”Jag vet inte om jag vill spela in fler SKIvor …”
Slutet nalkas när Paul konstaterar att Lennon– McCartney inte ska skriva fler låtar ihop.
Slutet nalkas … I en rad frispråkiga intervjuer öppnar Ono–Lennon sina hjärtan för RICHARD WILLIAMS och ALAN SMITH. Fyra månader senare intervjuar Paul McCartney sig själv i NME. Fråga: ”Kan du se att det kommer en tid när Lennon–McCartney börjar skriva låtar tillsammans igen?” Svar: ”Nej.”
MELODY MAKER 6|12|1969
ÅTERLÄMNANDET AV BRITTISKA Imperieordens medalj var kanske starten på en ny epok för John Lennon – en epok där han känner sig fri att berätta om allt han varit med om under sju år med Beatles.
Det är ett obestridligt faktum att de fyra beatlarna har vuxit ifrån varandra med åren och samtidigt börjar sanningen om de första åren som Beatles komma ut. För vissa känns det onödigt att krossa den vackra myten, avslöjandena spränger sönder sagan om de fyra rufsmopparna som alltid kunde leverera kvickheter och trallvänliga låtar.
Men för John Lennon är denna öppning ett livsavgörande steg. Efter att ha levt i myten så länge kan han inte längre upprätthålla den utan att vara motsägelsefull. Och ärlighet är utan tvekan en av Johns mest framträdande egenskaper. Ärligheten får vissa att skruva på sig eller skriva upprörda insändare till tidningarna, men den borde välkomnas som den sällsynta egenskap den är.
Förra veckan tillbringade jag en del tid med John då han berättade sanningen om de första åren med Beatles. Han berättade även hur deras relationer ser ut i dag, om sitt behov av oberoende plus en massa annat. Vi börjar med bandets resa mot berömmelse och Johns tankar om hur berömmelsen uppnåddes.
”I början var det en ständig kamp mellan Brian [Epstein] och Paul på ena sidan, och mig och George på andra sidan”, berättade John. ”Brian klädde upp oss i snygga kostymer och skjortor och Paul hängde glatt på. Jag gillade det inte och jag brukade försöka få George att göra uppror tillsammans med mig. Jag sa till honom att vi inte behövde de satans kostymerna och att vi borde skicka ut dem genom fönstret. Jag protesterade genom att lossa på slipsen och knäppa upp översta skjortknappen, men Paul kom alltid och rättade till det.”
”Jag såg en film häromkvällen, den första tv-filmen vi gjorde. Tv-folket från Granada kom för att filma oss, och där stod vi i våra kostymer och allt – det var inte vi. När jag såg filmen insåg jag att det var där och då vi började låta oss köpas. Sedan fortsatte vi sälja oss. Att ta emot Brittiska Imperieorden var enligt mig att sälja sig. Innan man får medaljen skriver hovet till en och frågar om man tänker ta emot den, för man får inte vägra ta emot den inför allas ögon, så de förhör en först.”
”Jag slängde in brevet bland beundrarposten, men sedan kom Brian och frågade efter det. Han och några andra övertalade mig att det var bra för oss att ta mot medaljen. Det var skenheligt av mig att ta emot den. Men jag är ändå glad att jag gjorde det, för fyra år senare kunde jag använda den för att göra ett ställningstagande.”
”Folk har ingen aning om allt vi lyckades undvika och säga nej till. En gång var vi med i Royal Variety-galan och efter det blev vi ombedda att vara med varje år, men vi sa alltid ’fan heller’. Så varje år undrade tidningarna varför inte Beatles fick spela för drottningen, vilket var ganska lustigt eftersom de inte visste att det var vi som vägrade vara med.”
”Den där galan är ändå inget roligt gig. Alla är så nervösa och uppsträckta, och ingen gör bra ifrån sig. Den gången vi var med kläckte jag ur mig ett skämt på scenen. Jag var kolossalt nervös, men jag ville säga något, vara lite upprorisk, och det var det bästa jag kunde göra.”
Fanns det något han tyckte om under åren då Beatleshysterin pågick?
