Samlingsskivor
Oldies, ”Röda” & ”Blåa”, 1, Love … Beatles hela låtskatt samlade (och förnyade) på olika sätt för inbitna fans och kommande generationer. Av Neil Spencer
The Beatles låtar sätts i nya sammanhang.
BEATLES gav bara ut ett ”greatest hits”-album under sin aktiva tid och endast två under de närmaste fem åren efter sitt uppbrott. Det visar att så länge de hade kontrakt med EMI, vilket gick ut februari 1976, så kunde de själva bestämma vad som skulle ges ut. När Beatles fortfarande var ett band var allt de gav ut ”greatest hits”, varje ny singel, B-sida, EP och album, så det var ingen mening att ge ut en samling med gamla låtar då de hela tiden arbetade med nytt material. Under Beatles storhetstid var ”nu” mycket, mycket mer intressant än ”då”’.
När de väl såg tillbaka, med albumet A Collection Of Beatles Oldies (1966), så var det som att de bara ville sätta punkt. Beatles var i studion och arbetade med Pepper så det här samlingsalbumet blev en ersättning för en julskiva till julhandeln. Julen hade alltid varit kommersiellt viktigt för Beatles (vilket speglade Brian Epsteins bakgrund som skivhandlare). Albumet var ett komplement till den årliga julskiva som endast skickades ut till medlemmarna i fanklubben. Fanskivan fortsatte man för övrigt med även efter att bandet splittrats.
Oldies var tillräckligt bra, ett dussin hits förpackade i ett flower power-konvolut tillsammans med en del Maccamaterial och en tuff outgiven version av Larry Williams ”Bad Boy”. Den blev 40 minuter och var den då längsta LP-skivan som Beatles gett ut och blev den första av deras skivor som inte toppade försäljningslistan (som bäst låg den sjua). Fansen hade ju redan det mesta av materialet.
Omslaget visar ett fossiliserat, stelnat London från 1966 med edwardianska, nostalgiska inslag som skulle återkomma på Pepper. På Robert Whitakers underbara foto på omslagets baksida framställs bandet som de subkulturella avantgardiska alkemister de hade blivit. Skivan blir en paus mellan två tidsåldrar.
1973 kom två dubbelalbum, de så älskade 1962–1966 (”Det röda”) och 1967–1970 (”Det blåa”). Även dessa dubbelalbum markerar en brytpunkt: Beatles omvandling från popband till kulturella avatarer. Förändringen ses även tydligt i omslagsfotona på albumen. På ”Det röda” har man använt ett foto som togs till Please Please Me och omslagsfotot till ”Det blåa” är taget på samma plats (EMI:s huvudkontor på Manchester Square) några år senare inför det planerade och dumpade ”Get Back”-albumet.
En stor anledning till att det tog hela tre år innan ”Det röda” och ”Det blåa” kom ut var att var och en av beatlarna var upptagna med sina egna solokarriärer och hade inte tid med de två samlingsalbumen som hörde till det förflutna. Utgivningen av bootleget Alpha-Omega (som otroligt nog såldes i amerikansk tv) gjorde att det blev bråttom att ge ut en officiell samling. Man tvistar om vem som satte ihop materialet till ”Det röda” och ”Det blåa” – de flesta tror att det är Allen Klein. 1980 sa dock Lennon att han gett uppdraget till George Martin. Säkert var bandet med i processen. Inom fanskretsar tror man att bandet valde färgerna rött och blått för att hedra de två stora fotbollslagen i hemstaden, Liverpool och Everton.
Vem det nu än var som satte ihop albumen så blev resultatet exemplariskt. En enastående blandning av hitsinglar och favoritlåtar från Beatles album. Vi får essensen av Beatles karriär på åtta trallvänliga och medryckande vinylsidor fyllda med glädje. ”Det röda” innehåller shakelåtar och ballader (”Girl”, ”Michelle”, ”And I Love Her”), ”Det blåa” har psykedeliska inslag – som ”Strawberry Fields Forever” och ”A Day In The Life”, men bibehåller ändå ett anslag av upptempo. Texterna är tryckta på inneromslaget för den som vill sjunga med.
För fans som var för unga för 1960-talet och för dem som vill ha sina minnen snyggt paketerade och i ny stereotappning (även om det är ett konstigt stereoljud) så kan ”Det röda” och ”Det blåa” bli startskottet till en vidare upptäcktsfärd i Beatles stora produktion. På så vis fungerar dessa två album inte bara som vilka samlingsskivor som helst. Albumen blev populära runtom i världen, och trots att inget av dem gick upp på första plats i England var de otvetydigt närvarande i 1970-talets England precis som choppers, randiga tröjor och gula bilar. Det här var folkets Beatles, en känsla som också fångats på skivomslagets insida (från ”Mad Day Out” 1968) där bandet minglar med folk utanför St Pancras Old Church.
