”Ska man vara rättvis mot vallmon var jag aldrig förkyld.”
1979: Melody Maker för protokoll när Keith och Anita diskuterar
Sid Vicious, rastafari och hur avhållsamhet kan få tänder att växa ut igen …
Vem kunde tro att heroin botar förkylningar? En städad Keith Richards återvänder för att ta en titt i backspegeln, dricka några liter vodka och tipsa om droger, punk och var på Jamaica det är bäst att köpa fastigheter. CHRIS WELCH är på plats, som alltid, för att samla guldkornen och skriva referat av snacket mellan Keith och Anita Pallenberg.
Uppe på Ritz Hotel i Piccadilly sträcker sig atmosfären från 1800-talets överdåd och storhet ända till hissarna, som är klädda i panel av polerat trä. På väggen i hissen som förde mig till fjärde våningen hade någon ristat in ”Rolling MOSS!” Det var en lumpen liten uppvisning i vandalism som gav en fingervisning om de mörka konspirationer som fortfarande verkar omge Rolling Stones.
Vem kunde veta att en av de sista folkhjältarna i rock’n’roll befann sig här den här iskalla januarikvällen? Vem kunde tänkas rista in konstiga meddelanden åt honom – en vän eller fiende?
Utanför de dubbla dörrarna till Keiths svit kunde man höra det välkända ljudet av ett rockband som installerat sig på ett dyrt territorium: telefoner som ringer, en kassettbandspelare som spelar upp eggande reggae, flickaktiga rop och upprepade anrop från room service.
Det slog mig plötsligt att jag inte hade intervjuat Keith Richards sedan 1966. Och det var också på ett hotellrum med Mick Jagger. Vi pratade om Between The Buttons. Det konstiga var att Keith tycktes tro att det var häromdagen. Keith, som för inte länge sedan släpptes fri av en kanadensisk domstol efter narkotikaåtal, en tidigare heroinmissbrukare som nu håller livet i
schack med frikostiga doser vodka, är en utomordentligt charmig man som har oändligt tålamod. Även om hans tal och tankar ibland kontrolleras av flödet av sömnmedel och stimulantia som håller sin egen presskonferens i hans huvud, så förblir hans bitska humor och väderbitna världsliga visdom intakt.
I sviten befann sig också den amerikanska journalisten Barbara Charone, som just höll på att slutföra sin kommande bok om Keiths liv, och den säregna Anita Pallenberg. Keiths dam beskrivs i Anthony Scadutos bok om Jagger som ”en mycket ond kvinna, inte mänsklig, utommänsklig”. Jag fick smaka på denna påstådda ondskefullhet när Anita satte igång att systematiskt försöka förstöra intervjun. Men även Anita, till och med när hon var som mest irriterande, var ofta väldigt rolig, och dialogen mellan paret var ofta mer upplysande än det artiga meningsutbytet.
En annan medlem av denna bisarra lilla krets var Marlon, Keiths och Anitas nioårige son, ett klokt och vackert barn som verkade vettigare än någon av oss. Han kommer att bli en fin turnéledare en dag.
Trots den åverkan vodkan gjorde på hans uthållighet gick Keith med på att prata om vad som helst. Det var inte förrän några timmar hade gått att jag insåg att han hade druckit tillräckligt med sprit för att få omkull en ganska stor oxe. ”Jag vill inte ha te eller kaffe”, sa han vid ett tillfälle. ”Jag vill bara ha den här flaskan.”
KEITH: Okej, låt mig snacka nu, du har hört allt förut. ANITA: Jag har inte hört allt förut. MELODY MAKER: Kan vi sänka musiken lite? KEITH: Visst! (Samtalet inleds, men med flera avbrott från Anita när vi pratar ytligt om förra årets USA-turné. Till slut blir Keith otålig när Pallenberg svarar på ännu en fråga i hans ställe.)KEITH: Du, älskling, vill du vara snäll och hålla tyst! (Hans tillsägelse har knappast någon effekt och hon sätter igång med en spärreld av muttrande på engelska och tyska.) KEITH: För att återgå till det jag tänkte på. Det var en riktigt bra turné, särskilt de små scenerna. Vi visste inte att hälften av dem fanns. Palladium i New York var fantastiskt. Det var den sista spelningen vi gjorde, bortsett från en grej på Bottom Line med Nick Lowe, som var för att fira att jag hade blivit frigiven. Det jag gör här är att hälsa på i det gamla landet. Det är två år sedan jag var här, och jag orkade inte med tanken på ännu en amerikansk jul ... Vet du, det finns inget mer irriterande än två tjejer som viskar med varandra. (Keith tittade ilsket på Barbara och Anita, som nu fnissade ihop i soffan.)
