”Jag har inte känt mig så upplivad i hela mitt liv.”
Bandet spelar på Shea Stadium och jammar med Elvis.
NME 20|8|1965
DEN MEST SPEKTAKULÄRA konserten i USA:s historia! En inbjudan från Frank Sinatra! Kungligt mottagande av stadens myndigheter! Och en polisstyrka som spärrar av en stor del av New York City!
Det är bara en bråkdel av alla spännande upplevelser som Beatles haft under sina fyra första dagar av denna historiska USAturné. Under dessa fyra dagar har John, Paul, George och Ringo varit de enda gästerna på 33:e våningen som de tagit i besittning på Warwick Hotel i New York.
För att få komma i närheten av hotellet måste man kunna bevisa för polisen vid avspärrningarna att man bor på hotellet eller ska till någon annan byggnad i närheten. Till och med hotellpersonalen måste visa upp ett Beatlespass för att få komma in och jobba! Det är vakter i lobbyn, i hissarna och på våning 33. Men samma säkerhetsåtgärder som håller fansen borta håller dessutom Beatles instängda!
På kvällen när vi anlände (förra fredagen) blev Beatles tvungna att släppa planerna på att besöka Copacabana och se Supremes! Stämningen på gatorna är het och kladdig, vilket bara eldar på den galna Beatlesmanin, och polisen vägrar att låta dem gå ut eftersom det skulle kunna skapa upplopp.
Och i måndags kväll blev Beatles tvungna att tacka nej till en middagsbjudning hos Frank Sinatra. ”Vi skulle jättegärna gå”, sa George Harrison, ”men polisen låter oss inte göra någonting. Det skulle bli kaos om vi gick ut.”
Tillbaka i Staterna följer CHRIS HUTCHINS med Beatles från Shea Stadium till Hollywood Bowl, och ser hur Stones, Byrds, Beach Boys, Bob Dylan och Supremes är där och hyllar dem. En middag med Sinatra blir inte av. Men å andra sidan får de jamma med Elvis, vilket antagligen slår en middag.
Sinatras representant skickades iväg med meddelandet att Beatles gärna träffade honom på hotellet om han kunde komma. Men han kom inte. Supremes, Del Shannon och Bob Dylan var de enda besökarna den kvällen. En annan besviken stjärna var Paul Anka. Tidigare samma dag kom han till hotellet för att önska Beatles lycka till, men han lyckades inte ta sig upp till våning 33.
På lördagen smugglades Beatles ut från hotellet och kördes med poliseskort till CBS för att medverka i teveprogrammet Ed Sullivan Show. Bilresan till studion gick utan problem: all trafik hade spärrats av förväg!
När de kom fram hälsade de på Sullivan som hälsade dem välkomna tillbaka till Amerika, och sedan var det dags för repetition innan inspelningen av programmet. John sa senare: ”Vi har aldrig jobbat så hårt i hela vårt liv. De fick ingen ordning på ljudet och när klockan var sex på kvällen var vi färdiga att ge upp och sticka därifrån!”
Jag förstod honom. Jag satt bland studiopubliken i fyra timmar tillsammans med Cilla Black (som också är med i programmet), medan Beatles gick igenom sina nummer om och om igen samtidigt som ljudteknikerna skruvade på kontrollknapparna. Killarna skulle framföra exakt samma låtar som de gjorde i Blackpool Night Out den 1 augusti. Efter inspelningen åkte de tillbaka till ”fängelset” på 33:e våningen!
JAG ÅKTE TILL SHEA STADIUM på söndagskvällen med Mick Jagger, Keith Richards och Andrew Oldham, efter att ha tillbringat hela dagen med dem ombord på lyxyachten Princess som tillhör Stones amerikanska jurist, Allen Klein.
Under dagen pratade jag med Beatles över yachtens radiotelefon och Mick pratade med George Harrison om planerna för kvällen. Då ville Beatles också väldigt gärna komma till båten efter kvällens spelning, men det stoppades senare av polisen.
