Sgt Pepper’s Lonely Hearts Club Band

Den revolutionerande ”konceptskivan” som byggde en helt ny värld.

Ännu en revolution då Beatles bygger en ny värld av vördnad och förundran. Kan Sgt Pepper möjligen vara underskattad? Av David Cavanagh

MER ÄN NÅGOT annat Beatlesalbum är Sgt Pepper’s Lonely Hearts Club Band fullt av aktiviteter. Verb på löpande band. Folk kramar sina näsdukar, greppar tag i sina hattar, rensar ogräs och målar ett rum i glada färger. Det är ett handlingens album. Kliv in i baksätet på en tidningstaxi. Gör 10 kullerbyttor på rad. Och finalen, en nästan religiös gemenskap av tragedi och skönhet, en armé vinner kriget och en kändis dör i sin bil. Var man än tittar in i Pepper så händer det saker, så det är inte förvånande att så mycket hände på grund av albumet.

Det sista pianoackordet var både bestämt och oändligt: en ljudligt E-dur-smäll som krävde fyra par händer och som sporrade samtida artister att kämpa hårdare. Knappt tre dygn efter att albumets släppts stod McCartney och Harrison i publiken på Londons Saville Theatre för att se Jimi Hendrix framföra Peppers titelspår som en hyllning. David Crosby spelade hela albumet i lobbyn på ett hotell i Seattle medan massor av flickor satt tysta i trappan och lyssnade. Jefferson Airplanes Paul Kantner, som var där, sa senare: ”Något omslöt hela världen och den bara exploderade in i en renässans.” I slutet av 1967 släpptes det flera album som var influerade av Peppers, som Their Satanic Majesties Request (Rolling Stones) och After Bathing At Baxter’s (Jefferson Airplane) befriade från konventionella strukturer i ett försök att ta med lyssnaren på en tripp utan slut. Den exploderande renässansen sådde frön till progressiv rock. Konceptalbumet såg dagens ljus.

Många håller inte med om att Pepper är ett konceptalbum. John Lennon såg det aldrig så och menade att hans låtar inte hade någon koppling till McCartneys fiktiva militärorkester. Men ett koncept måste inte ha en handling. Handlingen i Pepper är glömd efter två låtar (när väl Billy Shears har sjungit ”With A Little Help From My Friends”), men man kan se Pepper som en mosaik av ljud, bilder och upplevelser där en låt länkas samman med en annan som i ett drömscenario. Peppers drömvärld som kan verka logisk för ett barn har sin grogrund i ”Strawberry Fields Forever” och ”Penny Lane” – båda inspirerade av barndomsminnen – som spelades in 1966. Överdrivna hälsningsfraser. Vänliga trafikvakter. Cirkusen har kommit till stan. Vi har transporterats tillbaka till ett England med karuseller och tivolin, cirkustält och viktorianska musikestrader. Lennon–McCartneys texter är hypnotiskt bra på att skapa en barndomens färglåda (”cellophane flowers of yellow and green”, ”filling in a ticket in her little white book”) och det är de här språkliga egenheterna som ger Pepper kontinuitet och skapar i förlängningen dess koncept. Det handlar inte om en mässingsorkester, det handlar om ett märkligt samhälle som finns i en svunnen tidsålder i ett hål i tiden. När en karaktär rymmer och bryter igenom den fjärde väggen, som flickan i ”She’s Leaving Home” gör, är det påfallande att den nya staden hon kommer till (”meeting a man from the motor trade”) omges av samma hinna av oundviklig sällsamhet som finns i låtar som ”Fixing A Hole” och ”Lovely Rita”. Det är som i avsnittet i tv-serien The Prisoner där Nummer 6 tror att han tagit sig tillbaka till London men egentligen är kvar i Byn.

De levande fantasibilderna gör Pepper till en resa i vördnad och förundran som verkar pågå så mycket längre än albumets officiella speltid på 39 ,5 minuter. En

typiskt självsäker ”beatlesk” blandning av musikstilar, varav många går utanför popsfären. Det börjar med en fräck luring – en orkester tonar in, men ett rockband tar över – och slutar med kaos där orkestern verkar gå bärsärkagång och tonar bort i anarki. McCartney ser med tillgivenhet tillbaka på music hall-teatrarnas varietémusik. Harrison sneglar österut mot Indien. Lennon, som kanske är sinnebilden för psykedelia under de fem månader som Pepper spelades in, river glatt ner murar mellan finkultur och popkultur. ”A Day In The Life” är klimax, hallucinationen som får alla tidigare hallucinationer att blekna, där Lennons hjärna spretar åt alla håll på en skala utan slut och försöker fokusera på tidningsrubriker men blir distraherad av ett intensivt kalejdoskop av tankar (”Now they know how many holes it takes to fill the Albert Hall”) som överskuggar nationella och globala händelser. Under fem minuter kunde den stenade eliten och den icke-rökande mannen på gatan höra exakt vad John Lennon tänkte.

Pepper blev den tidens bäst säljande popalbum – det låg 27 veckor på topplistan – och folk sa att den sommaren kunde man gå på gatan och höra albumet spelas från massor av fönster. Men Peppers har genomgått en märklig förändring. I åratal sågs albumet som normen, som något andra band skulle ta efter. År 1974, när NME publicerade en topplista med tidernas 100 bästa album, var Pepper en klar vinnare. Albumet behöll sin Citizen Kane-liknande status som mästerverk fram till 1990-talet när en revisionistisk kampanj plötsligt vände det ryggen. Pepper ansågs vara överskattad, konceptuellt förvirrad och fullproppatd med utfyllnadslåtar. Thom Yorke kallade det för ”en enda röra”.

Nuförtiden brukar Pepper hamna på plats 23 eller 24 på liknande listor – ett erkännande av dess existens, men en tydlig markering att det inte betyder mer än så. Istället har Revolver blivit nya Citizen Kane.

Vilken betydelse Pepper har haft beror på vem man frågar. De som älskar albumet kan inte med ord beskriva vad det har betytt. Det må vara inne att hacka på Pepper, men som McCartney säger har Beatles alltid varit inne eller ute. Om han räknat rätt är det nu 66 år sedan Pepper lärde sitt band att spela. Då måste han fått dessa lektioner 1947 – men ingen tror på allvar att de ärevördiga gentlemännen hör hemma i en tid då Hollywood hade svarta listor och kolgruvorna var statliga. Nej, de tillhör Utopia. De tillhör en illusion. De tillhör synnerven och hjärnans otroliga förmåga. Ögonen som såg dem ser aldrig världen på samma sätt igen.

Paul ser tillbaka, George sneglar österut och John river murar mellan finkultur och popkultur.