”Man kan inte få tillbaka en era som är död.”
1968: Keith Altham möter killarna när de planerar sitt nästa drag, beväpnade med ”Jumpin’ Jack Flash”.
När ”Jumpin’ Jack Flash” ger dem nya drivkrafter flyttar Stones till nytt kontor och planerar sitt nästa drag. KEITH ALTHAM dyker upp för att träffa gänget och får höra om bekymmer med Brians ljusskygga mejeriverksamhet, Mariannes matlagning och det som ska bli BeggarsBanquet.
DE FLESTA AVSLÖJANDE saker om Stones får man vanligtvis veta när de inte är medvetna om att man observerar dem. Som när jag tog mig ner till centrum för att studera Michael Philip Jagger en dag på jobbet på deras nya Londonkontor, som (som förväntat) är tjusigt bisarrt. Rolling Stones Ltd ligger sex våningar upp, en våning ovanför Issy Bonn Ltd. Issy, som sjöng ”Every T’ing Is Hunky Dory” på BBC radio under andra världskriget innan Mick hade blivit en liten småsten, tycker kanske att det här går över huvudet på honom, både bokstavligt och bildligt!
De två stenrullarcheferna är den lilla, älskvärda Jo Bergman, tidigare Beatles-presschef och sedan publicist för Harpers Bizarre-gruppen innan hon blev super-”express”-sekreterare åt Stones, och Maggie Philips, med fina ben och ett trevligt leende, som tidigare arbetade åt den trevlige Kenny Lynch innan hon blev personlig sekreterare åt gruppen. Jo sitter vid sitt skrivbord i en omgjord gammal rullstol. Själva skrivbordet är en ombyggd Singer-symaskin. Hennes telefonkataloger och block är staplade på en enorm resekoffert, som tillhört den nu avlidne infanterisoldaten SEW Waller, som deltog i Krimkriget. Hennes favoritfraser är ”outasite”, ”neat” och ”too much”. Hon är amerikanska.
Ibland tappar hon bort Mick, som vanligtvis brukar flacka omkring i världen på jakt efter solsken på avlägsna platser i Sydamerika, där det varken är ”outasite”, ”neat” eller ”too much”. Men hon blir överlycklig när han äntligen dyker upp i något undangömt grevskap i Nordirland på en vandringsexpedition!
Ibland dyker det upp någon som Tom Keylock – Stones chaufför och en bra karl att ha på sin sida – från ”Styrelserummet” och berätter en anekdot om den gången han räddade livet på Bob Dylan när någon drog kniv mot honom på en klubb uppe i norr, eller vem Keith Richard träffade i sin Bentley nyligen. Och så är det Sue Cox, en flykting från KRLA, en amerikansk västkustradiostation. Hon lyckades aldrig ta sig ut från kontoret och blev därför anställd. På radio var hon känd som Princess Of Razmatazz. Övrig personal är bland annat Theodore Toledo Turtle och Kaffemaskinen Clarence.
När jag anländer till kontoret sitter Mick på en stol med en mörkblå mantel fastgjord runt halsen. Han ler i en telefon. Senare frågar han om jag vill höra singeln och när
jag samtycker, visar han mig in i styrelserummet. Det dominerande inslaget i detta rum är en enorm byrå av trä, fullastad med burkar med torkad frukt, vinbär, aprikoser, russin och pumpafrön som gästerna kan knapra på. Han lägger ”Jumpin’ Jack Flash” på spelaren och går tillbaka till andra sidan rummet medan jag lyssnar. Han är uppenbarligen orolig för den här singeln, men lika uppenbarligen tänker han inte låta någon få veta hur orolig han är.
”Jag upplever inte att det är viktigare att den här singeln blir en framgång än den förra”, säger Mick. ”Jag blir glad om det blir en hit, men så är det varje gång. Jag tycker att det är en bra skiva, men jag tänker inte säga att folk är tokiga om de inte köper den. Den har en fin, smittsam refräng och det är bra driv i låten. Jag tror att det är ...” Vid den här tidpunkten blir han lite misstänksam över min frågeställning om huruvida denna skivas framgång eller misslyckande skulle vara betydelsefull för dem. ”Vad vill du att jag ska säga?” frågar han. ”Vill du att jag ska säga att det skulle vara jättekul och groovy om den kom på första plats? Okej, det skulle vara groovy!”