George pratade via hotellets växel, och under samtalet gav han oss deras hemliga telefonnummer till hotellsviten. Men han insåg inte att han pratade till en radiotelefon med cirka 2 000 andra båtar på Hudsonflodern som kunde få in samtalet på sina mottagare! Jag behöver inte säga att det hemliga numret blev nerringt under resten av vistelsen i New York.
Efteråt, när vi låg och dåsade i solen, sa Mick: ”Jag avundas inte Beatles. Kolla hur fria vi är medan de är instängda på hotellrummen utan att ens kunna ta en biltur, och ännu mindre göra något av det här.” Sedan spelade han Bob Dylans senaste singel, ”pressad i hemlighet för otåliga galningar”, och dansade på sitt utlevande sätt han även har på scenen.
Vi upptäckte att en radiostation hade avlyssnat telefonsamtalet och berättade i sändning om Stones planer att gå i land vid en kaj nära stadion. Vi fick lov att springa iland och hoppa in i en väntande bil, som körde oss till en sidoingång på Sheastadion. På vägen in hann vi förundrat se de 56 000 personerna som köade med sina biljetter utanför den hästskoformade arenan. ”Skrämmande”, utbrast Jagger.
”Öronbedövande”, sa Richards. Vrålet från den enorma folkmassan lät som hundra jetplan på en startbana. Utan tvekan var det en vördnadsbjudande syn. Vi skyndade oss in genom sceningången och mötte Beatles som stod redo att gå in på scenen.
”Kolla, det är Stones!” ropade John Lennon.
”Vilka är det här?” ropade en plågad polis.
”Samma som Beatles”, vrålade Lennon.
Polisen brölade: ”Ingen får stå i gången. Det är brandsläckare där.”
”Ta bort dem då”, sa George spydigt. Polismannen gav upp precis när Beatles vinkades in till scenen. De måste springa tvärs över innerplanen till den upphöjda scenen i mitten. Och när de gjorde det blev de 56 000 fansen helt hysteriska. Alla förstod att med den enorma publiken måste detta bli Beatles bästa konsert. Men ingen hade kunnat förutse det outhärdliga oväsen som brakade lös när de fyra spelade upp hitlåt efter hitlåt. För varje låt byggdes den febriga anspänningen upp alltmer. Den enorma folkmassan vrålade ut sitt bifall när Lennon spelade orgel med armbågen i ”I’m Down”. Och flera fans tog sig igenom den 2 000 man starka poliskedjan som stod uppställd runt planen, men de åkte på rejäla tacklingar av nästa poliskedja som väntade närmare scenen.
Det var en helt otrolig upplevelse. Men det var en lättnad när det var slut. Anspänningen var hög – inte bara för att Beatles var lysande, utan för att alla var rädda för vad som skulle hända om polisen tappade kontrollen över folkmassan.
Men slutet gott allting gott. På hotellet efteråt sa George till mig: ”Det var läskigt först, när vi såg alla människor. Men jag tror inte jag känt mig så upprymd i hela mitt liv. Det var helt otroligt att så många människor ville se oss. Vi är vana vid en stor publik, men det här tog oss på sängen.”
John tillade: ”Det skulle ha varit ännu bättre om vi hade hört vad vi spelade. Jag vet knappt vad jag spelade i två låtar. Det var galet!”
Paul sa: ”Fantastiskt! Undrar om vi någonsin kan göra om det här?”
Ringo nickade, men sa inget. Senare hade de en riktig röjarskiva med Stones – på våning 33!
DET VAR NÄRA att det blev upplopp när vårt chartrade plan anlände till Toronto två timmar försenat sent på tisdagskvällen. Förseningen berodde på motorproblem i New York. Den första spelningen på Maple Leaf Gardens kom inte igång förrän en timme efter utsatt tid, och polisen fick mota undan fansen med batonger.
Beatles togs till Maple Gardens i ilfart, men någon ansvarig glömde att resten av medarbetarna var strandade i planet och borde ha varit de som åkt först till arenan för att få allt på plats på scenen!