”Oh ja. Jag gillade berömmelsen, makten, pengarna och att få spela för stor publik. Det bästa var att få erövra USA. Vi ville faktiskt bli större än Elvis – det var det viktigaste. Först ville vi vara Goffin och King, sedan ville vi vara Eddie Cochran, sedan Buddy Holly och till slut ville vi bli störst av de största – och det var Elvis.”
”Vi tänkte att vi skulle klara det eftersom vi var fyra stycken. Ingen av oss hade fixat det ensam för Paul var inte tillräckligt kraftfull, jag hade inget flicktycke, George var för tystlåten och Ringo var trummis. Men vi tänkte att alla skulle kunna gilla åtminstone en av oss, och så blev det också.”
När John lämnade tillbaka sin medalj som protest mot Storbritanniens roll i krigen i Vietnam och Biafra lade han även till: ”Och mot att ’Cold Turkey’ halkar ner på listorna.”
Betyder det att ”Cold Turkey” är en extra viktig låt för dig?
”Ja, för det är min skiva. När jag skrev den gick jag till de tre andra i Beatles och sa: ’Hörni killar, jag tror att jag skrivit en ny singel.’ Men de svarade bara ’hm … öh … jaha …’ Och eftersom det verkade bli mitt eget projekt, så tänkte jag ’åt helvete med er, jag ger ut den själv’. Det var samma visa när jag ville ge ut ’Revolution’ som singel och det blev ’Hey Jude’ istället.”
Betyder det att Plastic Ono Band är ett alternativ-Beatles för John, särskilt med tanke på att Ringo vägrar turnera mer?
”Ja, jag antar det. Det är ett sätt att få ut min musik. Jag bryr mig inte så mycket om de andra låtarna. Jag struntar exempelvis i hur det går för ’Something’ på topplistorna, jag har bara koll på ’Come Together’ eftersom det är min låt.”
Kan han tänka sig en tid då han inte vill ha med sina låtar på samma album som Pauls eller Georges?
”Kanske. Beatles kan fortsätta locka en bred publik så länge de gör album som Abbey Road med små visor som ’Maxwell’s Silver Hammer’ som mormor och morfar kan digga.”
”På tal om ’Maxwell’s Silver Hammer’ kan jag säga att jag gillar Engelbert Humperdinck lika mycket som jag gillar John Cage, och jag lyssnar inte på någon av dem”, sa John med en helt underbart relevant irrelevans.
”Jag ville alltid ha med andra på våra skivor, som Stones och andra kompisar. Men några av de andra ville hålla det snävt – precis som Beatles om du förstår? Men vänta bara – det börjar lossna lite, och vi kommer nog att göra fantastiska inspelningar de kommande åren. Det är vad jag velat hela tiden.”
Om vi tittar bakåt igen, tyckte han att det var kul att göra Beatles två filmer Help! och A Hard Day’s Night?
”Jag gillade A Hard Day’s Night, trots att Alun Owen kom med två dagar innan han skrev manuset. Han uppfann ordet ’grotty’, visste du det? Vi tyckte det lät så skumt, och George tyckte det var så pinsamt varje gång han måste säga det. Men ordet ingår i språket nu, man kan höra överklassen använda det. Otroligt.”
”Help! var ett elände för vi fattade inte vad som pågick. Faktum är att [Richard] Lester var lite före sin tid med Batman-grejen, men vi gick på braj på den tiden och alla bra scener ligger på golvet i klipprummet.”
Tillbaka till nutid: Har Allen Klein gjort ett bra jobb med Apple, vilket John var orolig för sist jag pratade med honom?
”Ja, det är helt underbart. Folk var väldigt rädda för honom i början – några är fortfarande rädda – men det är nog bara bra. Han har städat undan all onödig skit och satt stopp för att Apple
”Brian Epstein klädde upp oss i snygga kostymer och skjortor, och Paul hängde glatt på. Jag gillade det
inte.”
John Lennon
blir ett vilohem för all världens hippier. Han kommer inte låta folk beställa antika möbler till sina kontor och så vidare … han har verkligen slimmat Apple och det börjar gå bättre.”
”Han har sett att Beatles skivförsäljning har gått ner och han upptäckte att det berodde på att skivbolaget inte ens försökte puffa för skivorna. De trodde att våra skivor skulle sälja sig själva, men de hade fel. Det gör de inte. Att ligga etta på listorna i Turkiet, Grekland, Schweiz och andra länder är lika ekonomiskt fördelaktigt som att ligga etta på Englandslistorna, men det fattar de inte.”