”Vi har haft några usla skivor som har blivit listettor och några märkliga – jag tror att den här skivan är bättre. ’Little Red Rooster’ var märklig eftersom den bara inte lät som en listetta och ’Get Off Of My Cloud’ var inte särskilt groovy. ”
Jag säger att jag gillar skivan (det har sedan tagit ytterligare fyra genomlyssningar för mig att älska den). Den har det där stora, vulgära Stonessoundet, som är precis vad som behövs för att få tillbaka lite jävlar anamma i den nuvarande popmedelmåttigheten. Vi återvänder till kontorslokalerna och Mick nämner att han är bekymrad över Brians uppflammande idé om att bli mjölkbonde.
”Jag tror att det skulle göra honom lycklig och han borde skaffa gården”, säger Jo från sin symaskin. ”Jag vill att han också ska bli lycklig, men jag vill se till att han får valuta för sina pengar ”, säger Mick. ”Femtio tunnland är egentligen inte så mycket när man ser det. Jag har 48 tunnland och det är bara några få åkrar när man tittar ut genom fönstret.” Jo nämer att deras revisor på ytterkontoret vet allt om dessa saker.
”Okej”, säger Mick, ”jag ska prata med honom.”
Under eftermiddagen inhämtar jag andra små upplysningar. Till exempel har Mick förvärvat ett litet, runt Napoleonbord och några Karl II-möbler till sitt hus. Han har också köpt en vacker antik säng för 200 pund, som användes i filmen The Secret Ceremony med Liz Taylor och Mia Farrow.
Mick återvänder till rummet och sätter sig på en stol vid ett runt köksbord, på vilket det står en vas full av eleganta, långstjälkiga, röda rosor. Han morrar missnöjt över en artikel som påstår att Stones hoppas att den här singeln blir en hit eftersom de inte har några pengar kvar. Han hotar att kasta en hink vatten över journalisten vid deras nästa möte. Naturligtvis menar han inte allvar, men det hör till när man är stora, stygga Rolling Stones.
Det konstiga med Jagger är att han instinktivt är en mild, godhjärtad person. Men han försvarar sig lika instinktivt genom att anfalla – resultatet av att ha träffat för många mindre godhjärtade människor som är redo att klippa till (metaforiskt) vid det första tecknet på en svaghet. En känslomässig reaktion som han dock inte kunde dölja var hans glädje vid mottagandet Stones fick vid sitt första liveuppträdande på 18 månader vid förra veckans NME Poll-Winners-konsert. ”Det var precis som på den gamla goda tiden”, log Mick. ”Det var faktiskt bättre än den gamla goda tiden – ett av de bästa mottagandena vi någonsin har fått. Vi var glada allihop. Vi hade bara tänkt göra ”Jumpin” Jack Flash” och sedan bara ta emot priset, om det inte blev jubel. I så fall skulle vi spela ”Satisfaction” också. Vi spelade ”Satisfaction”! ”
Det finns en tydlig efterfrågan på mer spännande sound och mer dansbar musik för unga just nu, och därmed kommer Stones fram igen vid rätt tidpunkt. De la ned mycket möda på att filma en liveproduktion med ”Jumpin’ Jack Flash” och ”Child Of The Moon” på Olympic Studios i Barnes. Studiorna var så fulla av filmutrustning att en förvirrad Charlie Watts, som trodde att det bara skulle vara ett par kameror, sa till en vän senare: ”Det var rena rama Paramount där inne!” Du får se resultatet av detta på BBC1s Top Of The Pops inom kort.
