Liveskivor

Hoppa och skrik! The Beatleskonserter fångade på ljudspår.

Star-Club, 1962. Hollywood Bowl, 1964. Hollywood Bowl, 1965. Olika BBC-studior, 1963–1965 … Shake it up, baby! Av David Quantick

NUFÖRTIDEN DRÄLLER DET AV Paul McCartneys liveinspelningar av Beatleslåtar, men när det begav sig var livealbum med Beatles sällsynta, främst för att bandet var noga med kvaliteten på inspelningar – och med rättigheter, som i fallet med Live! At The Star-Club In Hamburg, Tyskland, 1962. Den berömda Hamburgspelningen (släppt 1977) spelades in med en monobandspelare av kollegan och merseybeatsångaren Kingsize Taylor, och man hör Beatles (minus Sutcliffe och Best, plus Ringo Starr) inför en entusiastisk publik bestående av sjömän och prostituerade i slutet av 1962. Det låter lo-fi och det låter fantastiskt. På låtar som ”Kansas City” och ”Roll Over Beethoven” är Beatles lika bra som vilket annat rockband som helst, medan de tramsigare inslagen uppvägs av en otrolig råhet och Johns svordomar. Om du vill ha musik för att testa högtalarna då uppskattar du inte det här. Men om du gillar soundet av svettindränkta väggar är det här ett viktigt album, låt vara att det är ett av dem som ofta brukar hindras i den officiella utgivningen. År 1977 släpptes också At The Hollywood Bowl, en liveinspelning från konserterna 1964 och 1965. Albumet gavs aldrig ut på CD och går för tillfället inte att få tag på, och kanske fanns det bara för att skymma Live! At The StarClub, men det är i sig självt ett fantastiskt album. Bandet hatade det för det usla ljudet, den klumpiga mixningen och, framför allt, för den amerikanska tonårspublikens tjut. Men tänk på vrålen som levande feedback, förundras över råheten – och frossa i George Martins otroliga räddningsarbete, som får låtarna att fullständigt hoppa ut ur högtalarna – och man har inte bara en fantastisk inspelning från när Beatles var som bäst, utan också ett album som ironiskt nog slår det mesta som släpptes under punkerans toppår. Albumet är fortfarande svårt att få tag på … Försök hitta det på alla sätt ni kan.

Långt från de galna skriken fanns BBC. I en tid då regeringar och mediemoguler försöker utplåna kanalen är det värt att uppmärksamma Live At The BBC (1994). Tänk på att BBC tog ett medvetet beslut att spela in Beatles spelningar och intervjuer under tre år, mellan 1963 och 1965.

Och även om vi kan sörja att bandet aldrig spelade fler gånger i John Peels Top Gear (”Beatles var där med en version av ’Only A Northern Song’. Bättre än den på albumet, enligt mig.”) så är det här ett anmärkningsvärt dokument över vad det innebar att vara ett band – alla band – på den tiden, före psykedelia, fri kärlek och ordentliga förstärkare.

Vid sidan av smågnabbandet mellan bandet och några presentatörer (i synnerhet den store Brian Matthew) hör vi en mesigare sida av Beatles. Den dämpade kvaliteten på inspelningarna är ofta en besvikelse (de saknar stinget från EMI-versionerna), men den skämtsamma stämningen påminner dagens lyssnare om att Sgt Pepper’s Lonely Hearts Club Band och ”The White Album” fortfarande ligger väldigt långt in i framtiden.

Det här är absolut inte Beatles bästa album (det är inte ens det bästa BBC-livealbumet), men det ger en ögonblicksbild av en tid man kan lyssna på och njuta av. Och det innehåller den enda officiella inspelningen med Beatles när de gör Lennons och McCartneys ”I’ll Be On My Way”.

År 2013 släpptes On Air – Live At The BBC Volume 2 som kanske är en ännu större framgång. Tramsiga klipp och sketcher varvas med 40 tidigare outgivna spår, mest material från de fyra första albumen. Överraskningar

längs vägen är Johns läppsång i Chuck Berrys ”I’m Talking About You”, den extra tyngden i ”Anna” och versionen av Carl Perkins ”Lend Me Your Comb”, som är underbart countryaktig. Georges gitarr på ”Lucille” påminner emellertid om att till och med Beatles ibland kunde spela fel.

Vill ni ha mer finns The Beatles Bootleg Recordings 1963 som från början släpptes genom Apples Itunes Store i december 2013. Den var en överraskning till Beatlesfanatiker och ett bra kommersiellt knep eftersom utgivningen skyddade upphovsrätten för detta Beatlesmaterial i 20 år till. (Enligt EU är inspelningsrättigheterna skyddade i 70 år, men bara om det är utgivet officiellt). Här finns 15 studioklipp och 42 livespår från BBC, det vill säga andra versioner än de som finns med på de två tidigare nämnda BBC-albumen. Samlarfanatiker får dessutom två Lennondemos: ”Bad to Me” och ”I’m in Love”.

De här utgåvorna täcker i stort sett det bästa av Beatles liveinspelningar. Många av de andra Beatlesinspelningarna – förutom takkonserten på den ännu inte släppta Let It Be – är utspridda över de tre Anthologysamlingarna. De varierar mycket, från skränande Beatleskaos till fånigheterna med Morecambe & Wise, så om ni vill ha mer måste ni antingen bryta mot lagen eller gå in på Youtube. Där finns den extraordinära konserten från Shea Stadium 1965 och inspelningar från San Francisco Candlestick Park den 29 augusti 1966. Det är en bra, om än grumlig, inspelning av vad som skulle bli bandets sista spelning någonsin inför en betalande (och skrikande) publik.