NME 27|8|1965
JAG HAR SETT Beatles se döden i vitögat den här helgen. Som världens löpsedlar har berättat vällde svart rök upp från en av motorerna på vårt chartrade plan och vi fick landa med tre motorer på Portlands flygplats i Oregon. En brandbil stod beredd ifall motorn skulle fatta eld när vi landade.
Jag var så upptagen med att iaktta Beatles att jag glömde bort att vara rädd. Det var en oförglömlig, men otäck, upplevelse att se de fyra inse att vi kanske var på väg mot en katastrof. John och Paul satt tysta och stirrade allvarligt framför sig. Ringo var blek i ansiktet och ville veta vad som hände och vad man skulle göra om vi störtade. George stod beredd vid nödutgången och anmärkte ironiskt: ”Nu kanske folk får sluta skämta om hur länge vi kommer att hålla.”
Jag tror inte han försökte locka de andra till skratt, men stämningen lättade när John svarade: ”Beatles, kvinnor och barn först!”
Alla drog en lättnadens suck när planet landade och brandbilen kom körande! Det här var en av flera dramatiska händelser som ägt rum sedan jag sist skrev till er. Vi flög från kanadensiska Toronto till sydstatsstaden Atlanta (Georgia) i onsdags, och det blev nog den bästa konserten på hela turnén.
På kvällen före spelningen i Atlanta gick jag på shoppingrunda med Brian Epstein. Det var åtminstone vad vi hade tänkt. Beatlesfansen kände så klart igen managern! Han blev jagad i den första butiken vi gick in i och var tvungen att gömma sig i ett provrum! När vi kom tillbaka till Atlanta Stadium var Beatles mitt i en presskonferens.
”Tycker ni om att vara Beatles?” frågade en reporter.
”Visst! Annars hade vi varit Rolling Stones!” svarade John.
Innan de klev upp på scenen i Atlanta öppnade Beatles presenter de fått av beundrare. Paketen innehöll allt från bandspelare och en kamera till en elektrisk skoputsarmaskin, teddybjörnar och dockor. ”Toppen! Det är julafton varje dag”, utbrast Ringo.
”Nu gillar jag Atlanta! Se på oss, vi är som små barn”, hojtade Lennon.
Inga presenter kastas på den här resan; de packas ner längst fram i planet och leksakerna ska till John Jr (Julian) och Ringos väntade barn. Medan de sorterade presenterna och läste korten väntade en ivrig publik (35 000 personer) utanför den magnifika, öppna Atlanta-stadion.
Så snart de stod på scenen sjöng och spelade Beatles av hjärtans lust, och det lät bra tack vare vad Paul senare beskrev som ”ett av de bästa ljudsystemen vi någonsin haft”. Varenda ton kunde höras och det lät så bra att man kunde tro att de mimade till sina skivor. Publiken älskade det! De stod upp, skrek, gapade och viftade med banderoller med budskap som: ’Tallahassee Lassies Love Liverpool Laddies.’ Ja, Beatles kommer alltid att minnas Atlanta med värme.
Men det gäller inte Houston, Texas! Vår ankomst tidigt på torsdagens morgon utvecklades till en riktigt obehaglig situation. Poliserna klarade inte av att hålla fansen borta så det kryllade av dem runt planet innan det ens hade stannat på landningsbanan. Många av de hundratals människorna där utanför var dessutom inte Beatlesfans, utan ligister, och det var fara för Beatles säkerhet. Dessa bråkmakare klättrade upp på vingarna och bankade på fönstren. Planet kunde inte taxa bort därifrån. Hade propellrarna i motorerna startats hade de klyvt minst sex personer på mitten. Det kom en traktor som skulle bogsera planet därifrån, men traktorn var ju långsammare än folkmassan.
Polischefen vägrade att skicka ut en brandbil som kunde spruta vatten på folk. ”De kommer att välta bilen”, sa han till vår pilot.