”Klein är väldigt duktig. Han ska se till att de inte kan sitta på skivorna, utan att de måste ge ut dem. Han håller koll på mig också. Jag misslyckas ofta när jag tar in hjälp för att fixa något i mitt hem, och jag kan lägga ut en förmögenhet utan att få något gjort i gengäld. Han ska se till att jag fixar det på rätt sätt.”
JOHN LENNONS ”Peace Crusade” väcker en massa olika känslor i folk. Tyvärr är inte alla särskilt hedervärda. John och Yoko har blivit skoningslöst skymfade och nervärderade av allmänheten och massmedia, och en stor del av reaktionerna har varit tanklösa och elaka.
Det skulle ha räckt för att få en ynkligare person, som inte brinner för sin sak, att dra sig tillbaka från slagfältet till ett bekvämare, obevakat liv. Men inte paret Lennon. De har fortsatt ge ut material med sitt fredsbudskap trots den oupphörliga störtfloden av förolämpningar och påhopp, och den tiden kommer att komma när till och med deras mest missunnsamma och inbitna belackare måste erkänna deras ärliga avsikter och deras rätt att uttrycka vad de vill på sitt eget sätt.
Men vad man än tycker har John Lennon och hans förtjusande fru hamnat i fokus. De står upp för en sak, och som offentliga personer riskerar de att ställas till svars för fel och våldsamheter som begås i sakens namn.
Det är inte så de vill ha det. Det sista John vill är att vara någon form av ledare.
”Det är ingenting för mig. Precis som Pete Seeger sa, så har vi ingen ledare men vi har en sång – ’Give Peace A Chance’. Så jag vägrar vara någon ledare, och jag kommer alltid att visa upp mina genitalier eller göra något som skyddar mig från att bli en Martin Luther King eller en Gandhi och bli skjuten. För det är vad som händer med ledare. Det är helt fel att vi har ledare och folk vi kan luta oss mot eller peka finger åt.”
Yoko, alltid vid Johns sida, inflikade: ”Många säger till exempel att om man vill göra något för freden så ska man inte göra något vilseledande, som att visa sina könsorgan. Man ska hålla en låg profil, så att folk tror på ens fredsbudskap. Men det är exakt vad etablissemanget gör [”Och exakt vad Beatles också gjorde” – John], de går med sina barn till kyrkan varje söndag. Det visar att ’jag är USA:s president och jag är frisk och sund och har moral, etcetera.’ Man kommer ingen vart på det sättet – man blir bara ännu en hycklare och spelar med i etablissemangets spel. Vi vill inte göra det. Vi försöker vara ärliga, och poängen är, ärligt talat, att bara att få det att funka mellan oss är en livsuppgift, och om vi inte kan fungera tillsammans och stå ut med varandra kommer vi ingen vart.”
”Om vanliga par kan vara ärliga mot varandra och sina barn och så vidare så kan de vända sig ut mot världen sedan.”
John fortsatte: ”Vi har kommit fram till en sak och det är att kärleken är en fantastisk gåva, som en vacker blomma typ. Man måste sköta om den och den ska stå emot storm och snö, men du måste skydda den hela tiden. Det är som med en katt. Du vet, folk skaffar en katt som de inte bryr sig om att ge mat, eller så skaffar de en hund som de inte har lust att gå ut med. Men kärleken måste skötas om som ett litet ömtåligt djur, för det är vad kärlek är. Och man måste arbeta med kärleken, man kan inte bara sitta där och tro att den gör jobbet åt en. Man måste vara varsam med den, den är den dyrbaraste gåva du kan få. Kärleken är dyrbar.”
Vad ska John och Yoko göra när det gäller Vietnam och Biafra, vilka John nämner i brevet som han skickade till drottningen ihop med medaljen?
”Vi tänker fortsätta tala för fred på vårt sätt. Vi är konstnärer, inte
medvetna om att bara de kan stoppa kriget om de vill att det ska upphöra.”