När kontorstiden närmar sig sitt slut tillbringade vi några minuter med att diskutera Marianne Faithfulls kulinariska förmåga, över vilken jag tänker kasta en indiskret slöja, och personalen börjar kika in för att säga adjö för dagen. Mick sitter böjd kvar i sin stol och tillönskar var och en ”god kväll” och tillägger viskande ”alla barn”, som en Machiavellisk onkel. Han tycker förstås att detta är väldigt underhållande.
Till slut anländer chauffören för att köra Mick hem och sedan skulle vi åka till en inspelningssession …
UTANFÖR INSPELNINGSSTUDION står två små teenyboppers från en annan era, som sökt skydd från regnet i en butiksdörr i hopp om att få prata med sina idoler.
Under tiden håller ”latmaskarna” i studion på att fixa till allt på sitt vanliga slumpmässiga, men mycket effektiva sätt. Stones spelar in skiva.
Keith Richard sitter i skräddarställning på golvet och hämtar inspiration från sin gitarr. Om man tittar på den upptäcker man att den tittar tillbaka på en, eftersom han har klistrat på två utklippta ögon på den, vilket gör att den nästan verkar följa dina rörelser i rummet.
Bill Wyman, klädd i svart, tränar sin underkäke som uppvärmning för ännu ett av sina framträdanden som ”actionman samt experimenterar med en mellotron. Hans hår är längre än vanligt men han funderar på att klippa det – problemet är att bestämma vilket hårstrå.
Mick patrullerar området till och från kontrollrummet med så stor entusiasm att han verkar ha gått ner flera kilo av det, men han berättar senare att det beror på att han har slutat med allt av hälsoskäl – mat, dryck och rökning. Han säger surt att han aldrig har mått sämre. Han ser anmärkningsvärt frisk ut.
Charlie Watts förbereder sig också för att återvända till liveuppträdanden och i ett inspirerat komiskt ögonblick låtsas han springa ut på en imaginär scen från sitt trumset, viftande med en trumpinne till den imaginära publiken. Det förtjänade mer skratt än det får.
Brian Jones anländer till kontrollrummet för att konferera med Jimmy Miller om hur det ligger till med deras nya album och om det kan finnas utrymme för honom att inkludera lite av sin speciella elektroniska musik på albumet. ”Jag är helt insnöad på elektronisk musik just nu”, säger Brian. ”Om det inte finns plats till det på skivan vill jag göra något separat.”
I ett skede var Brian övertygad om att ”Child Of The Moon” var den mest kommersiella av låtarna på den nuvarande singeln och la ner en del tid på att utarbeta saxofoneffekten på detta nummer som visar sig låta som en trumpet!
”Men ju mer jag hör ’Jumpin’ Jack’ desto mer inser jag att jag hade fel”, ler Brian. ”Den har samma lockelse som ’Satisfaction’ och nu har jag börjat älska den – den är verkligen bara gas, gas, gas!”
Han pratar kort om hur desillusionerad han blivit av popmusik på sista tiden och hur han slutade lyssna på den för sex månader sedan när ”de riktigt groovy och intressanta sakerna slutade hända!” Brian hänvisar också till deras film, som kommer inom kort, som han säger har ett tema ”av förödelse och kreativitet”.
”Vi skapar”, lägger han till med ett torrt flin. Jimmy Miller går ner i studion och sitter med på en del av jam-sessionen på trummor. Han
”JU MER JAG HÖR JUMPIN’ JACK DESTO MER INSER JAG ATT JAG HADE FEL.
DEN ÄR VERKLIGEN BARA
GAS, GAS, GAS!” BRIAN JONES
jobbar så frenetiskt att manen med svart och grått hår flyger i alla riktningar och han svettas rikligt – om Keith Moon någonsin skulle behöva ersättas! Jimmys ”lekfulla” tillnärmning är viktigare än vissa kanske inser, för han tror det är viktigt att identifiera sig helt med artisterna han arbetar med och att absorbera så mycket av deras musikaliska identitet som han kan.
Därför får man till och med se honom göra en liten torskimitation som han kallar ”Jagger’s jig” under en genomgång.