ANITA: Åh, släng ut mig bara. Jag bryr mig inte om det. Jag menar ... Du vet ... Allt det där med Palladium, det är GAMMALT.
MM: Det var bara en liten resumé.
ANITA: Keith – han har framtidsplaner kan jag tala om.
MM: Jag är säker på att vi kommer till det.
KEITH: Nu blir jag tvungen att komma på något.
ANITA: Kasta ut mig om du vill. (Hon håller sig fast vid soffan.) KEITH: Jag vill inte att det ska behöva gå så långt. Jag sa att jag kom hem för att träffa släkten, vilket jag inte har gjort ännu. Jag har fortfarande ett hus här, på Redlands, men på grund av krångliga skatteregler som IRS (Inland Revenue Service) har får jag inte bo i det. Jag kan titta över staketet och säga, ”Åh vilket trevligt hus, jag önskar att jag kunde gå in där.” Jag får vara 90 dagar om året i landet. Jag tänkte att om man stannade borta två år så kunde man få 180 dagar det tredje året, men det fungerar inte så. MM: Vad har du saknat med England?
KEITH: Jag saknade de sarkastiska snutarna ... Jag har förmodligen lite dålig koll när det gäller musiken här, men de f lesta saker som händer här har dålig koll på sig själv ändå. Modef lugornas tid är tillbaka. Ena minuten är det Bay City Rollers, sedan är det punkrock, sedan är det kraftpop eller New Wave, och sen är det över ... Folk har börjat klistra etiketter på saker igen. Elvis Costello. Jag har lyssnat på hans grejer. Jag skulle hellre vilja se honom live, det är det enda jag bryr mig om. Jag bryr mig inte om albumproduktion. Jag gillar Ian Dury, han är stenhård. Så länge det händer något här är det allt som verkligen betyder något.
”Det som gick snett med punken var att de försökte göra fyraspårsskivor på 32 spår. Vi försökte göra samma sak på sätt och vis. Vi försökte få 1964 att låta som 1956, vilket inte heller var möjligt. Men slutresultatet blev ändå något som var vårt eget. Klyftan mellan 1976 och 1962 var för stor när det gäller inspelningstekniken. Jag tycker att punkrock var bra teater, och det var inte bara skit. Men i början såg jag Sex Pistols på tv när de försökte komma på några extra svordomar framför Grundy, och jag tyckte att deras ordförråd var ganska begränsat. Men jag tvivlar inte på att de har lärt sig några ord sedan dess. Musiken var helt tillfällig, som bakgrundsmusik. Man var tvungen att se det.
ANITA: Mummel, mummel.
KEITH: Men älskling, är det du eller jag som som blir intervjuad?
ANITA: Jag!
KEITH: Problemet är att om två personer pratar på en gång så hör man ingenting. (Anitas högröstade krav på att konversationen skulle börja handla om framtidsplaner var nu omöjliga att ignorera.)
MM: Planerar du ett soloalbum?
KEITH: Jag har faktiskt träffat några personer under det senaste året eller så, och vi har gått ihop och spelat in lite saker på band. Det är så långt vi har kommit, och om det kommer ut eller inte är en annan sak. De har gett ut en singel i USA med ”Run, Run Rudolph” med ”The Harder They Come”, och ... öh ... Ingen gillar den. Det är första gången jag har gett ut en skiva, och den spelades in på Island i Hammersmith för två år sedan. Den har inte släppts här, vi låter amerikanerna lida först.
ANITA: Det tycker jag betyder mycket.
KEITH: Härligt.
MM: Men hoppas du få ut ett soloalbum?