Efter att vi hade varit gisslan i planet i 40 hemska minuter kunde Beatles äntligen ”befrias”. De fick kasta sig ut genom en nödutgång och ner i en lastbil som hade kört rakt genom folkmassan. Den körde iväg med de fyra killarna.
Vi andra i planet fick lov att vänta ännu en halvtimme innan folkmassan skingrades. På en presskonferens senare samma dag fick Beatles frågan vad de tyckte om händelsen. ”Jag var livrädd”, sa Ringo.
”Det händer varje gång vi kommer till Texas – vi höll på att bli dödade”, sa John, och han vände sig om när en affisch föll ner från väggen bakom dem och hamnade på bordet framför dem. ”Jag trodde vi blev beskjutna”, sa han.
Det var nästan 40 grader varmt i Houston och det kändes som om hettan ökade på spänningen i luften. Våra nerver var på helspänn och för första gången under turnén slöt sig John inom sitt skal. Vi hörde inte ett ljud från honom på planet den natten; inte ens de andra tre försökte nå fram till honom.
Och på presskonferensen i Minneapolis på lördagseftermiddagen trängde sig en 14-årig pojke fram mellan journalisterna för att berätta för Ringo att han hade lärt sig spela trummor genom att lyssna på Beatles skivor. ”Du kommer aldrig komma någonstans genom att lyssna på mig”, garvade Ringo.
”Och han har spelat trummor i 30 år”, fyllde John i. På presskonferensen fick George en ny gitarr, och han blev så förtjust att han använde den på scenen igår kväll.
Det var två konserter på Portlands Coliseum på söndagen, och mellan konserterna fick Beatles besök av två av medlemmarna i den amerikanska gruppen Beach Boys – Carl Wilson och Mike Love. Beatles lyssnade fascinerat när Carl berättade att deras bandledare, Brian Wilson, arrangerar och producerar deras skivor och att han inte uppträder med dem längre. Istället skaffar han en ersättare. ”Låter kul. Ni tre kan få vara stand-in för mig under nästa turné”, skojade Paul.
När vi var på väg till Portland Airport senare samma kväll fick vi veta att vårt plan hade tagits ur trafik och ersatts av ett äldre flygplan, vilket innebar att det skulle ta en timme längre än beräknat att komma till Los Angeles. Jag behöver inte säga att alla var lite nervösa under resan. Jag satt bredvid George – den oroligaste beatlen när det gäller flygturer – och vi pratade lite mellan hans anfall av flygsjuka.
Av de fyra beatlarna är George den som hade överraskat mest under den här resan. Ringo har återgått till att vara den tysta och George har, till glädje för hans miljontals amerikanska fans, blivit öppnare. ”Förut var jag stämplad som den tystlåtna beatlen här, det är sant, men på den här turnén har jag sett många banderoller med mitt namn på och jag har fått fler frågor på presskonferenserna, så jag tror att det har stärkt mitt självförtroende.”
”Jag avundas inte Beatles. Kolla hur fria vi är medan de är instängda på hotellet.”
Mick Jagger
I förbigående råkar George nämna att han ska köpa ett hus åt sina föräldrar i Liverpool.
”De har tittat på olika hus jättelänge och tjatat om min åsikt om de olika husen, men mig spelar det ingen roll för jag har ju mitt eget hus. I alla fall så hittade de ett hus som de gillade för ett tag sedan, och fastän de inte hade bestämt sig ringde jag upp kontoret precis innan vi åkte iväg på turnén och sa att de skulle köpa det. Annars hade de aldrig kommit till skott!”
Vi kom till Los Angeles klockan tre på måndag morgon och Beatles kördes direkt till sin ranchliknande bostad de hade hyrt för sin vistelse i Benedict Canyon som ligger strax nedanför Beverly Hills. I den hästskoformade byggnaden fanns kockar och annat tjänstefolk för tiden Beatles skulle bo där, och de hade hyrt in egna vakter på inrådan från Los Angeles-polisen eftersom de inte kunde ta hand om säkerheten den här gången.