”Jag vill inte pracka på Stones några av mina musikaliska idéer eller attityder”, säger Jimmy, ”jag vill bara ta fram all den naturliga talang de har. Jag vill att Stones ska vara Stones och det är så vi tycker att ’Jumpin’ Jack Flash’ är. Stones säljer verkligen sound. Man är i studion med dem och allt verkar flyta omkring helt planlöst tills allt helt plötsligt faller på plats.”
Medan Keith och Brian arbetar med en gitarrgrej sitter Bill i kontrollrummet och läser en branschtidning. Han är väldigt road av en annons för en dj som heter Jerry Conway. Den har rubriken ”Känner du igen honom?” Och under står det, ”Direkt från hans fantastiska discjockey-succé på Strand.” Bill hade tydligen missat det.
Jimmy spelar upp ett band med en tidigare inspelning av Stones där det finns ett fint pianoparti. ”Vem spelar piano?” frågar jag och begår kardinalsynden att förvänta mig att Mick ska svara på dumma frågor. ”Charlie!” säger Mick omedelbart utan att blinka. Invaggad i en känsla av falsk trygghet går jag så långt som att skriva ”CH” i min anteckningsbok innan jag sansar mig och ser att min informant sneglar på mig och hånflinar. Jag har gått på en Jagger igen!
Efter att ha sett mig vandra runt i studion i några minuter tycker Mick äntligen synd om mig och säger, ”Kanske vill du ställa några frågor till mig?”
”Det skulle vara trevligt”, säger jag, och så drar vi oss tillbaka till ett litet ljudisolerat rum halvvägs mellan studiorna och kontrollrummet – ett slags ingenmansland. Mick är på ett av sina ”låt oss vara samarbetsvilliga men inte för samarbetsvilliga”-humör.
”’Child Of The Moon’ är förmodligen den mer originella av de två låtarna som vi har producerat till singeln” sade Mick. ”Det är en fin låt, och jag tror att den kommer att fungera bra i Amerika – den är mer för den amerikanska marknaden.” ”Varför?” ”Den har ett C&Welement” svarade Mick med rörande uppriktighet. Kan deras nya album bli en återkomst till gammal god form? Av den sorten vi förväntade vi oss innan Satanic Majesties?
”Det kommer att bli några enkla nummer och några mer komplexa” sade Mick.
Blir det några kärlekssånger? ”Javisst”, instämmer Mick ivrigt. ”Massor!” Låtar som handlar om förhållanden mellan pojkar och flickor? ”Vi har ”Parachute Woman”, säger
Mick. Många bra beatlåtar? Mick skakar på huvudet och nickar våldsamt och indikerar att svaret är ja genom att stampa med foten. Andra bandmedlemmar kommer in i rummet och sätter sig för att lyssna på korsförhöret. Jag försöker få honom att svara på en svår fråga – inte en chans.
Varför har han beslutat att acceptera rollen som popstjärna i sin första film när han alltid har sagt att han inte ska spela den typen av roller? Keith Richard muttrar något som får Charlie att gapskratta. ”Hörde du det?” ler Charlie. ”Han sa: ’På styrelsens vägnar skulle jag vilja höra det svaret.’
”Nej, det är inte så rollen är”, svarar Mick defensivt. ”Det är meningslöst att jag säger att det är bra förrän du ser resultatet, men det är inte en konventionell bild av en popstjärna.”
Varför har den tidiga entusiasmen för popmusiken svalnat – beror det på att många ledande grupper som Stones gör färre liveuppträdanden?
”Allt det här går i cykler”, säger Charlie. ”Man kan inte få tillbaka en era som är död. Om Beatles åkte tillbaka till Liverpool nu skulle det inte vara nödvändigt att spärra av gatorna för att förhindra att tusentals fans skulle kunna komma åt dem. Tiderna har förändrats och det kommer att ta lång tid innan de ändras igen. Utanför dessa studior står två ungdomar. För ett år sedan var det tio och ett år innan det tjugo eller ännu f ler.”