”Politikerna kan inte göra det. Jag tror vår rörelse har gjort nytta, det kan man se på Nixon som försöker slingra sig nu, gör propagandafilmer och hävdar att den tysta majoriteten står på hans sida. Nixon har påverkats av fredsrörelsen – den innefattar John och Yoko och folk över hela världen och det är så vi ska få till en förändring. Vi åker inte till Vietnam eller Biafra för att dö för sakens skull. Vi har övervägt allt utom att åka dit.”
”Folk vill hellre ha döda helgon än levande bråkmakare som John och Yoko. Men vi har inte för avsikt att bli döda helgon för andras skull. De hyllar Gandhi och Martin Luther King efter att de dog, men du skulle se dem i Indien nu, hur de firar Gandhi – helt emot Gandhis principer. Det är ett skämt. Så vi tänker inte bli några döda – eller levande – helgon. Folk gillar inte helgon.”
Deras mycket speciella Wedding Album har skapat debatt. Varför gjorde de skivan?
Yoko: ”Den är som en dagbok, den speglar våra tankar om kärlek och fred.”
John: ”När folk gifter sig gör de ofta bröllopsalbum. Vi är offentliga personer och jag hade velat se Jackie Onassis bröllopsalbum. Vårt bröllop var offentligt, vi har delat våra dagböcker och känslor med resten av världen. Så ena sidan visar vårt förhållande och den andra sidan visar vad vi gör utanför vårt förhållande, vilket är att förespråka fred.”
Finns det inte en fara i att Yoko och Johns dagbok blir för offentlig?
”Vi har inget att dölja. ’Everybody’s got something to hide except for me and my monkey’, eller hur? Vissa saker behåller vi för oss själva, för vi är inte fullt så galna som folk tror. Jag tror inte att vi någonsin kommer att ligga med varandra inför publik eller släppa in tv-kameror i vårt sovrum, och jag kommer nog aldrig gå på toaletten inför allmänheten.”
Yoko: ”Vi tillhör en viss generation, det kommer man inte ifrån, och i vår generation är det svårt, kanske nästa John och Yoko kommer att …”
”Visa allt”, sa John. ”Vi kanske gör det innan vi dör. Folk gömmer sig för varandra hela tiden, och alla är rädda för att säga något snällt till någon för tänk om de inte säger något snällt tillbaka. Eller om man tittar på någon kan de säga ’Vad glor du på?’”
”Alla är så stängda och bygger alltid murar runt sig själva. Det enda man kan göra är att försöka riva ner murarna och visa att det inte finns något annat där bakom än MÄNNISKOR. Det är som att se sig själv i en spegel, det finns inget att vara rädd för – det är bara människor.”
Yoko: ”Och inte ens vi är helt avspända som människor. Vi har flera komplex och spänningar. Vi anstränger oss att vara ärliga och blotta oss, men det finns vissa saker som vi inte kan … kanske nästa generation kan, hoppas det.”
John har alltid försökt framföra sin livsåskådning och sina kampanjer med någon form av humor. Är det så, som en del påstår, att de faktiskt bara retas?
”Det stämmer fast vi retas inte. Alla är rädda för att bli duperade eller lurade. Om man säger något snällt till folk vet de inte om man menar det, så hellre än att svara på din kärleksfulla handling avvisar de en, det är precis det pressen gör. Eftersom de blev osäkra på om jag skämtade när vi lämnade tillbaka ordensmedaljen på grund av Biafrakriget skriver de istället om hur min moster Mimi reagerade.”
”Självklart skämtar vi, också. Man ska inte ta sig själv på för stort allvar, det är en återvändsgränd. Vi tror att det stora misstaget alla gör – Gandhi, Martin Luther King, vänstern, studenterna och hela samhället – är att ta det på för stort allvar. Om du tar det på allvar, så är det allvar. Vi försöker vara icke-seriösa, men vi är väldigt seriösa när det gäller att inte vara seriösa.”
Yoko: ”Vi kanske är för seriösa till och med. Vi försöker ha humor och vi försöker le åt alla, ett äkta leende som kommer från hjärtat. Men det är svårt för vår generation att le genuint, men vi försöker.”
John: ”Det är som när jag skickade tillbaka ordensmedaljen och skrev att det var en protest mot Storbritanniens inblandning i Biafra- och Vietnamkriget och mot att ’Cold Turkey’ halkade ner på topplistorna. Vi skrattade så vi skrek åt det, men så kommer några snobbar och hycklare och är upprörda över att jag skriver om ’Cold Turkey’ ihop med problemen i Biafra och Vietnam. Men det räddade det hela från att bli för seriöst! Man måste försöka agera med humor och vara glad.”
