Rubber Soul

Gruppen utforskar vad som kan åstadkommas i en studio.

Beatles börjar utforska inspelningsstudions möjligheter, ordet ”love” blir universellt och George köper en sitar. Av Rob Young

DE DYSTRA HÖSTLIKA FÄRGERNA PÅ Robert Freemans skivomslag med bandets artificiellt utdragna ansikten har lett till att man reflexmässigt benämner Rubber Soul som prototypen för både folkrock och psykedelia. Och ändå, med några få undantag, matchar inte innehållet helt den paletten. Det är inget album med sensuella psykiska avbrott à la Revolver eller Sgt Pepper. Det är på många sätt ett spretigt album – men Beatles skapade också ofta sin bästa musik under sådana här utforskande tillstånd. Albumet strävar efter att hitta nya vägar ljudmässigt och större djup textmässigt. Och här förs flera musikaliska samtal med rivaler – i synnerhet Dylan, Byrds och soulmusiken. Albumet innehåller några av Beatles största och mest älskade låtar och blickar framåt, mot deras nära förestående kreativa höjdpunkt, även om det ibland låter som om bandet har kvar en mockasko i en annan, tidigare epok.

När allt kommer omkring så hade bandet, bara ett knappt år innan inspelningen av det här övergångsalbumet började i oktober 1965, glatt spelat in Buddy Holly-alster och låtar som ”I Feel Fine”(”Wait” spelades faktiskt delvis in 17 juni 1965, i slutet av Help!-inspelningarna). Mellan Help! och Rubber Soul turnerade de dock i USA och genomled härdsmältan på Shea

Stadium, samt träffade Dylan och Elvis. I augusti tog Lennon och Harrison sin andra LSD-tripp och Starr förlorade sin syraoskuld (McCartney väntade ännu ett år innan han stoppade i sig en tablett). Men Rubber Soul är mer insvept i marijuanadimma än en LSD-tripp.

Den största utvecklingen är att materialet är helt skrivet av Beatles och de börjar även bli hörbart involverade i soundet. Rytmsektionen stramas till, gitarrsolona är mer vässade och de små episodiska slingorna på vissa spår – sitar, fuzzbass, elpiano – löper som en röd tråd genom hela albumet. Slingorna smaksätter och genomsyrar låtarna med exotiska toner utan att störa den akustiska balansen. ”Drive My Car” måste vara det kraftfullaste öppningsspåret bland alla Beatlesalbum, med en soulmässig, funkig tyngd (det är intressant att notera att Otis Redding var en av de mest produktiva svarta tolkarna av Beatles på den tiden).

”Norwegian Wood” är en gåtfull melodi med ett synnerligen illvilligt slut. Ryktet säger att den bygger på en affär John hade med en journalist. Berättelsen placerar honom i ett kärleksnäste med vin och erotiskt laddad stämning. Den atmosfären kommer främst från Harrisons sitar, ett instrument som knappt förekommit på en popskiva tidigare. Sitaren blir så effektiv här eftersom den inte används som en medveten indisk referens, utan bara som en gäckande slinga som passar stämningen perfekt. Man kan nästan föreställa sig en Ravi Shankar-platta som snurrar på skivspelaren medan Lennon letar efter en icke-existerande stol att sitta på. ”Norwegian Wood” har en autentisk känsla som höjer den över de enklare texterna i många deras tidiga kärlekssånger.

Den erfarenheten smittar också av sig på nästa spår, ”You Won’t See Me”. Det är McCartneys text och liknar hans andra spår, ”I’m Looking Through You”. Skenbart handlar den om hans struliga förhållande med Jane Asher och båda låtarna tar upp bristen på kommunikation hos ett par som har blivit osynliga för varandra. ”Nowhere Man”, med den förtjusande Byrd-möterWaterson-sången, summerar känslan av utanförskap

hos en man som har världen ”at your command”, men som känner sig maktlös.

En liknande dämpad känsla präglar albumets mer reflekterande spår. Det lilla stämningsstycket ”Michelle” var från början en Rive Gauche-parodi av McCartney, en hyllning till Juliette Gréco som han brukade briljera med på fester. ”Girl” är lite stöpt i samma form: en suckande förödmjukelse innan den kvinnliga perfektionen avbryts av Lennons vällustiga inandningsljud. Men den låt som sticker ut är ”In My Life”, en osentimental nostalgisk föregångare till ”Penny Lane” och ”Strawberry Fields Forever” – i den meningen att grubblerierna över svunna tider börjar som en slags Liverpool-melodi. George Martins klockrena Bachliknande elpianosolo – som bekant inspelat i halv hastighet för att få den där utdragna, mekaniska Glenn Gould-effekten – är ett av albumets mer minnesvärda ögonblick.

Den sorgsna känslosamheten ger Rubber Soul en bitter eftersmak och en känsla av att de här grabbarna var vuxna med ensamma och sorgsna liv bakom den stjärnbeströdda men hårda skölden.

Även de rockigare spåren har ett lite dovt innehåll. Harrisons ”If I Needed Someone” är med sina ragaindränkta Rickenbackerslingor lite av ett hovsamt göra slut-brev. ”Wait” är Lennons budskap till en lämnad älskarinna (fru?) där det pikanta tonårsspråket (”I’ve been good/As good as I can be”) gör att texten klingar falskt. Och den avslutande ”Run For Your Life” är hemsk, ett stycke Lennon-misogyni som omväxlande är nedlåtande respektive hotfullt. Låten är ett rätt unket avslut på skivan.

Men före den kommer ”The Word”. I en katalog som hittills varit sprängfylld med konventionella kärlekslåtar ger den en vink om den mer universella betydelsen av kärlek (som en frigörande kraft för det goda) som snart skulle dominera låtar som ”All You Need Is Love” och Lennons idealistiska soloarbeten. På samma sätt är ”Think For Yourself” – överströdd med McCartneys härligt raspiga röst. Ljudmässigt är Rubber Soul ingenting mot de nästkommande tre albumen, men grundlagret med akustiska gitarrer, häftig bas och Starrs stabila arbete bakom trummorna gör att det låter mer avslappnat och ändå mer mångsidigt än någonsin tidigare. Trots alla småfel är Rubber Soul i det stora hela ett bra album, och man får en sista glimt av Beatles innan de tyngre drogerna verkligen kom in i bilden. Det är en gräsupplevelse snarare än en LSD-upplevelse, en spirande början på deras strålande framtid.

Sitar, fuzzbas och elpiano gör sitt för albumet och

tillför exotiska slingor.