GOATS HEAD SOUP

Utbrända -73: mörk och sliten funk på Jamaica.

Baksmällan efter festen. Utbrända på Jamaica kokar de medtagna Stones-medlemmarna ihop en grym funksoppa.

ÅR 1989 GAV MICK Jagger en presskonferens i London för att lansera ”Steel Wheels Tour”. Det blev ett kort ögonblick av ångest när han snubblade på trappan till podiet, men mer spännande än så blev det inte. Han läste upp ett uttalande, undvek några frågor och sa sedan: ”Åh, jag har ett meddelande från Keith.” Ett meddelande från Keith! Tvåhundra internationella journalister lutade sig framåt, med pennorna i högsta hugg. ”Keith säger: ’Glöm inte att prata om musiken.’” Två hundra journalister sjönk tillbaka i stolarna. Musiken. Så tråkigt.

Var det ett sorgligt uttalande eller var det ett mikrokosmos? Är Stones i världens ögon definierade av drogmissbruk, kärleksaffärer och livsstilar – och bandets musik förflyttad till samma status som en McGuffin, en hobby som de pysslar med på fritiden? Det kan verka så. 1973, när jag var en åtta år gammal Top 30-fantast hörde jag talas om Stones ett halvår innan jag såg dem på tv (”Angie”).

De hade en gitarrist som blev gripen hela tiden. Sångaren var ett skräckexempel i mina föräldrars dagstidning. Så underligt det var då att se Stones sitta med de frånkopplade gitarrerna som Val Doonican spelade, medan det kom en sårbar ballad ur Jaggers serietidningsaktigt utvidgade mun. Den första exponeringen är oförglömlig. Den mörka scenen. Jagger i en vit hatt. Jag minns fortfarande rysningen av osäkerhet: är jag med på det här eller inte? Men långvarig exponering är en mer potent valuta, känslomässigt och existentiellt, och det är därför reaktionerna på ”Angie” vid den tiden – och dess moderalbum, Goats Head Soup – kännetecknades av besvikelse. Titta bara på det momentum som byggts upp: Beggars Banquet, Hyde Park, Let It Bleed, ”Paint It, Black”, Sticky Fingers, Exile On Main St, STP Tour. Alla vars musikaliska utveckling följde detta händelseförlopp kommer alltid att ha betänkligheter om ”Angie”, för att inte tala om den nedslående tankfullheten på ett album som ibland verkar förlorat i grämelse.

Melankoli var inte ett nytt koncept för Stones (”Sister Morphine” och ”Moonlight Mile” är tydliga föregångare), men det fanns andra element i Goats Head Soup som många ansåg vara antiklimaktiska. En mer mainstream, klaviaturtung produktion. Få rocklåtar. En inte så självklart påstridig Keith.

STP-turnén avslutades i New York på Jaggers 29-årsdag, den 26 juli 1972. I november samlades Stones åter på Jamaica, en plats som föreslogs av Ahmet Ertegün på grund av ”persona non grata”problem i Europa. Hur som helst avbröts inspelningarna till Goats Head Soup när Stones (minus Richards) flög till Frankrike i december för att närvara i domstol i narkotikamål relaterade till deras hedonistiska sommar i Nellcôte. De må ha visat upp en trotsig fasad för domaren, men det är lätt att höra på skivan att det var en svår belastning för dem. Lyckan är svårfångad, frånvarande. Inga pengar i kavajen. Ingen kärlek i själen. Var är alla vänner? Julgransljusen har släckts. Bruce Robinson i Withnail And I kallade det ”de missanpassades arena”. Fotot av Richards på baksidan av skivan visar ett moln av svart rök som stiger upp från hans avkapade huvud, som om han kokas i en sked. Det finns smygande, flirtig djävulskhet på insidan – en grinande häxbrygd – men flinet är fruktansvärt förvridet. Öppningsspåret”Dancing With Mr D” är nästan för sjukt för att rocka, så det glider och böljar som ormarna i den voodoo-laddade Bondfilmen från 1973, Leva och låta dö.

Insinuationerna om heroin är svåra att undkomma, men vi talar också om en blandning av rökig, sensuell musik som låg i luften 1972–73, som inte ens en grupp så upphöjd som Stones kunde undvika. Traffics Low Spark Of High Heeled Boys måste säkert ha varit på deras

radar, om så bara för Jimmy Millerförbindelsen, medan de två episka slutspåren på varje sida av Van Morrisons Saint Dominic’s Preview (”Listen To The Lion”, ”Almost Independence Day”) sannolikt påverkade Jaggers ”Winter”. Stevie Wonders ”Superstition”, ett clavinet-mästerstycke som släpptes några veckor innan inspelningssessionerna på Jamaica påbörjades hade elektrifierat klaviaturspelare över hela världen med sitt hamrande, slagverksliknande sound. En av dessa var Billy Preston, vars clavinetbidrag till Goats Head Soup – ”100 Years Ago”, ”Doo Doo Doo Doo Doo (Heartbreaker)” – var, som Jagger uttryckte det förra året, ett resultat av Preston som kanaliserade Wonder. Det är dock värt att nämna att Preston redan haft med clavinet på sin amerikanska hit ”Outa-Space” från 1972.

Goats Head Soup, som emellanåt är exceptionellt rörande (”Coming Down Again”) men också obehagligt grov (”Can You Hear The Music”) har ingenting – och allt – att göra med rock’n’roll. Mick Taylor skuttar genom den som en ung gud och pollinerar allt han snusar på med vackra solon. ”Star Star” (omdöpt från ”Starfucker” efter ett ingripande av Ertegün) är Jaggers elakaste sångtext från början av 70-talet, men innehåller ett så mirakulöst teamarbete i sitt drivande groove att den slutar med ett kamratligt fniss snarare än ett grymt snäsande på läpparna. ”Silver Train”, som är närmast en Exilesoundalike (den skrevs 1970), är det svagaste spåret av det enkla skälet att Exiles kaxiga Nellcôte-stämning inte har någon plats här. I slutändan är det clavinetterna och de loja wahwah-gitarrerna som får det att tippa över för min del. Jag förstår varför skivan uppfattades som en besvikelse, och varför Jaggers texter om tonåringar som slogs ner av polisen i Central Park ansågs vara ytliga. Men Jaggers oärlighet var en offentligt belyst fråga långt innan jag hade fyllt nio, och för mig hör Goats Head Soup till i ett kluster av exotiska, funkiga skivor inspelade vid ungefär samma tid – Stevie Wonder’s Innervisions, The Isley Brothers 3 + 3, Sly & The Family Stones Fresh – och var och en av dem påminner mig varje gång om att jag gjorde rätt när jag följde mörkret och sorgsenheten i ”Angie” dit det ledde mig.