Måndagen var deras första vilodag och den tillbringade de vid poolen – George läste NME, Paul klinkade på en gitarr, John och Ringo gick igenom en samling amerikanska fritidskläder som de hade beställt från en butik i Hollywood. De hade dessutom bjudit in bandet Byrds. De träffades första gången på en nattklubb i London för ett tag sedan.
HOLLYWOOD WEST – denna palmbeväxta och stjärnspäckade stad – borde vara en perfekt inramning till århundradets möte, nämligen det mellan Elvis Presley och Beatles!
Jag kan avslöja att efter kvällen hos Elvis stod det klart att de Elvis och killarna från Liverpool hyser stor beundran för varandra. Men nu är frågan vem av dem som ska tacka ja till den andras inbjudan först! Elvis vill gärna bjuda hem dem till sitt hus i Bel Air. Men Beatles är omringade av fans i huset i Benedict Canyon. De skulle få svårt att ta sig därifrån.
Dessutom har båda sidor var sin manager som håller hårt på prestigen. Ingen av dem vill att det ska se ut som om de springer benen av sig för att få träffa den andra.
Häng med New Musical Express! Förra året lyckades jag få till ett telefonsamtal mellan Elvis Presley och Paul McCartney för NME:s räkning. Nu har jag fått uppdraget att arrangera ett historiskt möte mellan Elvis och Beatles, helst på neutral mark.
Igår hade jag mitt första möte med Elvis. Jag tog ledigt från Beatles för att tillbringa dagen i Paramounts studio med Elvis manager ”Översten” Tom Parker. Vi var på väg att äta lunch när Översten helt oväntat ledde mig genom en dörr in till ett mörkt rum – och där satt Elvis och tittade på teve! Ljuset tändes och en lång, solbränd (och lika snygg som på bild) Elvis kom fram och tog i hand (precis så hövlig som det ryktas om). Han hade på sig en grön skjorta med puffärmar och ett par snäva långbyxor.
Jag berättade att vi blev överraskade när vi fick höra att han var tillbaka i Los Angeles. ”Vi blev klara med filminspelningarna i Hawaii snabbare än planerat och åkte hit för att avsluta med några scener i studion”, sa han med sin typiska Tennessee-dialekt.
Han frågade om Beatles turné och undrade om de trivdes i huset och sa: ”Min flickvän tog bilen dit igår och hon berättade att det var en helsikes massa fans där utanför. Killarna får ju aldrig vara ifred.” Han nämnde aldrig flickvännen vid namn!
När eftermiddagens filminspelningar var avslutade tog jag med mig Översten till Beatles hus, där han fick frågor om hur det gick för Elvis med filmandet och musiken. Han svarade rakt och uppriktigt på killarnas frågor. När han gick försäkrade han Beatles att de skulle få sitt efterlängtade möte med Elvis, förutsatt att jag kunde fixa en lämplig plats och ett passande datum.
NME 3|9|1965
I FEM DAGAR låg Beatles och njöt av den strålande kaliforniska solen vid poolen som hörde till huset i Benedict Canyon. Fastän huset låg flera kilometer bortanför Beverly Hills kändes det som om varenda beundrare i Los Angeles hade kommit vallfärdande för att ställa sig vid grinden och vinka i några sekunder innan polisen kom och motade bort dem.
En del hade sparat till en helikoptertur i månader för att kunna vinka från luften. Andra tog sig uppför kullen i den intensiva hettan. En liten flicka tog sig uppför höjden på fyra och en halv timme med kryckor. Väl framme vid grinden lämnade hon över ett brev till vakten plus en ring som hon hade gjort till Ringo. Sedan vände hon sig om och började den långa färden tillbaka ner.
Beatles gick sällan utanför huset och i så fall bara sent på kvällarna. I början av vistelsen åkte George och Paul iväg och lyssnade på Byrds när de spelade in en skiva. De fick höra den amerikanska gruppens nya singel ”The Times They Are A-Changin’”. Det kom ofta folk och hälsade på i huset, till exempel Joan Baez som umgicks hela måndagen med John vid poolen.