”Det röda” och ”Det blåa”
var och är exemplariska. Albumen är startskottet för alla som vill lära känna
Beatles.
Beatles på Abbey Road, i början av 1965.
Efter ”Röd ” och ”Blå” fanns inget behov av fler samlingsskivor, men EMI tyckte annorlunda och någon månad innan Beatles kontrakt skulle gå ut (i början av 1976), gav man ut Rock’n’Roll Music.
Detta gräsligt förpackade hafsverk var ett klumpigt försök att koppla ihop Beatles med den pågående nostalgiboomen för 1950-talet vilket fullbordades med ett mittuppslag som såg ut att ha blivit över från ett gammalt Elton John-album. Ännu värre blev det 1980 när samlingen släpptes som två separata album under budgetmärket Music For Pleasure. Snacka om att inte värdera sina tillgångar.
Att ge ut Beatles låtar under olika teman blev EMI:s strategi för att krama ur de sista dropparna från sin största kassako. Efter Rock’n’Roll kom Love Songs (1977), en dubbelsamling som i huvudsak kännetecknas av mittuppslagets collage av fyra porträtt tagna av fotografen Richard Avedon. Den nostalgiska samlingen på Ballads (1980) med ett hippieaktigt omslag lånat från Alan Aldridges bilder i The Beatles Illustrated Lyrics från 1969, var tänkt att ges ut inför julen, men drog även oavsiktligt nytta av mordet på John Lennon i december det året. Däremot gick det välförtjänt dåligt (trots att man jobbat hårt med omslaget) för albumet Reel Music (1982) som innehöll 14 låtar från Beatles filmer.
Skivboxar blev nästa självklara taktik. Först kom The Beatles Collection (1978), som innehöll stereoversioner av alla 12 studioalbum plus ett bonusalbum med klipp, B-sidor, Rarities som även fick ett eget album året därpå. Vid den här tiden gav EMI även ut bild-CD:s av Pepper och Abbey Road, med ”Röda” och ”Blå” på färgad vinyl. På samma sätt drog man in pengar på den engelska versionen av Hey Jude, en rörig USA-samling från 1970 som avslöjar amerikanska Capitols misshandel av Beatles låtkatalog.
The Beatles Box (1980) kunde bara beställas och innehöll åttaspårs-LP:n/åttaspårskasetter (märkta med EMI:s dotterbolag World Records) och var förpackad i något så när kronologisk ordning och med nya pråliga omslag. Man har blandat LP:n och singlar, och ordningsföljden funkar ganska bra, men boxen luktar humbug i alla fall. Vare sig det var medvetet eller rena slumpen innehöll Beatles Box flera mono/stereo-varianter från originalen, vilket torde räcka för att pulsen ska öka hos samlarna. Några år senare, förmodligen efter att någon upptäckte ett lager fullt av överblivna kassettband, gav man ut Beatles Box i endast kassettverson som ett ”sista chansen”-erbjudande. En kass samling i ett uråldrigt format – vem kunde motstå det? 1988 kom den första CD-boxen, The Ultimate Collection, 12 studio-LP:n plus Past Masters från samma år, förpackat i dystra svarta boxar (man fick betala mer för en begränsad utgåva med ett trumsethologram). Till sist, 21 år senare (9/9/09 – ’nummer nio’), kom 2009 års remastrade kampanj som erbjöd allt – studioalbumen, Past Masters och en exportbox, In Mono, med de första 10 albumen i mono.
Konceptet har utvidgats internationellt: nu kan samlare lägga till ytterligare två frikostigt paketerade boxar till sin redan överlastade samlingshylla, båda kom ut som 50-årsfirande specialutgåvor 2014. USA-boxen innehåller amerikanska utgåvor där man har kastat om och bytt ut spåren hejvilt (s. 82), medan den japanska boxen innehåller utgåvor som kom ut i Japan på skivmärket Odeon. Med den japanska boxen följde också en 100-sidig bok som guidar en genom Meet The Beatles!, The Beatles’ Second Album,A Hard Day’s Night, The Beatles No 5 och Help!