MED TANKE PÅ ALL publicitet, såväl välkommen som ovälkommen, de har fått under sina två år tillsammans kan det verka som om John och Yoko inte har något privatliv. Det verkar faktiskt som om de medvetet visar upp sitt gemensamma liv för allmänheten, och de gör det av en oegennyttig och högst missförstådd anledning: de vill vara en bra förebild.
John har tidigare sagt att han vill att de ska bli ihågkomna som vår tids Romeo och Julia, och när han säger det tror jag inte att han bara är självupptagen. Faktum är att paret Lennon– Ono, på något bakvänt sätt, gör etablissemanget en tjänst – genom att göra äktenskapet modernt.
Som alla andra har de en mer privat sida och John påpekar: ”Det finns inget jag tycker så mycket om som att komma hem på kvällen och sätta mig bredvid Yoko och säga ’Äntligen är det du och jag’. Även om vi har hållit varandra i handen hela dagen är det inte samma sak när vi jobbar eller pratar med pressen. Då är det flera mil mellan oss.”
Det är tydligt att de har förändrat varandra,
och Johns förändring är mest påtaglig eftersom vi kan jämföra med hur han var tidigare. Men hur förändrades Yokos liv när hon träffade John?
”Han har förändrat allt på det sättet att jag var en mycket ensam person innan jag träffade honom”, svarar hon. ”De flesta människor är mycket ensamma, det är ett stort problem, och på grund av ensamheten blir de misstänksamma. Och anledningen till att vi är ensamma är att vi inte kan kommunicera på grund av olika komplex och sociala normer som vi har skapat. Vi blir hämmade. Men när jag träffade John öppnade jag mig lite tack vare kärleken, och det är det största som hänt mig.”
”Mitt liv och min personlighet är så mångfasetterade, och jag har aldrig träffat någon som förstår mig. Vi förstår varandra så bra, och jag är inte ensam längre – vilket verkligen är en omvälvande upplevelse. Ensamheten, eller vad det nu var, började dessutom göra mig hård och egotrippad … Men det är på väg att mjukna och det är väldigt skönt.”
Men vad känner då John inför att Yoko har förändrat honom?
”Samma sak så klart. Jag var ensam och kunde inte kommunicera ordentligt med en enda människa och det tog ett tag att få ordning på det. Hon återupptäckte eller odlade det som kanske fanns i mig innan jag lämnade Liverpool, och hon lockade fram den riktiga John Lennon, som hade gått vilse i Beatlesgrejen. Hon uppmuntrade mig att vara mig själv, för det var mig hon blev kär i, inte i en beatle eller vad jag nu var.”
”Är man ute på villovägar eller har hamnat i mörker tror man att det är så det ska vara. Hon kom och påminde mig om att det finns ljus, och när du väl hittat tillbaka till ljuset vill du inte in i mörkret igen. Det är vad hon har gjort för mig.”
Yoko: ”Men jag gjorde det inte medvetet eller så. Det är kärleken: man börjar se en massa saker som man inte ser när man inte är kär. Jag upptäckte att han hade massor av egenskaper som han dolde, även musikaliskt. Han spelade in en massa knäppa saker hemma utan att visa dem för någon. Det han visade upp var Beatlesgrejer. Men han lät mig höra alla dessa knasiga kassetter och jag sa: ’Varför gör du inte skivor av det här?’.
”Jag var som en spegel, kan man säga. Han hade gjort allt det där i alla fall – det var inte jag som hittade på dem. De fanns redan – och detsamma gäller hans teckningar, målningar och poesi – särskilt teckningarna. Det ligger en hög underbara teckningar hemma, och några ska tryckas som litografier. De liknar inte hans serieteckningar – de har en annan teknik. Jag tycker de är bättre än Picasso.” ”Hon är partisk”, sa John förtjust. ”Ni får se dem nästa år”, fortsatte
Yoko. ”Och de fanns hela tiden inuti John – de bara kom ut, men konstnärer behöver uppmuntran. Vi är alltid tillsammans, 24 timmar om dygnet. I början, när allt var nytt och vi fortfarande var våra gamla jag, kunde jag gå och shoppa på King’s Road eller något medan John var i studion. Nu kan vi inte ens tänka oss det.”