ANITA: Ja.
KEITH: Nej ... Vissa chefer gör det. Jag bryr mig inte ett skit. Jag har några saker, men jag vet inte om roots reggae är vad folk vill höra från mig. Det är det mesta av det jag har gjort när jag spelade med Toshs band i Kingston. Antingen får jag spela in lite mer så jag har tillräckligt för ett album eller så får det ligga kvar på lagret. Jag vet inte – jag kan inte tänka på ett album förrän jag har alltihop framför mig. Det enda som hindrar mig är att ...
ANITA: Det enda som hindrar mig är att jag behöver ha alltihop framför mig ...
KEITH: Hörru, gå och läs dina manus. När jag har tillräckligt med material för ett album framför mig, så ska jag tänka på saken. Jag har fått med Robbie Shakespeare på bas. Sly Dunbar på trummor, plus två slagverkskillar, Ansel Collins på orgel, Robert Lynn på piano och Big Mao på gitarr.
MM: Får du samma tillfredsställelse av reggae som du fick av r’n’b på 60-talet?
KEITH: Ja, jag upptäcker att jag dras in i av det av samma skäl och för att det inte händer något i svart amerikansk musik just nu. Det händer förmodligen mer i vit amerikansk musik för tillfället. De går igenom en fas med discoformeln, och det är naturligtvis mycket populärt så det är inte konstigt att människor dras till den. Frestelsen att göra sådana skivor är så stark.
MM: Accepterar rastafarier dig som en vit musiker som spelar reggae?
KEITH: Som jag ser det är jag inte vit och de är inte svarta. Det är bara något man inte tänker på. De får mig att känna mig väldigt bekväm när jag är på
”DET SOM GÖR MIG BESVIKEN MED RAZZIAN I TORONTO VAR ATT INGEN HADE PÅ SIG EN
RIKTIG MOUNTIES-UNIFORM ...”
deras område och jag gör mitt bästa för att få dem att känna samma sak.
MM: Måste du anpassa din stil mycket för att spela reggae?
KEITH: Inte mycket, jag började resa till Jamaica för över tio år sedan. 1967 var det första besöket och under 1972 bodde vi där i ett helt år. Sedan dess har jag haft ett hus där. Vi bodde på stranden länge innan vi insåg att det är korkat. Allt rostar av saltet, från gitarrsträngarna till Range Rovern. Det coola är att leva på andra sidan vägen, på toppen av ett berg där det blåser även när det är riktigt varmt. Folk kan säga: ”Åh, nu gör han sin reggaegrej.” Jag ska gå hela vägen med det eller bara spela in det för skojs skull och lägga det i arkivet, tills det är acceptabelt för alla. För fem år sedan fanns det människor som sa att de aldrig kunna tänka sig att gilla reggae ...
ANITA: Som Keith Richard.
KEITH: Tack, älskling ... Okej, stick.
ANITA: You baam claat.
MM: Vad betyder det?
KEITH: Jamaicanska svordomar. Det var en trasa som de brukade torka upp blodet med efter att ha piskat en slav.
MM: Herregud.
KEITH: Det är en tolkning, men alla rastafarier har sin egen version. (Konversationen kom på mystiskt sätt in på ämnet Kingstons tandlösa horor, och vi nämnde att Keith tills nyligen hade blivit uttittad på grund av sina tillkortakommanden i fråga om tandgarnityret.)
KEITH: På mirakulöst sätt växte mina tänder ut igen på grund av avhållsamhet och bön! Jag tror att jag bara var sent utvecklad. Inget en dyr operation inte kunde förlänga. Med tanke på all hjärtklappning under det senaste året känner jag mig ganska bra: men jag känner inte att en stor börda har lyfts från mina axlar. De har överklagat i Kanada, så vi är tillbaka till ruta ett. Jag behöver inte gå igenom hela rättegången igen, men om domaren i nästa instans säger att domslutet var fel, då är jag tillbaka där jag började. Men jag tänkte aldrig så mycket på det ändå, inte förrän jag var tvungen att åka till Kanada och stå åtalad.
