varit där, inte för att hävda ett sedan länge glömt släktskap med Beatles, utan för att prata om krig och fred och hans avsky för den fruktansvärda döden som orsakas av napalm. Lennon har blivit inspirerad och resultatet är hundratals dockor som köpts in och nu väntar på att bli stympade och förintade på ett kusligt protestbål på King’s Road i London följande dag. En av dem ligger på bordet naken och rosa och oskyldig med en nappflaska.
”Vi har precis börjat sälja vår fredsprodukt”, säger John. ”Jag tror och hoppas att det ska fungera. Yoko och jag kan så klart bara gå på de reaktioner vi får från folk när vi är ute och går. Jag vet att folk egentligen inte är emot oss. En del stirrar ilsket, men de andra … bussförare och lastbilschaufförer och så … de säger: ’Hur är det?’ och ’Lycka till’ och liknande.”
”Som jag ser det, även om de inte förstår kärnpunkten, eller varför folk slår i spikar eller stannar i sängen … så vet de att vi är för fred. De vet vad vi står för. Det här är bara början av kampanjen och alla kommer snart att veta vårt budskap och vad vi försöker att säga.”
”Visst, vi har blivit kritiserade i en del tidningar, men några av de där journalisterna och människorna pratar som om de tror att de representerar någon. En journalist tycker att vi behöver mer kommunikation … Men det vore olyckligt. De måste sluta med den vanan – tidningsmänniskor och popstjärnor och vilka de nu är – de måste tala för sig själva. Jag menar, hur kan en journalist veta vad människor känner? Okej, folk på hans redaktion kanske håller med. Men hur många vanliga människor känner han? Hur många som inte är fulla journalister?”
Jag nickar och tar hastigt en klunk ur whiskyflaskan jag gömt i fickan.
”Samtidigt kan jag bara utgå från mig själv, hur många vanliga personer känner jag förutom de på Apple eller de andra jag träffar? Jag kan bara utgå från den reaktion jag får av
”Även om folk inte förstår kärnan i det vi gör … så vet de att vi är för fred. Snart förstår de vårt budskap.”
John Lennon
det händer. Visst, Yoko och jag har hört kritiken om att vi la ut 2 000 pund på Hilton för en sängstrejk när vi kunde ha hjälpt barnen i Biafra. Saken är den att jag har gjort det också – gett till välgörenhet. Och jag respekterar grundtanken med välgörenhet och kommer att fortsätta med sådana saker. Men det löser inte problemet.”
”Det är som att vårda en cancersjuk. Det är mycket cancer som ska botas. Men det stoppar ändå inte forskningen. Och vi ser på det vi försöker göra för freden som forskning – för att förhindra ännu ett Biafra. Jag skulle kunna ge alla mina pengar till Biafra, och kanske skulle några tusen barn räddas för en dag. Men kriget skulle fortfarande pågå. Jag använder mina pengar som en övergripande kampanj för freden.”
”Du vet, de som kritiserar oss … vad gör de? Ni måste komma ihåg – alla ni – att jag och Yoko gör allt vi kan. Vi lägger ner våra själar i det här. Så om någon av er har en bättre idé, då gör vi det. Men tills ni kommit med ett alternativ och inte bara ’Varför ger ni inte pengarna till spastikerna och de döva?’ så fortsätter vi på vårt sätt. ”
”Problemet med att få igenom förändringar är att alla i världen sitter lugnt och skyller på alla andra. Alla människor är sådana. Vi röstar på folk till parlamentet för att de ska styra landet, sedan lutar vi oss tillbaka och klagar på hur dåligt de sköter det. Vi hittar alltid en syndabock och hela systemet är så. Alla sitter i sin fåtölj och säger att Harold Wilson gjorde si och Harold Wilson gjorde så … Men det är vårt fel, inte Harold Wilsons.”
Han plockar upp den skära dockan och sliter av en arm, pausar ett ögonblick och tittar på bordet och lyssnar på Yoko som pratar snabbt på japanska i telefonen.
”En gång i tiden brukade du skrämma vettet ur mig”, säger jag till honom. ”Det fanns en tid då jag förväntade mig att du skulle säga ’din dumma glasögonorm’. Nu trivs jag mycket bättre i ditt sällskap, du är mer avslappnad.”
Han försöker sätta tillbaka dockans arm och säger: ”Det är för att jag är mer mig själv nu. Jag är introvert och när jag säger det är det för att hindra dig från att säga ’dumma glasögonorm’ till mig. Det är bara ett spel … som folk låtsas. Det är bara det. Mitt spel var aggressioner. Det var mitt försvar. Så fort någon kom nära mig, så slog jag först. Om de inte kunde hantera det så kanske jag blev elak – eller så var jag snäll. Nu är jag tillräckligt avslappnad för att vara mig själv och är mindre rädd för vad folk ska säga. En annan sak är att när jag inte hade glasögon var jag mer hämningslös. I Hamburg, till exempel, när jag aldrig såg publiken, så gjorde jag som jag ville.”
Han ser sig omkring efter något att bända med och lägger ner dockarmen och går lös på nappflaskan som han sedan försöker trycka in i den tomma armhålan. Han säger ingenting, men får fast den till slut – en arm, en nappflaska.
”Vi är fortfarande inte överens om ifall vi ska uppträda”, säger han. ”Vi är bara fyra medelålders tonåringar som inte är överens. Vi är professionella musiker, men musiker är inte nödvändigtvis artister. Jag skulle kunna göra det. Men du pratar med mig, och
Beatles i sig vill inte ut på vägarna. Jag har inget emot det … Att sängstrejka är som att vara på turné tycker jag. George och Ringo är väl inte så pigga på det, men jag vill inte peka finger och säga att det är deras fel. Det kanske finns något inom mig som tycker likadant.”
”Jag skulle gilla att sjunga och spela för publik. Men resten … Det är det som är problemet. Kanske om 10 år … Som Elvis …
Vem vet.”
Han plockar upp den överblivna dockarmen och drar och formar den till en oformlig plastbit.
”Jag är nöjd med livet”, säger han. ”Så nöjd som man kan vara. Det enda som förstör är våld och krig och svält och allt det. Man kan inte vara lycklig med allt det som pågår.”
”Om jag har någon procents lycka beror det på att jag är tacksam för livet och att jag är kär och är lycklig med min fru och tackar Gud för det. Och hela den biten. Jag kämpar och gör min del för freden. Jag tror inte på att det ligger i människans natur att kriga. Det är bara etablissemanget som i tusentals år har sagt det till oss. De säger det för att det passar etablissemanget, det passar militären, att säga att vi praktiskt taget är soldater. Vi är lika mycket icke-våldsamma som vi är våldsamma. Det är allt det där med ’var en man, min son’ som vi får höra och ’du skulle inte vara här om det inte vore för mig’. ’Jag stred i …’ Du vet, hela den grejen. ”