På söndagen var Beatles ute och åkte. På vägen tillbaka gick deras limousine sönder, och de måste vänta vid vägkanten intill en begravningsplats tills det kom en bil och hämtade dem.
En annan återkommande besökare hos Beatles var skådespelaren Peter Fonda, men efter två hela dagar i huset blev han nobbad tredje dagen han ville komma. ”Ring mig, hälsningar Rosemary Clooney” löd ett av telegrammen som kom en gång i timmen från någon av Beatles grannar i området. ”Vi vet inte ens vem hon är”, sa Paul och lade meddelandet åt sidan.
De badade i poolen varje dag, men John och Ringo, som båda har känslig hud, svepte in sig i badrockar för att inte bränna sig i solen, så det blir nog bara två av beatlarna som återvänder hem brunbrända. Varje kväll grillade kocken kött på en kolggrill i trädgården. De gick sällan och lade sig före gryningen och de gick lika sällan upp före tolv på dagen. John blev förtjust när han fick ett gammalt exemplar av Gene Vincents ”Be-Bop-A-Lula” och spelade den oavbrutet.
Jag behöver inte säga att Beatles två Hollywood Bowl-konserter blev en enorm succé. De drog in 15 000 pund för varje konsert, och om så arenan hade varit tre gånger så stor så hade de fyllt den. Men hur bra turnén än gick och hur roligt de än hade i huset på kullen i Benedict Canyon så längtade John, Paul, George och Ringo hem redan innan det var dags att lämna landet. Och jag vet att till helgen så är de tillbaka i sina egna hem med massor av souvenirer från en turné som hela USA har hyllat.
ELVIS PRESLEY SPELADE basgitarr med lite hjälp av Paul McCartney, John Lennon spelade kompgitarr. De spelade musiken till Cilla Blacks ”You’re My World”. Plötsligt utbrast John: ”Nu snackar vi, eller hur?” Och det kan man nog säga – världens bästa soloartist och världens bästa band träffades och kommunicerade genom musik för första gången.
Deras möte tog tre dagar att planera under stort hemlighetsmakeri, eftersom man ville undvika att Beatlesfansen och Elvisfansen samlades på ett och samma ställe. Beatles hade tackat ja till Elvis inbjudan till sitt hem på kvällen fredagen den 27 augusti. Jag fick den stora äran att vara den enda inbjudna journalisten. Det finns inga bilder från denna fantastiska händelse. Ingen med kamera fick komma in.
Överste Parker eskorterade Beatles till Presleys hem i Bel Air strax efter klockan tio på kvällen. Polisen spärrade av trafiken för att hindra fansen från att följa efter. Överstens kompanjon Tom Diskin och jag plockade upp Brian Epstein på Los Angeles flygplats. Han hade flugit dit från New York för att närvara vid denna märkvärdiga händelse, och vi anlände till Elvis hus några minuter efter Beatles.
När vi kom in satt Elvis med Paul på sin ena sida och sin flickvän på den andra. John satt bredvid Paul. George satt med benen i kors på
golvet. Ringo inspekterade Elvis skivsamling. En färgteve stod på mitt i rummet, men med ljudet av. Senare dånade en amerikansk hitlåt från skivspelarens högtalare.
”Kan någon ta hit gitarrerna”, sa Elvis. En av hans tio anställda som han alltid har med sig hämtade gitarrerna. Tre elgitarrer pluggades in i förstärkarna som stod spridda i rummet. ”Så här spelar jag bas. Inte särskilt bra, men jag övar”, sa han till Paul och spelade till skivan som låg på skivtallriken. John kom in med några ackord medan George inspekterade det tredje instrumentet innan han började spela.