Det var väldigt tråkigt att sitta där och lyssna på allt. Jag tyckte att domaren var rättvis och att kanadensarna visste tillräckligt för att kunna strunta i det. Nu har de förvandlat det till en dum intern strid. Det är Kanada mot Rolling Stones. Domaren gjorde sitt bästa för att behaga alla. Jag behöver inte göra f ler uppträdanden, bara hålla konsert för blinda. Hur uppträder man för blinda? Men vem jag än måste spela för, blinda, döva eller pestsmittade ska jag göra det som jag alltid har gjort ändå. Jag låter konsertarrangörerna ordna allt, men jag antar att det kommer att bli Maple Leaf Gardens till slut. Vi kommer att göra det, antagligen med Stones, och Peter Tosh.
ANITA: Sid Vicious blir näste man.
KEITH: Sid – ja. Han har varit en stygg pojke. Bara för att han vaknade med en kniv i händerna tror han att han gjorde det. Jag har en känsla av att han inte gjorde det. Det var förmodligen någon råbarkad langare från New York. Ingen förtjänar en rättegång, vare sig det är i Kanada eller New York. Jag menar, jag låg inte med Margaret Trudeau [den dåvarande kanadensiska premiärministern Pierre Trudeaus mycket yngre ”lyxfru”. När denna intervju g jordes hade paret separerat.].
Ah, hah! Men i så fall – vem gjorde det? Vem slet upp den tunna morgonrocken? Jag känner mig skyldig till våldtäkt på Kanada. Men jag hade ingenting med det att göra. Och såvitt jag begrep var de efter Trudeau ändå, för det är på väg att bryta ut ett inbördeskrig där. Båda sidorna försökte använda mig i den interna konf likten. Men det är förjävligt av dem att måla upp oss som så viktiga. Det är inte som om jag eller någon som umgås med oss någonsin har gått runt och sagt ”Åh, det är fantastiskt att knarka. Alla borde göra det.” Oavsett vad min livsstil är, eller vad som är mina problem, uppmuntrar jag inte andra att göra som jag gör.
Det som gör mig besviken med razzian i Toronto var att ingen av dem hade på sig en ordentlig Mounties-uniform när de trängde sig in på mitt hotellrum. Allihop hade anoraker och slokande mustascher och var skalliga. Typiska knarksnutar, bara ute efter att komma på bild i tidningen. Femton stycken står runt min säng och försöker väcka mig. Jag skulle ha vaknat mycket snabbare om jag hade sett den röda jackan och Smokey Bear-hatten. Jag fördes till fängelset och bad dem att ge mig ett par gram tillbaka, bara för att lugna mig.
MM: Ångrar du någonsin att du började ta droger? KEITH: Nej, jag ångrar ingenting. Jag tröttnade bara på det [heroin]. Det krävs mer än Mounties för att få mig att sluta med något, om jag verkligen ville fortsätta. Eftersom jag vet jävligt väl att man kan få så mycket man vill i fängelse. Den första dagen i Wormwood Scrubs, under den första rasten, knackades jag på axeln och en snubbe sa: ”Vill du ha hasch?” Jag sa: ”Lägg av!
Jag vill komma ut härifrån! ”Det var för många år sedan. Kan du föreställa dig hur det är nu? Det enda man behöver göra är att böja sig fram två gånger eller ha rätt mängd tobak, och så får man vad man vill. Jag minns fortfarande den jävla pliten på Scrubs, när Mick plockade upp mig i min Bentley – vilket var lite överdrivet, han borde ha tagit en egen bil – jag minns att pliten skrek efter oss: ”Du kommer tillbaka, vi ska nog ta dig!”. Du var i Rom och gjorde Barbarella då, gumman, (Keith vände sig till Anita, som fortfarande höll på med sin monolog från soffan) medan jag satt i fängelse.
ANITA: Nä, nä, nä, nä, nä.
KEITH: Jo, jo, jo, jo, jo – vi pratar inte mer om det. Vi kan bråka om det senare.
MM: Känner du dig friskare nu?
