Sluta läsa om du redan har hört det här …
Oktober 1962. ROY CARR träffar Beatles första gången på sunkhaket The Cavern, och John Lennon försöker sno hans skivor …
The Beatles, 1962: ”... slamriga, amatörmässiga och bångstyriga ...”
Ibörjan av 1960-talet då jag startade mitt första band i Blackpool fanns det inte någon riktig klubbscen där, inte på samma sätt som det gjorde i Manchester och Liverpool. Det fanns egentligen bara en klubb, The Picador, som drevs av en extrem rockfantast som hette Arnold Franken. Hans idoler var Billy Fury och Johnny Kidd. Arnold lyckades få Gene Vincent till Blackpool. Gene blev så förtjust att han stannade en hel sommar. Han var helt knäpp.
En kväll i huset som han delade med sitt band (som jag tror hette Puppets) kom han instormande med en stor jäkla kniv och yrade om var hans fru var. Han hade glömt bort att han några dagar tidigare hade satt henne på ett plan hem till Amerika.
Hursomhelst, en kväll sa Arnold att någon som hette Brian Epstein hade ringt honom och erbjudit honom några band som kunde komma och spela i Blackpool under sommaren. Ett av banden hette Beatles. Arnold hade aldrig hört talas om Beatles tidigare, men nu var det så att Beatles var med i några tv-program som gick tidigt på kvällarna. Arnold gillade inte det han såg, så han ringde upp Epstein och sa: ”Jag har precis sett ditt jäkla band och de är verkligen skit. Om jag låter dem spela på min klubb kommer publiken att bua.”
Arnold sa upp kontraktet och inte så lång tid efter det låg Beatles på topplistorna. Han gick miste om Beatles som han kunde ha haft på sin klubb hela sommaren för knappt någon kostnad alls och antagligen gjort sig en mindre förmögenhet. Till saken hör att Arnold inte var ensam om att tro att Beatles aldrig skulle bli något. Många jag kände på den tiden och som hade sett bandet som det pratades så mycket om, åtminstone i Liverpool, var av samma åsikt. De tyckte att Beatles var slamriga, amatörmässiga och bångstyriga, och trodde att de aldrig skulle slå igenom.
På den tiden tyckte jag att Beatles bara var ännu ett Liverpoolband. Det låg en pub i varje gathörn i Liverpool och i varenda en spelade olika band. Det var som om alla under 25 år slog på trummor, klinkade på gitarr eller sjöng i ett band. Liverpools musikliv var så blomstrande att det till och med gavs ut en egen tidning av Billy Harry som hette Mersey Beat som var en sorts Liverpoolversion av NME eller Melody Maker. Det var också i den tidningen jag första gången läste om Beatles. Det var en artikel om att de skulle göra ännu en säsong i Hamburg och en bild på fyra läderklädda grabbar.
Jag tänkte väl inte så mycket på det, inte förrän jag såg dem på The Cavern. Först då förstod jag hur unika de var jämfört med andra band. Det var den 12 oktober 1962 och jag hade åkt till Liverpool för att se Little Richard på Tower Ballroom i New Brighton. Vi kom till Liverpool rätt tidigt och gick till The Cavern, där jag själv spelat några gånger med mitt eget band. Det var verkligen ett sunkhak, med sina låga valv och fruktansvärt dåliga toaletter. Beatles var där och spelade, men vi var mindre intresserade av dem än att träffa tjejer.
Hursomhelst, när de äntrade scenen var det första som slog mig att de var så högljudda, volymen var högre än jag någonsin upplevt. De såg också annorlunda ut. Före Beatles hade ett band spelat som var lika snyggt klädda som Shadows, i skinande kostymer och fluga. Plötsligt släntrade det här bandet upp på scen medan de småpratade med varandra och publiken, drog några skämt och rökte. Jag kommer ihåg att John Lennon, som verkade känna alla i publiken, sa till någon längst fram: ”Ge oss cigg.” Absolut ingen rökte på scenen på den tiden. Herregud, det var verkligen tabu! Om en teaterchef såg någon röka på scenen blev man nerdragen från scenen och utkastad direkt. Men Beatles bara bolmade på och drog sedan igång en låt, och det var öronbedövande, fullständigt öronbedövande.
Det är fantastiskt nu när man tänker tillbaka hur högljudda och slagkraftiga de var. Jag hade aldrig sett något liknande – ljudet, humorn, presentationen eller snarare bristen av presentation. Det var som att vara mitt i en enda stor förödelse. Lennon pratade med tysk accent och bandet for runt på scen som om de inte riktigt tog det på allvar. Men de var så fascinerande.
De var klädda i läder – eller åtminstone i lädervästar, har jag för mig – ärligt talat såg de ut att behöva ta en dusch. De spelade två set på 30 minuter, några egna låtar, lite Chuck Berry och Bo Diddley. Efter spelningen gick jag backstage och sprang på John Lennon. Jag nickade mot honom och sa att jag verkligen gillade vad jag hört. Jag hade med mig en väska med skivor jag köpt, importerade från Amerika, riktigt ovanliga grejer. John drog upp en och sa: ”Kan jag ta den här? Du vill väl inte ha den?” Jag sa: ”Klart som fan att jag vill ha den, jag har ju precis betalat 10 bob för den.” Han var helt utan skrupler och jag tror inte han förändrades under den tid jag kände honom. Det fanns inget tillgjort med honom, varken då eller senare.
Flera år senare när jag jobbade på NME var jag på Apple en dag, och jag hade precis köpt några Otis Redding-skivor. Lennon var där, fick syn på mig och sa: ”Du har kvar din skivväska, ser jag.” Vi började prata om när vi träffades första gången, om Cavern och Iron Door och andra Liverpoolklubbar där Beatles spelat. Han sa att han tyckte att Beatles bara var det riktiga Beatles då de spelade i Liverpool och i Hamburg, när de körde fyra set per kväll. Sedan kom Beatleshysterin och allt förändrades.
Han sa att när de slagit igenom så gick allt bara på rutin. De skulle bara spela sina hits och sedan dra iväg fort som fan, som han uttryckte sig. Vissa kvällar brydde de sig inte om hur de lät. De kunde ju inte höra vad de själva spelade längre. Oväsendet från publiken var som bullret på Heathrows startbana när fyra jetmotorer drar igång. Det hade gått så långt att de bara längtade efter att få gå av scenen. I Hamburg och Liverpool hade de spelat vad som föll dem in, låtar de gillade att spela.
”Plötsligt har vi spellistor som säger att vi måste börja med den och den låten och sluta med den och den låten. Sedan måste vi springa för livet, så är det varje kväll”, sa han. ”Och från och med den stunden fanns inte det riktiga Beatles längre.”
Jag hade en väska med skivor. John drog upp en och sa: ”Kan jag ta den här? Du vill väl
inte ha den?”