Past Masters

”Komm, Gib Mir Deine Hand” … Jag tror ni fattar. Beatles kommer ut på CD, och de tillfälliga spåren kommer till användning. Av Mark Bentley

En samlingsplats för de vilsna spåren.

Det finns minst ett

dussin exklusiva låtar som är lika bra som något annat i Beatles kanon.

DE TVÅ VOLYMERNA Past Masters släpptes i mars 1988 och var något många hade gått och väntat på. Sedan i februari 1987 hade man släppt alla brittiska LP-versioner, förutom Magical Mystery Tour, på CD. Det skulle inte finnas några bonusspår: den ursprungliga låtlistan skulle behållas. Och konceptet för Past Masters var enkel. Dessa två CD-skivor skulle bli en förvaringsplats för varenda låt som inte hade något hem någon annanstans – singlar, B-sidor, EP-skivor med mera. CD-skivorna sammanställdes av Mark Lewisohn och de skulle ersätta andra sammanställningar som hade dykt upp genom åren, exempelvis Rock’n’Roll Music, Rarities, Love Songs och, i början, 1962–1966 och 1967–1970, som inte kom på CD förrän 1994.

Past Masters sålde inte så bra som Apple kanske hade hoppats på. Båda CD-skivorna tog sig knappt in på engelska topp 50-listan (till skillnad från CD-utgåvan av Pepper som låg trea på topplistan 1987). Problemet med Past Masters (och låt oss nu för enkelhetens skull referera till den remastrade versionen, dubbel-CD:n, som kom ut 2009) är att den slaviskt följer vissa kriterier. Dubbel-CD:n innehåller bara låtar som inte fanns med på någon LP och de är sammanställda i den ordning de ursprungligen kom ut. Här finns 12 engelska hitlåtar och 10 listettor, men det är ingen ”greatest hits”-utgåva, för låtar som ”Help!” och ”A Hard Day’s Night” finns på andra album. Det blir ingen holistisk upplevelse vid genomlyssningen av CD-skivorna, det blir inget flyt på grund av den strikta ordningen. Visst hade det varit trevligt att få de engelska utgåvornas alla A-sidor ihop med B-sidorna samlade på en enda CD? Och dubbel-CD:n fungerar inte som en ”raritetssamling” heller för nyhetens behag i exempelvis tyskspråkiga

”Komm, Gib Mir Deine Hand” försvinner i och med att det engelska originalet också finns med. Nej, Past Masters dubbel-CD:n påminner om en lärobok i latin: strikt, obeveklig och utan minsta passion för innehållet.

Men trots det finns här några guldklimpar. Man behöver ju knappast påpeka att de flesta av singlarna är briljanta, men här finns även minst ett dussin exklusiva kompositioner av Lennon–McCartney och Harrison som är lika bra som något annat i Beatles kanon. Ta ”Thank You Girl”, B-sida till ”From Me To You”. Den saknar visserligen det där lilla extra som gör att den fastnar direkt hos lyssnaren, men med samma munspel och stämsång som A-sidans låt bjuder den på en sorts bitter romantik och förebådar det mer genomarbetade albumet With The Beatles. Den sätter standarden för en rad B-sidor som inte är fy skam: ”I’ll Get You” (baksidan på ”She Loves You”) och i synnerhet den dystra ”This Boy” (B-sida till ”I Want To Hold Your Hand”) är egna och till och med en aning experimentella. ”This Boy” spelades in den 17 oktober 1963, första gången bandet fick tillgång till något så avancerat som fyrkanalig bandspelare, vilket märks i stämsången.

De två tyska inslagen är låtar man bara lyssnar på en gång, men ”Sie Liebt Dich” har ett historiskt värde eftersom det är en helt och hållet ny version då den engelska sånginspelningen inte kan separeras från instrumenteringen. Nästa fyra låtar kommer från ”Long Tall Sally” – den enda engelska Beatles-EP som inte innehöll låtar från en LP – och visar upp beatlarna i rock’n’roll-form. Låten ”Long Tall Sally” är festlig, vilket man inte kan säga om ”Matchbox” som sjungs av Ringo, nej, juvelen här är ”I Call Your Name” – den enda John– Paul-kompositionen på EP:n.

Det blir desto lättsammare när John tar sig an Larry Williams ”Bad Boy” (”Hey Junior, be-haaave yourself ”) och Paul hänger sig åt så usla rim som presents/peasant i ”She’s A Woman” (baksidan till ”I Feel Fine”).

Den första CD:n avslutas med två av Beatles finaste låtar: den sällsamma ”Yes It Is” har samma luftigt lätta skönhet som deras bästa kärlekslåtar medan den adrenalinstinna ”I’m Down” är både stökig och komplex. Samma dag som ”I’m down” spelades in, den 14 juni 1965, spelade de in en annan låt där Paul har en helt annan sångstil, nämligen ”Yesterday”.

Den andra CD:n innehåller också enstaka geniala ögonblick – den mest kända är nog den entoniga, medryckande ”Rain” som utgjorde B-sidan till ”Paperback Writer”. Ackompanjerad av en mullrande basslinga hör vi Johns makalösa sång; det hånfulla ”sunnnscheeine” blev stilbildande för så gott som allt Liam Gallagher har sjungit in. 1968 års ”The Inner Light” var Georges första B-sida och spelades från början in som soundtrack till Wonderwall Music. Låten är expansiv och melodisk och texten bygger löst på kapitel 47 i Daodejing och har samma meditativa egenskaper som vissa av Georges bidrag i ”The White Album”. Den står i skarp kontrast till ”Lady Madonna”. Georges andra B-sida var ”Old Brown Shoe”, en lite skum boogie, mycket bättre genomförd än A-sidans ”Ballad Of John And Yoko”.

Tillsammans med de hyllade ”Don’t Let Me Down” och ”Across The Universe” är den återstående kuriositeten här ”You Know My Name (Look Up The Number)”. Den här slingrande saken kommer ursprungligen från ett inspelningstillfälle 1967 med Stones Brian Jones på sax. Den genomgick en rad förvandlingar. Bland annat skulle den tas över av Plastic Ono Band. Till slut dök den upp som B-sida till ”Let It Be”. Intressant nog kom den aldrig ut i stereoversion trots sent 1960-tal. Debatten om stereo mot mono öppnar upp för en ny värld av kompletteringsmöjligheter för inbitna Beatlesfans. Många hävdar att Beatles gör sig bäst i monoversionerna. Apple gav således ut Mono Masters 2009 där man plockat bort stereosinglarna och lagt in monoinspelningar från Yellow Submarine.

I Past Masters triumferar formen över funktionen. Det finns tillräckligt med Beatlesmaterial här för att det ska finnas anledning att köpa dem. Men i denna värld av boxar och olika mixningar är de en miss av Apple – det gäller både 1988 och 2009. Vi har fått alla ”greatest hits” nu tack vare ettan. Men vad hände med de mörkare låtarna i bandets låtkatalog? Med denna skatt hade de kunnat skapa något alldeles särskilt.