KEITH: Annorlunda. Jag antar att man kan säga hälsosammare, även om jag måste säga, att om man ska vara rättvis mot vallmon så hade jag aldrig så mycket som en förkylning. Nu säger jag bara som det är, eller hur? Boten mot förkylning finns där ute – men naturligtvis vågar de inte tala om det för folk för då skulle man ha en nation full av knarkare. I vinter har jag haft två förkylningar. Men jag rekommenderar inte droger till någon. Det som verkligen är fel är 12-åriga barn på gatan som köper knark spetsat med stryknin för att ge en extra kick för skojs skull. Det är fel, för man blir dum i huvudet av det. Jag känner en knarkare i London som började när han var 14 och blev ren när han var 20. Och sedan kom han i målbrottet. Det bromsar ämnesomsättningen. Det värsta är okunnigheten hos människor som tar saker utan att veta vad de håller på med.
MM: Och man behöver rätt livsstil och frihet för att kunna knarka.
KEITH: Jag vet inte om det är så. Halva anledningen till att jag drogs in i det var för att jag inte hade mycket frihet och ledig tid. Om jag hade haft friheten och tiden kunde jag ha dragit mig undan någonstans till en avlägsen plats i tre månader och blivit ren och skärpt till mig. Men i den här branschen är det alltid något som måste göras, en ny turné eller något, och innan man vet ordet av har det gått fem år.
MM: Har drogavvänjningen påverkat hur du spelar eller skriver låtar?
KEITH: Jag skulle vilja säga ... Hmm ... Faktiskt efter att ha sett saker jag har gjort när jag vet att jag var helt borta i huvudet och inte ens kommer ihåg showen, da da dum ... Inte riktigt. Jag menar, jag skulle vilja säga att det gjorde det, för att uppmuntra andra att sluta med droger, men den enda skillnaden är att nu när jag är ren trivs jag med det jag gör mycket mer. Jag kan också komma ihåg att jag tyckte om det förr. Alla shower var precis likadana ... Det var som en tunnel som blev mindre och mindre.
KEITH uteslöt möjligheten att göra shower på egen hand och pratade om sin arbetsrelation till Mick Jagger. KEITH: När det gäller det jag gör och det resten av bandet gör tror jag inte att jag skulle kunna göra det bättre någon annanstans, i en annan konstellation. Ibland kan jag göra en enstaka låt ensam, och det är så vi alltid har arbetat. Mick kan säga ibland: ”Din råversion har den bästa känslan, du kan väl ta den?” Men vi arbetar fortfarande tätt tillsammans med låtarna. Vi gillade att göra Some Girls, det var det mest direkta albumet vi hade gjort på åratal, och sju miljoner sålda skivor talar sitt tydliga språk, med tanke på hur den har tagits emot. Jag tror inte att det finns så mycket mellan det och Black And Blue eller Goats Head Soup. Det är bara så det är. Det är tajmingen. Skivan kunde lika lätt ha f loppat. ”Miss You” spelades inte specifikt in som en discosingel, det var bara ännu en låt till Some Girls. ”Hot Stuff” var också discoaktig, och det var några andra av låtarna också om man gräver lite i det. Det enda som verkligen betyder något är att det tog fart, i rätt tid i bandets utveckling. MM: Basriffet på ”Miss You” hade mycket att göra med framgången. KEITH: Bill har tagit ett kliv framåt. Charlie är så magnifik att man förväntar sig att han ska fortsätta att bli bättre, och om det inte blir bättre på en session så stönar man till honom: ”Varför är du inte bättre än förra gången, för det är du ju alltid!”.
Bill tenderar att gå mer i cykler, och jag inte sett honom så glad och spela så bra på f lera år. En låt som ”Miss You” bevisar det.
MM: Vad är ursprunget till pseudonymen Glimmer Twins som du och Mick använder? KEITH: Det kom från den ökända kryssningen från Lissabon till Rio julen -68 som Mick och Marianne, Anita och jag var med på. Vi träffade en väldigt livlig kvinna. När hon blev full sa hon hela tiden: ”Vem är du? Kan du inte ge mig lite ”glimmer”? ”Jag älskade hennes sätt att säga det, så vi blev Glimmer Twins.
MM: Vad hände med Nanker och Phelge?
