Anthology

Arkiven öppnas och kvartetten skapar ihop för sista gången.

George Martin och de beatlar som fortfarande lever öppnar dörren till arkivet – och återförenas med sin döda vän. Av Nick Hasted

DET VAR I mitten av 1990-talet som Beatles för sista gången deltog aktivt i brittisk popmusik. 1994 kom Ian MacDonalds bok Revolution In The Head (Revolutionen i huvudet), som beskrev deras låtskatt i ett nytt ljus med föredömlig skärpa, och Oasis, som dyrkade sina föregångare Beatles kom i oktober 1995 med (What’s The Story) Morning Glory? och ”Wonderwall”. Bröderna Gallagher stod på topp inom brittisk pop- och ungdomskultur och då återvände Beatles med sina sista krafter. De kom ut med ett dubbelalbum som innehöll outgivna spår, Anthology 1. Dessutom kom en ny singel, ”Free As A Bird”, som byggde på en Lennon-demo. Vidare kom en stor dokumentärserie, The Beatles Anthology (som senare blev en bok med samma namn), som visades på söndagar på bästa sändningstid. Allt gavs ut i samverkan med McCartney, Harrison, Starr och Ono. Beatles var tillbaka så mycket som det gick och försökte ta till vara på det gynnsamma tillfället.

Tv-seriens tittarsiffror rasade snabbt. Det visade sig att allmänhetens intresse för rockhistoria inte var så stort, inte ens för Beatles. Upphetsningen över att det fanns massor av outgivet Beatlesmaterial var stor. Dessutom kom ännu en singel, ”Real Love”, ut. Dock försvann upphetsningen fort i och med att de följande dubbelalbumen kom ut. När Anthology 3 (som brukar kallas ”Threatles”) släpptes uppstod de gamla samarbetssvårigheterna igen och medlemmarna lyckades inte ge ut den planerade singeln. Men hur står sig då den här korta återuppståndelsen 20 år senare?

Båda singlarna blev nedsablade på grund av Jeff Lynnes tunga trumproduktion som var så inne under 1990-talet, vilket i sin tur gjorde Ringos medverkan snudd på överflödig. Lynn hade producerat Harrisons skiva Cloud

Nine 1987 och han krävde att Lynn skulle producera de två singlarna. Han såg George Martin som McCartneys man – som om ”Get Back”-sessionerna fortfarande pågick. Lennons närvaro på ”Free As A Bird” kommer från en kassettdemo från 1977. Det känns nästan spöklikt, men Lennons röst möts upp i en fin tonhöjning av McCartney i mellanåttans takter som fullbordar det som saknas: ”Whatever happened to/The life that we once knew…Where did we lose the touch/That seemed to mean so much/It always made me feel/So free.” George kommer in med ett av sina typiska solon innan det bedrägliga slutet som följs av en snutt störig ukulele. När man väl vant sig vid Lynnes produktion så är det ett rörande musikstycke från Beatles verksamma tid. ”Real Love” är mer av en outvecklad Lennonlåt som handlar om hur mycket han älskar Yoko och lämnar sina bandkompisar. Det understryks i denna comeback från andra sidan.

Anthology 1, som startar med ”Free As A Bird”, är ett bra samlingsalbum. En Quarrymen-singel från 1958 är musik som kommer djupt från förra seklet, gitarrerna gnisslar som i en gammal countryblues. Den ökända auditioninspelningen från Decca från 1962 låter verkligen inte som om bandet snart ska få skivkontrakt. Om de hade fått kontrakt med Decca, hade de heller aldrig träffat George Martin som var oumbärlig med sin intuitiva känsla för talanger och hans genialitet som producent. ”Love Me Do” på bandets första EMI-inspelning är ett steg framåt, trots det otroligt feltajmade trumspelet av Pete Best, vilket gjorde att de var tvungna att dumpa honom.

”Våra bästa grejer har inte spelats in”, kan man höra Lennon påstå i tv-dokumentären Anthology. Det var under bandets första period med läderjackor och klubbspelningar. På de många livespåren kan man få en aning om hur Beatles hanterade skriken och hysterin i början av

Beatlemanian. Den lyckligt exalterade responsen på Lennons ylande efter ”twist a little closer” (inför drottningmodern) visar att de var i färd med att bryta ny mark. Dialogen och varje rörelse i tv-serien visar hur roligt de hade och hur självsäkra, stormförtjusta och framförallt hur enade de var.

En del av den där förtjusningen är borta i Anthology 2. Man hör spridda, förvirrade skrik när McCartney framför ”Yesterday” för första gången i ett tv-program. Sedan drunknar musiken i skriken när de fåfängt kör ett rock’n’roll-set i Japan. Det avslutar första CD:n, och 1967 och på andra CD:n är sådana kontraster borta. Här har trollkarlen lättat lite på förlåten. George Martin (som ”regisserade och producerade” Anthology) remixar, omformar och bakar ihop olika bandupptagningar från Sgt Pepper. Han är fortfarande ovillig att låta sina gamla skyddslingar blotta sig inför världen. I den här versionen av ”A Day In The Life” kontrasterar Lennons ”opiatiska” nynnande med obehagligt stegrande stråkar. ”Good Morning Good Morning” är tuffare än den vanliga versionen – liksom ”Only A Northern Song” och reprisen av ”Sgt Pepper”, det låter mer modern soul än psykedelisk hippiemusik. Men det här är den minst lyssningsbara samlingen i Anthology och man blir inte gladare av att höra bandets trevande arbetsprocess. Och det är tråkigare att höra dem jobba i studion än att höra det vansinniga skrikandet på liveinspelningarna.

Derek Taylor kallar Beatles ”1900-talets största romans” i förordet till Anthology 3, en samling som man kan se som deras skilsmässoansökan. Men det slående är hur samspelta Lennon och McCartney fortfarande är i studion och hur de parodierar gamla kabarénummer hemifrån Liverpool (”You Know My Name (Look Up The Number))” på Anthology 2 är en uppvisning i fånerier). ”What’s The

New Mary Jane”, som är den mest spridda bootleggen av osläppta låtar på Anthology 3 är ett onödigt collage som inte låter något vidare. Låtarna på första CD:n som är från ”White Album” visar upp Beatles som singer-songwriters och fungerar bra. Den sorgsna Harrison på ”While My Guitar Gently Weeps”, Lennon med den kusliga ”Cry Baby Cry” och ”Hey Jude”, innan McCartney förstod hur bra han kunde göra den. Bitterheten skymtar i andra CD:n när Lennon innan ”Let It Be” undrar: ”Är det meningen att vi ska fnittra under solot?” Men han sjunger McCartneys ”Two Of Us” rakt och enkelt som om han längtade efter deras gamla vänskap. I Anthology som helhet får vi höra dem börja som ett rock’n’roll-band och sluta som ett band som försöker återvända till rock’n’roll-tiden. Deras sista live-sekunder, ”Get Back” på ett tak omringade av poliser, är ett värdigt slut.

Något man insåg redan på den tiden är att det finns inget mer som kan förbättra Beatles historia. Men så fort man vant sig vid ofullkomligheten på Anthology-albumen upptäcker man att här finns en värme, till och med en sorts förtrolighet.

I Anthology hör vi Beatles börja som rock’n’rollband och sluta som ett band

som vill tillbaka till rock’n’rollen.