”Folk säger att om man är tillsammans 24 timmar om dygnet i två år måste man bli galen och tröttna på varandra, men det är tvärtom”, sa Yoko. ”Vi har blivit så beroende av att ha det så att vi saknar varandra ännu mer. Konstigt nog.”
John: ”Någon undrade om vi inte blir så beroende av varandra att vi inte klarar oss själva, och vi sa ja visst! Det enda som kan skilja oss åt är döden … Men inte ens då kommer vi att skiljas åt om vi jobbar på det. Det enda vi vill är att få dö tillsammans, även om den andra dör bara tre minuter senare kommer det att kännas som ett helvete. Jag skulle inte stå ut i tre minuter.”
”I de flesta äktenskap pågår någon form av spel, och vi tänkte att ska vi behöva låtsas att vi är lyckliga tillsammans för att vi inte vågar säga att vi vill vara för oss själva? Men så blev det inte. När vi två, man och hustru, är tillsammans kan ingen komma åt oss. Man har två personers styrka, man är skyddad – man behöver inte samhället eller utrymme eller uniform eller vapen eftersom man har två själar vilket är ganska kraftfullt.”
De flesta äktenskap resulterar i barn. John och Yoko har var sitt barn från sina tidigare äktenskap, och Yoko har drabbats av två missfall sedan de blev ihop. Tycker de att det är viktigt med ett gemensamt barn i sitt förhållande?
”Vi vet inte ens om vi vill ha barn”, sa John. ”Vi är för svartsjuka. Men om Gud eller vad det nu är ger oss ett barn tar vi emot det. Vi kanske vill ha två eller tre. Men i så fall måste vi även tänka efter om ett barn kan komma emellan oss. Hur kan vi ta hand om ett barn och samtidigt vara tillsammans dygnet runt?”
Yoko: ”Det kanske inte är rättvist mot barnet att vi står varandra så nära. Barnet kommer att bli någon som hälsar på då och då.”
John: ”Självklart blir det annorlunda om vi får barn, för de gånger hon blivit gravid har vi tänkt igenom det. Man blir helt uppfylld av det och vill ha barn, men när man förlorar det och väl kommit över smärtan börjar man fundera på om man verkligen ville ha barnet. Vi kanske hade det i bakhuvudet hela tiden, så det kanske var därför hon förlorade det. Vi vet faktiskt inte om vi vill ha barn eller inte. Blir hon gravid vill vi ha det även om jag inte vill att hon blir det på ett tag – hon har varit med barn sedan jag träffade henne!”
”Jag vill ha henne smal ett år till och sedan kanske vi skaffar ett barn. Men vi är inte så förtjusta i p-piller för jag litar inte på dem och allt annat är helt uteslutet [skratt] för det är obekvämt. Det är inget för oss – vi försöker göra det naturligt.”
”Det är ett av våra problem förutom döden. Det vilar i Guds händer.”
RICHARD WILLIAMS
NME 13|12|1969
JAG KAN HA fel, och jag hoppas det, men det verkar vara dystra dagar för Beatles. För några dagar sedan pratade jag med John och Yoko i en exklusiv intervju som pågick över en timme. John var trevlig, samlad, uppriktig, eftertänksam och bestämd. Det var bara när Paul kom på tal som han lät tveksam.
Han sa: ”Paul och jag har olika åsikter om hur saker ska skötas. Men istället för att vi diskuterar sinsemellan hur en LP eller låt ska göras har det växt till att handla om Apple. Även om vi vill samma sak med Apple så har vi olika
åsikter om hur det ska gå till. Huvudsakligen tycker vi olika när det gäller Klein. Men jag vill egentligen inte prata om Paul när han inte är närvarande. Det är bara det att vad jag förstår så har Paul bara väntat på att Någon ska dyka upp och rädda oss från kaoset vi hamnat i.”
”Jag är en fjärdedel av det här bygget och frågan var om jag skulle dra mig ur om jag kunde – vilket antagligen inte går. Jag sa en gång att jag ville köpas ut. Det var så att allt jag tjänade gick in i Apple och slösades bort av folk som ville leva loppan här. Vi behövde en affärsman.”