KEITH: Det inkluderade hela bandet, det var inte bara jag och Mick. Phelge var namnet på en kille som bodde med oss i Edith Grove i World’s End. Han var en av de mest motbjudande människorna som jag någonsin har känt. Jag har glömt hans riktiga namn, men han kallades Phelge och han var den sortens kille som plötsligt stod på trappan till ens kyffe endast iförd sina bromsspårförsedda
Y-frontskallingar på huvudet, och sa: ”Det här är Phelge – välkommen hem. Tyvärr har jag inte tjänat tillräckligt med pengar den här veckan för att hjälpa till med hyran, så istället ska jag underhålla dig och vara så motbjudande som möjligt under hela veckan.”
Han var den typen som kunde spika igen toadörren medan man satt där och sänka en bandspelare in genom fönstret för att fånga det ögonblick då offret inte kunde öppna dörren. Till slut fick han en hel bandrulle och varje gång det kom till den biten där de spolade i toaletten så hörde man ett brus av applåder. Det var ett bra band – tyvärr sparades det inte. MM: Och Nanker, vem var det? KEITH: En av Brians uppfinningar som förtjänar att stanna kvar hos honom. ANITA: (Censurerat avbrott där hon avslöjade att Brian Jones en gång hade gjort något mycket underligt med en kyckling.)
KEITH: Han var väldigt händig.
MM: Gillar du fortfarande att spela r’n’b-låtar som ”King Bee”?
KEITH: Om vi ska ha en inspelning på kort varsel, så brukar vi spela det gamla Richmond-setet som uppvärmning, bara för att få alla bitar på plats. Vi spelar ”Route 66” och ”King Bee”. Jag skulle ha kunnat spela upp ett band av oss när vi repar, men tyvärr gick det upp i rök i Hollywood-eldsvådan. Fråga inte mig vad som hände – jag sov.
MM: Du verkar ha upplevt många dramatiska händelser i ditt liv. Får du en känsla av att vara förföljd?
KEITH: Mmm ... Inte riktigt. Jag har fått två eller tre hus nedbrända. Det brann i Redlands en gång – taket brann upp och hela övervåningen.
MM: Det var två bränder. Vad var det tredje? KEITH: Londonderry Hotel. Jag borde ha fått en medalj för det.
ANITA: Keith! Keith! Det är Marlon.
KEITH: Här är min grabb, det är han som har fått ordning på mig. (Och nio år gamla Marlon kom in beväpnad med Action Man-leksaker, angelägen om att den mystiska konferensen skulle ta slut och
”HUR NÄSTA STONES-ALBUM KOMMER ATT LÅTA? JAG SKRIVER DET I STUDION
NÄR JAG KOMMER DIT...”
att pappa skulle ta med honom ned till Redlands. Keith och Marlon kramades och pojken vände sig bort från fotografen.)
KEITH: Marlon, titta nu in i kameran.
MARLON: Nej! (Samtidigt gav Anita mig en stålhård blick.)
ANITA: Chris, du är en stjärna. Ho ho ho. (Hon efterapar min nedlåtande fryntlighet. Den ständiga offensiven börjar kännas påfrestande, men tyvärr finns det inga trubbiga instrument tilgängliga.) MM: Kommer Stones att spela England i år?
KEITH: Vi måste. Vi måste spela England och Europa i år. Fan ta filmer. Det finns inget konkret, och jag kan inte säga när eller var. Vi skulle spela i Europa förra året, men det var gaphalsar i Paris som sabbade det. Vi skulle spela på Palace, som jag gillar väldigt mycket. När man läser om det står det alltid att det är Paris försök att skapa ett Studio 54, i själva verket är det en riktig teater med plats för cirka 2 000 personer. I New York förstörde de en alldeles utmärkt teater genom att fylla den med bögar i boxershorts som viftade med champagneflaskor i ansiktet på folk.
MM: Förra gången ni spelade i England fick ni kritik på grund av det dåliga ljudet.