För dem som inte hade någon Beatelsskiva eller bara ville ha hitsen samlade på ett ställe kom 20 Greatest Hits 1982 med ett pärlband av hitlåtar i ett intetsägande vitt omslag. Det gavs ut över hela världen (utan ”Hey Jude” i den amerikanska versionen). Den ersattes av 1, en samling som kom ut år 2000 och håller vad titeln lovar: ger oss alla Beatles listettor i kronologisk ordning. Samlingen är ett 27-spårigt bombnedslag som sålde, och fortfarande säljer, i enorma upplagor. Den är en av de mest storsäljande albumen under 2000-talet och det har spridits i över 31 miljoner exemplar över världen.
1 är Beatles testamente, ett mästerverk som får sällskap av ett häfte som innehåller minnesvärda bilder. På så vis är det en nästan felfri utgåva. Men för att få med alla 27 spåren har man varit tvungen att se mellan fingrarna ibland och man har lutat sig mot både engelska och amerikanska listor – ”Love Me Do” var till exempel bara uppe och nosade på förstaplatsen i Englands Top 20 1962, medan den toppade listorna i USA två år senare. Dessutom är två mycket viktiga låtar inte med: ”Please Please Me”, som bara låg tvåa på försäljningslistan (men låg etta på NME:s lista) och ”Strawberry Fields Forever” som bildade A-sida ihop med ”Penny Lane” och därför fick sina försäljningssiffror nedräknade. Bah!
1 var ett smart drag, i synnerhet för att den stärkte Beatles anseende inför det nya århundradet, fastän det likt alla andra samlingar egentligen inte var något annat än en blandning av redan utgivna låtar.
Love, som kom 2006, var något annat – ett försök att ”skapa ett nytt Beatlesalbum”, som producenten George Martin uttryckte det. När Love skulle släppas hade historien om Beatles rekonstruerats på alla tänkbara sätt – med humor av The Rutles, som en hjältetragedi i Backbeat, som den brittiska popens största legender. Men absolut ingen trodde att den skulle bli en cirkusföreställning i Las Vegas. Ingen utom Guy Laliberté, grundaren av kanadensiska Cirque Du Soleil och mångmiljonär – i huvudsak tack vare Las Vegas-showerna.
Love började med att George Harrison och Laliberté träffades på en Formel 1-tävling. De kom bra överens och på ett av Laliberté’s extravaganta partyn föddes idén om Love, en musikal som bygger på Beatles historia, med karaktärer ur låtarna; Eleanor Rigby, Sergeant Pepper och så vidare. Egentligen inget märkvärdigt. Men genidraget var att man anlitade George Martin för att göra soundtracket. Även om det är gjort för att passa föreställningen är Love också Martins hyllning till Beatles. Väven av låtar, studiorepliker och instrumentala partier levererades med häpnadsväckande bra ljud, särskilt med surroundljud.
För att få fram det rätta ljudet tog Martin hjälp av sin son Giles, gick tillbaka till masterbanden och grävde fram de gamla fyra- och åttaspåriga apparaterna som de hade använt i studion på Abbey Road. Många av Beatles senare skivor var ett resultat av att man ”tryckte ihop” enskilda delar. Man spelade exempelvis in basen och gitarren separat och lade sedan ihop dem på ett spår. På så vis kunde flera delar klämmas in på fyra eller åtta spår.
Till Love återställdes varje del innan de remixade dem till ett 26 nummer långt ljudlandskap som innehöll fragment från 130 låtar. Den enda nya inspelningen var Martins eleganta stråkparti till en akustisk version av ”While My Guitar Gently Weeps”. Resultatet blev en musikalisk Marmite (antingen älskar man eller hatar det).
Men ingen kan låta bli att imponeras av öppningslåten ”Because”. Den är avskalad och glasklar. ”Get Back” brakar in som en ångvält. Tivoliorglarna i ”… Mr Kite” får en att tro att man sitter på en karusell.
Sammansmältningen av låtar känns lite knepiga ibland – passar ”The Word” ihop med ”What You’re Doing”? – men flera av de enskilda låtarna låter som nya. ”Strawberry Fields Forever” och ”I Am The Walrus” framträder som avantgardistiska mästerverk. ”A Day In The Life” låter nog mer som upphovsmännen tänkt sig än den låter på Pepper.
Det finns massor av rock här – ”Revolution”, Lady Madonna” – men inte så mycket från skurmoppstiden. Martin har även fått fram den längtan som alltid fanns i Beatles produktion. Från ”Nowhere Man”, ”Can You Take Me Back” svävar spöklikt över Love.