Så såg det ut under den första timmen. Elvis, John och George spelade till några amerikanska och engelska skivor, exempelvis en med Shadows. Presley, som var klädd i en röd skjorta och en åtsittande ärmlös läderjacka med kragen uppvikt, gjorde ibland en antydan till sin berömda höftvickning trots att han satt i sin stol och spelade på basen till skivorna. Beatles var också ledigt klädda. Ringo, i en vit ärmlös läderjacka och vita långbyxor såg på gitarrspelarna utan att röra en min. ”Vad synd att vi lämnade kvar trummorna i Memphis”, sa Elvis beklagande.
Jag strosade omkring i rummet. En vit flygel stod i ena hörnet intill barbordet och bredvid fanns en jukebox som inte innehöll en enda brittisk skiva och bara en av ägaren, ”Return To Sender”. Elvis sällskap blandade drinkar till Beatles, men värden själv drack inte en droppe och tackade konsekvent nej till cigaretterna han bjöds på. Inte ens i denna avspända, sorglösa miljö hörde jag honom svära en enda gång.
Jag tror att Beatles var lika imponerade av hans sätt att leva som jag var. ”Det är så här det ska vara”, sa Lennon och härmade Peter Sellers franska uttal i rollen som kommissarie Clouseau: ”Små hemtrevliga möten med några vänner och lite musik!” Elvis log.
Längre in i rummet satt Brian Epstein och Överste Tom Parker (som var en sällsynt gäst i huset) och vakade över sina stjärnor likt två föräldrar. Lite senare försvann de för att spela roulette i ett spelrum. Epstein vann en liten summa och Parker förlorade en liten summa.
”Det händer varje gång vi kommer till Texas – vi höll på att bli dödade … Jag trodde vi blev beskjutna!”
John Lennon
När de tröttnade på musiken satte sig Elvis, John, George, Paul och Ringo och bara slappade. Vår värd inledde ett unikt samtal när han sa: ”Det händer en massa lustiga saker när man är ute på vägarna? En gång i Vancouver hade vi bara spelat en låt eller två när de rusade upp på scenen. Som tur var hann vi därifrån i tid. De välte hela podiet vi nyss hade stått på.”
Paul: ”Vi har också varit med om en del galna grejer. En snubbe rusade upp på scenen och drog ur sladdarna till förstärkarna och sa till mig: ’Rör du dig är du dödens.’”
Elvis: ”Det kan vara ganska läskigt ibland.” John: ”Men du är helt ensam. Vi har i alla fall varandra på scenen. Om någon knuffade till mig på scenen och sa ’Skyll dig själv’, som de gjorde mot dig, då hade jag gått därifrån.”
Samtalet gick över till ämnet flygplan och Elvis berättade om några händelser som hade gjort honom flygrädd. ”En gång flög jag från Atlanta i ett litet tvåmotorigt flygplan och så gick ena motorn sönder. Jösses vad rädd jag var, jag trodde att det var ute med mig. Vi blev tillsagda att plocka ut vassa föremål ur fickorna och luta huvudet mot kuddar mellan knäna. När vi landade var piloten helt blöt av svett, trots att det var snö utanför”, berättade Elvis. George berättade om när han flög från Liverpool och fönstret bredvid honom slängdes upp. Därefter bytte man ämne till bilar. Elvis sa: ”Jag har en Rolls-Royce Phantom V …”
”Ja”, utbrast Lennon. ”Jag såg den där ute. Min ser likadan ut fast på min är kromen svart.”
Strax före klockan två på natten – tidigt för Beatles men sent för Elvis – bestämde man sig för att det var dags att bryta upp. ”Softly As I Leave You” snurrade på skivspelaren när Beatles skakade hand med Elvis och tackade honom för lådorna med alla hans skivor som var och en hade fått av honom via Parker.
När de klev in i bilen ute på gårdsplanen mässade en handfull tappra fans från muren som omgav huset ”Elvis is King” och ”We want The Beatles”. Hela vägen hem pratade John, Paul, George och Ringo om besöket hos Elvis. De var överens om att det hade varit en oförglömlig kväll.