”Jag vet hur det går till. Folk kommer till mig och säger ’Paul vill få det och det gjort, vad tycker du?’, och de vet mycket väl vad jag tycker och säger ’Jaha’ och går till Paul och säger ’John vill det och det, han är jobbig igen.’ Resultatet blev att vi bara fortsatte ge olika instruktioner och därmed blev inget gjort och som vanligt kom folk undan med vad de kom över. Vi var naiva och dumma. Jag vill att snyltandet ska få ett slut, men att den gamla Apple-andan ska vara kvar. Andan kommer att finnas kvar, för så länge Apple inte innebär problem för Beatles – vilket det var – kan det inte annat än att bli bättre och bättre.”
”Vårt jobb är att skapa kreativitet i Apple. Även om Beatles aldrig mer gör en skiva tillsammans kan vi vara kreativa i Apple, var och en för sig … Det är åtminstone mycket bättre än att jag har ett eget bolag och de andra har varsina egna bolag. Tillsammans har vi ju så mycket mer makt. Det enda sättet vi kan hjälpa andra artister på Apple är det sätt som Beatles hjälpte andra artister … genom att bryta ny mark. Det var det vi inte förstod förut. ”
”Om Beatles ska splittras? Det beror på om alla fyra vill fortsätta spela in skivor ihop. Jag vet inte om jag vill spela in fler skivor med de andra. Jag velar fram och tillbaka.”
”Problemet är att när vi skulle göra ett album förr så satte Paul och jag oss ner och skrev så många låtar som behövdes. Nuförtiden är vi tre som skriver låtar som ska passa ihop i ett album. Annars måste vi göra dubbelalbum varje gång, och det tar minst ett halvår. Det är vår stötesten. Det är inga personliga bråk mellan oss i Beatles, det handlar om ett faktiskt, konkret problem.”
”Vad gör man? Jag vill inte ägna sex månader åt att spela in ett album där bara två spår är mina! Och det vill antagligen inte Paul och George heller. Det är det som är problemet. Kan vi lösa det kanske allt löser sig. Ingen av oss vill vara bakgrundsmusiker. Det är slöseri. Vi har inte slitit i tio år för att få nöjet att bara få med två spår på ett album.”
”Det är inte så att vi står i studion och bråkar om det. Vi gör som vi alltid gjort … vi turas om med våra låtar. Det är bara det att förr drog George det kortaste strået eftersom Paul och jag skrev ihop. Det är inget konstigt. Det är mänskligt. Vi har alltid haft våra duster. Det är inget nytt att vi grälar. Jag värnar mer om mina låtar. Paul värnar om sina och George om sina. Så har det alltid varit.”
”Det är därför jag startade Plastic Ono och jobbar med Yoko … För att få utrymme. Det finns inte tillräckligt med utrymme för mig i Beatles. Ono Band är min ventil. Jag vet inte vilket band som är viktigast, det får framtiden utvisa ”
”Man ska ha klart för sig att om ’Cold Turkey’ hade varit en Beatleslåt hade den antagligen legat etta på topplistorna. Det är bara jag och Ringo som är med i ’Cold Turkey’, och jag är inte med på hälften av låtarna på Abbey Road eller på dubbelalbumet. Ibland är det bara två beatlar med i en låt. Det är namnet Beatles som säljer. Det gör att man börjar fundera på vad det är vi säljer. Köper de skivan för skivans skull eller köper de den för att det är Beatles?”
”George är i samma läge. Jag menar, han har låtar som han försökt få med på våra skivor sedan 1920. Han måste få göra ett eget album. Och kanske låter han det stå ’Beatles’ på omslaget istället för bara ’George Harrison’, bara för att det säljer bättre. Det är trist. Vi kan så klart göra egna skivor allihop under namnet Beatles. Men det vore lurendrejeri. Inget för mig.”
”Men glöm inte att Plastic Ono Bands LP från Toronto släpptes den 12 december med en fin bild på himlen och en kalender inuti med årets evenemang med John och Yoko, med poesi och annat kul.”
ALAN SMITH
”Yoko uppmuntrade mig att vara mig själv. Det var mig hon blev kär i, inte Beatles.”
John Lennon