Amerikanska album

Det går inte att göra så! Hur amerikanerna lyssnade på The Beatles och genomgången av en komplex katalog. Av Bud Scoppa

Så hörde amerikanerna de fantastiska fyra för första gången.

IMITTEN AV DECEMBER 1963 spelade radiostationen University of Notre Dame i Indiana ”I Want To Hold Your Hand” nonstop i 24 timmar i hopp om att lätta upp den tryckta stämningen efter mordet på JFK. Då verkade tanken på att ett gäng smala brittiska killar med konstiga frisyrer som spelade amerikansk rock’n’roll skrattretande och vi fnissade när vi lyssnade på radion i våra studentrum.

Vi visste väldigt lite om Beatles, förutom att de var en sensation i Storbritannien. Vi hade ingen aning om att VeeJay, ett skivbolag i Chicago, hade gett ut ” Please Please Me” och ”From Me To You” tidigare det året i USA, eller att indiebolaget Swan i Philadelphia hade gett ut ”She Loves You”. Amerikansk radio hade ignorerat de här brittiska hitsen, och det hade även Capitol Records, EMI:s amerikanska dotterbolag. De hade konstaterat att Beatles inte var något för USA, vilket tvingade Brian Epstein att gå ut och köpa bandets tidiga skivor.

När vi studenter kom tillbaka till Notre Dame efter jullovet i början av januari hade vårt hån förvandlats till försiktig fascination. I hopp om att försöka tjäna pengar på något de ansåg vara en tillfällig fluga släppte Capitol albumet Meet The Beatles! den 20 januari och vi slet till oss det som om det var manna från himlen. När Beatles var med i The Ed Sullivan Show den 9 februari var tv-rummen på campus proppfulla med förväntansfulla fans som ville se beatlarna för första gången – en miniatyrbild av det fenomen som även fängslade resten av landet.

Vi hade ingen aning om att Meet The Beatles! var ett snabbt hoprafsat urval med nio av fjorton spår från bandets andra engelska album With The Beatles plus ”I Want To Hold Your Hand”, dess b-sida ”This Boy” och ”I Saw Her Standing There” från Please Please Me som Vee-Jay gett ut som Introducing … The Beatles efter att Capitol hade sagt nej. Ironiskt nog resulterade det här snabbt ihopsatta albumet, som var tänkt att ge snabba pengar på en övergående dagslända, i en sensationellt bra skiva som var, vågar jag påstå, överlägsen den omsorgsfullt planerade LP som den förvanskade. Framför allt sida ett röjer från början till slut. Det börjar med en dubbel adrenalinkick, ”I Want To Hold Your Hand” och ”I Saw Her Standing There”, följt av ”This Boy”, ”It Won’t Be Long” och ”All I’ve Gotta Do”, till ”All My Loving”.

Meet The Beatles! blev mallen för hur Capitol pragmatiskt och vinstdrivande behandlade alla kommande brittiska album de närmaste 2,5 åren (skillnaderna mellan amerikanska och brittiska utgåvor blev synliga – hyllades till och med – på boxen The US Albums, med 13 album som släpptes i begränsad utgåva 2014). De fem coverlåtarna från With The Beatles som inte kom med på Meet The Beatles! dök upp på The Beatles’ Second Album, som kom mindre än tre månader senare tillsammans med tre b-sidor – ”Thank You Girl”, ”I’ll Get You” och ”You Can’t Do That”, listettan (på Swan, faktiskt!) ”She Loves You”, samt nyinspelade ”Long Tall Sally” och ”I Call Your Name”. Det är totalt 11 låtar varav endast 5 var original. Trots LP:ns relativa brister var den ändå ett Beatlesalbum och gick rakt upp på Billboardlistans förstaplats. Den 11 april 1964 hade Beatles de 2 amerikanska albumen plus 14 låtar med på Billboard Hot 100. Veckan innan hade 5 Beatleslåtar toppat listan, en oöverträffad bedrift.

A Hard Day’s Night gavs ut två månader senare, men inte på Capitol utan på den amerikanska filmdistributörens märke United Artists. George Martin och hans orkester hade fyra instrumentala melodier med på skivan, som

Ironiskt nog resulterade det här snabbt ihopsatta albumet, som var tänkt att ge

snabba pengar, i en sensationellt

bra skiva.

dessutom innehöll åtta Beatleslåtar (varav en som inte var med i filmen). Men vi visste inte vad vi missade (nämligen fem av de sex låtar som inte var med i filmen på sidan två på det brittiska albumet), men vi hade alla låtar från den magiska filmen plus ”I’ll Cry Instead”, så vi klagade inte.

Capitol förvandlade de fem första Beatlesalbumen till sju kortare LP-skivor, och ihop med UA:s A Hard Day’s Night blev det åtta. Dessutom utkom ett dubbelalbum med intervjuer, The Beatles Story. De 14 spåren på Beatles For Sale spreds på två Capitolalbum, Beatles ’65 (december 1964) and Beatles VI (juni 1965). Det första fylldes ut med singeln ”I Feel Fine” mellan ”She’s A Woman” och ”I’ll Be Back”, samt det sista återstående spåret från A Hard Day’s Night. Det andra albumet fylldes ut med tre spår från soundtracket till Help! som inte skulle komma ut förrän två månader senare. Den amerikanska pressningen av Help! var till och med en ännu större blåsning än det första soundtracket, med ynka sju låtar som varvades med fem spår instrumental filmmusik.

Med Rubber Soul visade Capitol faktiskt prov på lite artistiskt omdöme och bytte ut fyra elektriska spår – ”Drive My Car”, ”Nowhere Man”, ”What Goes On” och ”If I Need Someone – mot två akustiska rester från Help!, ”I’ve Seen A Face” (som blev öppningsspåret) och ”It’s Only Love”. Det här draget bidrog till en finpolering av LP:ns Dylaninspirerade stämning och skapade en rikare lyssnarupplevelse än vad bandet ursprungligen hade tänkt sig.

Capitol sparade sin mest ofattbara förolämpning till sist – ett helgerån i två steg som påbörjades i juni 1966 när bolaget tog ”I’m Only Sleepin”, ”Doctor Robert” och ”And Your Bird Can Sing” från Revolver, som höll på att spelas in, till Yesterday And Today (som från början hade ”slaktaromslaget” vilket snabbt drogs in). Det här galna lapptäcksalbumet innehöll också ett par rester från Help!, de fyra kvarvarande spåren från Rubber Soul, samt båda sidorna av singeln ”Day Tripper”/”We Can Work It Out”. Man kan inte klaga på kvaliteten på de här 11 spåren, men Capitols överlägsna attityd gentemot Beatles är en helt annan historia. USA-pressningen av Revolver innehöll de resterande 11 spåren. Tydligen tänkte ingen på att lägga till ”Paperback Writer” och ”Rain” från den senaste singeln, vilket skulle ha gjort den omvandlade Revolver lika extatisk som originalet. Tilltaget upphörde – som det måste – med Sgt Pepper. I Staterna hade det tagit hus i helvetet om de hade vågat jävlas med den heliga graalen.