Magical Mystery Tour
Ett imponerande surrealistiskt soundtrack.
Två veckor efter Brian Epsteins död tar Beatles en tripp till det psykedeliska West Country. Syftet: försvann någonstans längs vägen. Låtarna: de kunde ha varit värre. Av Louis Pattison
DET ÄR SEPTEMBER 1967 och kärlekens sommar var på väg att ge plats åt hösten. Då tog Beatles en tripp. En busstripp för att vara exakt – hopträngda i en Bedford VAL Panorama tillsammans med vänner och familjer, arbetande skådespelare och statister med en lön på fem pund per vecka. Resan gick runt Hampshire, Devon och Somerset. Syftet med den här turen ut i West Countrys vildmarker var inte helt glasklar – manuset till Magical Mystery Tour, om man kan kalla det så då det bestod av ett antal utkast skrivna av McCartney i form av ett tårtdiagram på ett enda papper. Lite mer än två veckor efter Brian Epsteins död i en överdos kändes säkert idén med en vistelse på den engelska landsbygden lockande, men Beatles enorma berömmelse gjorde det svårt att komma bort från allt. När bussen kom till deras första stopp i Teignmouth i Devon hade 400 tonåringar samlats för att möta dem. Att vara instängda i fem dagar och förföljas av en svans av fans och pressen tärde på deras humör. Medan de satt fast i en bilkö hoppade en ilsken Lennon ut och slet bort den färgglada banderollen från bussen.
Magical Mystery Tour klipptes ner från 10 timmars inspelningar till en spretig film på 52 minuter som visades för en 15 miljoner stor publik på annandag jul
1967. Man hade övergett det konventionella sättet att berätta en historia för bisarra scener med drömlika övergångar. Filmen fick ett blandat mottagande: ” … mer en mardröm än en Mystery Tour”, som en upprörd tittare skrev till BBC. En del av problemet var att filmen sändes i svartvitt eftersom färgtv fortfarande var ovanligt i Storbritannien. ”Vi ville inte göra något som inte representerade vad vi höll på med”, sa McCartney. ”Men problemet är att de flesta människor inte visste vad vi höll på med.” Både bildligt och bokstavligt talat såg Beatles allt i färg medan resten av Storbritannien satt fast i svartvitt.
Självklart kan man se Magical Mystery Tour som ett uppriktigt försök att visa hur det var att vara en beatle 1967. Den var dels en påkostad amatörfilm och dels en konstnärlig innovation inspirerad av McCartneys experiment med super 8-film och en blandning av Merry Pranksters-inspirerade utflippade konstigheter, Monty Pythonsk surrealism, musikaliska framträdanden och minnen från deras uppväxt i Liverpool. Själva handlingen är löst fokuserad på Richard Starkey (Ringo Starr) och hans tant Bessie (Jessie Robins), som oavbrutet kivas på en bussemester som är befolkad av en blandning av missanpassade personer – reseledaren Jimmy Johnson, konduktören Buster Bloodvessel (spelad av Ivor Cutler) och resten av Beatles. Filmen är osammanhängande, ofta slagfärdig, ibland väldigt tråkig och ofta otroligt rolig. Längs vägen får vi uppleva dvärgar som brottas, en dansande valross, ett militärt rekryteringskontor där bandet inkvarteras av sergeant Victor Spinetti, en middagsgäst som får spagetti skyfflat på sin överfyllda tallrik och Bonzo Dog Doo-Dah Band som spelar ”Death Cab For Cutie” medan en strippa distraherar Neil Innes med en rosa fjäderboa.
Filmen är självklart mest ihågkommen för musiken. Den Lewis Carroll-inspirerade ”I Am The Walrus”, Lennons bästa bidrag till den lyriska surrealismen, filmades på ett flygfält i Kent mitt bland stora betongkonstruktioner som byggdes för att skydda de parkerade bombplanen under andra världskriget. Ett ljuvligt pastoralt avsnitt ackompanjerar ”Fool On The
Hill”. Som ett slags dekompression ur den drömlika surrealismen avslutar ”Your Mother Should Know” med ett gammaldags dansnummer, en blinkning till music hall, med Beatles som går nerför en trappa i vita smokingar.
Men att överföra innehållet i Magical Mystery Tour till en vanlig LP var inte lätt. Med för många låtar för en EP släpptes den först som en sexspårig dubbel-EP innan den senare ersattes av ett album som utvidgats med singlar som funnits med på någon LP. Det här bidrar till ett förvirrat tema blir ännu mer förvirrat. Men om man ser det från den ljusa sidan så håller den här 11-spåriga skivan samma klass som allt annat Beatles gjorde. Den svindlande accelerationen på titelspåret kontrasteras mot andra experimentella och utforskande spår – den underbara mellotronindränkta ”Flying” och Harrisons ”Blue Jay Way” där den förvirrande texten ekar med kusliga ljudeffekter från ett band som spelas baklänges och surrande toner som är inspirerade av indisk raga.
Och så var det singlarna. Lennons spöklika pastoral ”Strawberry Fields Forever” och dess dubbla A-sida, ”Penny Lane” anses av George Martin vara Beatles främsta låtsammansättning. ”Hello Goodbye” släpptes som A-sida till ” … Walrus” och bjuder på en fin kontrast till Lennons pornografiska fikonspråk och visar McCartneys förmåga att kombinera melodisk rikedom med en nästan barnslig enkelhet. Det närmaste albumet kommer en svag länk är ”Baby You’re A Rich Man”, en något lättviktigt satirisk version av ”det vackra folket”. Men som avslutning kommer ”All You Need Is Love”, en påminnelse om att även i dessa dagar, med psykedeliska resor till den underliga engelska dalen, kunde
Beatles fortfarande tala till världen och inse att den fortfarande lyssnade.
När det begav sig sågs Magical Mystery Tour som ett tecken på att Beatles vacklade. Det är en tolkning inte helt utan grund. Utan Epstein saknade Beatles en hjälpande hand som kunde hålla ihop deras mer bisarra planer. Han lämnade ett tomrum efter sig som skulle fyllas med käbbel och hat – och även om det i sig själv var en kreativ utveckling så ledde det till det splittrade ”vita albumet”. Under tiden fanns Magical Mystery Tour där som en sista säker vägvisare som antydde att Beatles inte längre var här för att underhålla oss. Om Sgt Pepper hade känts som ett välvilligt försök att få igång världen, så fick man här känslan av att John, Paul, George och Ringo struntade i om deras fans följde dem eller inte. Kanske var det meningen att de skulle gå vilse.
Beatles såg allt i färg medan resten av England såg satt fast i svartvitt.