KEITH: Tja, när vi spelade på Earl’s Court var det först sista kvällen som de insåg att balkongen där var av massivt stål, bakom gipset, och det var därifrån det konstiga ekot kom. För ett band som Pink Floyd är det bara bra, om man vill ha ett väldigt rymligt ljud, men för ett band som oss som använder mycket mellan- och bottenljud – glöm det, det går inte att få ut ljudet. Det låter bara som oändlig rundgång. Men jag vet att vi spelade bra på Earl’s Court, och jag är den första som säger när vi spelar dåligt, det lovar jag. Jag har bandinspelningen från Earl’s Court och de spelningarna var några av de bästa på turnén. MM: Får du fortfarande en kick av att spela? KEITH: Alltså, det här är ett slags band som, om man inte fick en kick av det, så skulle jag gå i pension i morgon. Det finns ingen i det här bandet som man kan övertala om att göra något, om de inte vill. Charlie hatar att turnera, men han gillar det tillräckligt mycket för att ändå packa sin resväska. Han tar bara med sig en övernattningsväska med ett klädbyte, eftersom han gillar att låtsas att han ska åka hem nästa dag.
ANITA: Inte som Rod Stewart. Hans resväskor har hjul.
KEITH: Rod ställde in den där Lyceum-showen, eller hur? Det var ett billigt trick. Den officiella ursäkten var att bandet hade fått halsf luss. Men hur många föreställningar kan man göra med Billy Peek utan att spy?
MM: Är han så dålig, Keith?
KEITH: Åh, det var kanske lite extremt. Men jag lyssnade på den där singeln som Rod gav ut, och jag tittar på det blonderade håret, och jag gillar ju honom, jag har alltid gjort det, men jag känner för att säga: ”Hörru, ditt as, du behöver inte det där.” Jag tänkte bara att det inte finns ett enda band kvar från den tiden när vi startade som fortfarande har den ursprungliga besättningen, nu när Moonie har tagit ned skylten. Av jord är du kommen.ANITA: Det var den bästa kommentaren från hela intervjun.
(Vågorna av verbala störningar från Anita ökade till en sådan tonhöjd vid denna tidpunkt att Keith så småningom fann det för gott att föreslå att hon skulle lämna lokalerna, en inbjudan som hon nådigt avslog. Samtidigt tvingades vi sätta oss i säkerhet, och vår förskansning hade krossats i småbitar.)
MM: Kan Rolling Stones fortfarande chocka folk? ANITA: De kan inte det, den gränsen är passerad. KEITH: Vi har aldrig gjort något medvetet för att chockera folk. Det enda vi gjorde var att svara på naturens kallelse.
ANITA: Åh, herregud.
KEITH: Det är sant. Om man medvetet försöker chocka människor kan man lika gärna glömma det. Jämförelsen mellan Malcolm McLaren och Sex Pistols, och Andrew Oldham och Stones – det var alldeles för uppenbart. För uppenbart för att funka, och det fungerade inte. Jag är säker på att Johnny Rotten insåg att det var en fälla och spelade med, och de andra kunde inte komma på tillräckligt många svordomar för att fortsätta. ”You b-b-bastard.” ANITA: Så de har talfel, än sen?
KEITH: Jag sa inte att de hade talfel, jag sa att de inte kunde svära ordentligt. (Keith diskuterade vidare farorna med Sid Vicious och nämnde att han brukade bo på Chelsea Hotell i New York, där mordet på Nancy Spungen ägde rum.)
KEITH: Det var en kille vid namn Zimmerman på våningen ovanför som höll på och väsnades med en gitarr hela dagen, och bredvid bodde det en viss Nico med ett munspel med trasig bälg. Om man släppte in städerskan för att städa ens rum försvann alla ens grejor. Man måste vara en certifierad knarklangare för att få jobb som hisspojke.
(Marlon trappade upp sina krav, och Keith gick bort till kassettbandspelaren och spelade några Stones-demos och jammande.)
MM: Hur kommer nästa Stonesalbum att låta? KEITH: Du pratar med fel man! Jag skriver det i studion när vi kommer dit. Det här är rena bluffen.
Keith försvann, och i en timme eller så satt vi och lyssnade på när Anita glatt berättade om sin modellkarriär. Marlon kom tillbaka in i rummet och meddelade att Keith hade somnat. Jag hittade honom liggande på en säng och Marlon vakade över honom.
”Godnatt Keith”, viskade jag.