OUT OF OUR HEADS
Fas ett av Stones maratonlopp närmar sig slutet …
Det här kan vara sista gången ... Fas ett av Stones
maratonlopp närmar sig slutet.
ÅR 1965 hade Rolling Stones praxis att släppa olika versioner av sina album för den amerikanska och europeiska marknaden nått en sådan kaosnivå att fans i olika delar av världen fick helt olika uppfattning om vad det faktiskt var för slags band. Den amerikanska versionen av Out Of Our Heads, som släpptes i juli, dominerades helt och hållet av ”The Last Time” och ”Satisfaction”, de två epokgörande originalen som, tillsammans med skivor av Beatles, Bob Dylan och The Who, inledde rockeran. Några veckor senare, i början av september, serverades brittiska fans en 12-spårs-lp som gav vid handen att Stones fortfarande var ett ganska ruffigt coverband.
Ändå låter den brittiska versionen av Out Of Our Heads fortfarande mer som ett album än dess amerikanska tvilling, även om det är en liknande cynisk pyttipanna av inspelningar från det föregående halvåret. Omslagen till de senaste amerikanska djupa soulklassikerna som dominerar demonstrerar bandets uppriktiga kärlek till svarta ballader och dansmusik, medan de fyra originalen tar ut kursen, om än tvekande, mot det fantastiska popart-band som snart skulle dyka upp på Aftermath.
Det finns dock fortfarande mycket att älska i Out of Our Heads 50-talsbaksmälleaktiga blandning av oskuld och cynism. Till att börja med inleds den brittiska versionen med en nyckelbit av protopunk: en speedfreak-version av Sonny Bono och Roddy Jacksons ”She Said Yeah” som påminner oss om att de första amerikanska garagebanden inspirerades av Stones råa fräckhet och erotiserade våld. Jagger ylar som ett fyllo i en vindtunnel i över 90 sekunder med fuzz-gitarr och skenande rytmer som nätt och jämt är under kontroll, till synes spelade medan bandet ramlar nedför en trappa. Trash-stilen var något av det första som slopades i den imperiefas som inleddes så snart Jagger och Richards hade skrivit ”The Last Time”. Men ”She Said Yeah” är ett spännande och roligt farväl till allt detta. Därifrån är majoriteten av Out of Our Heads en primitiv mall för det som senare skulle komma att kallas ”blueeyed soul”. ”Mercy Mercy” utstrålar den svängiga glädje som utmärker vita ungdomar som har lärt sig rytmerna från den svarta klubbkulturen. Marvin Gayes ”Hitch Hike” påminner en om att dess intro nästan samplades av The Velvet Underground i ”There She Goes Again”. ”That’s How Strong My Love Is” är ett uppriktigt försök på deep soul och även om ”Good Times” nästan är Sam Cookekaraoke, är det ändå en varm, passande hyllning till mästaren i gospel-pop. Den gamla A-sidan avslutas med ”Gotta Get Away”, ett Jagger / Richards-original som lika gärna skulle kunna vara en cover, med dess ekon av tidig Chess-soul och kom-till-saken-ångest. Stones är så
förälskade i soul här att B-sidan startar med Chuck Berrys ”Talkin ’About You” i samma stil som Rufus Thomas ”Walkin’ The Dog”, 2,5 minuts funk som ger alla Stones-nybörjare en intensivkurs i deras tidigaste inf luenser.
”Cry To Me” visar fram sångaren Jaggers största styrkor. Självklart kan den trevliga medelklasspojken från Dartford inte matcha djupet och resonansen hos Solomon Burke på denna smärtsamt långsamma, kärleksdrabbade ballad, men han bara brakar igenom den och ersätter teknik och äkthet med en durkdriven modernism. En smittande humor på de låga partierna i verserna, en raspig passion när han träffar de höga tonerna i bryggan, en punkt där självsäker förförelse möter desperat sexuell ångest. Han matchas mot slutet av en fallande staccato-improvisation på gitarr från Keith Richards som verkar både skratta och gråta åt sångarens rutinerade förförelseritualer. Den lättviktiga ”Oh Baby (We Got A Good Thing Goin”) ”verkar nästan signalera en pakt mellan band och lyssnare: vi är alla trötta på den här soulshowband-grejen, eller hur? Ska vi gå vidare? För alltid? Så kommer de tre originalen, som markerar övergången från föräldraskrämmande blueshuliganer till generationsdefinierande popkonstvisionärer.
”Heart Of Stone” har måhända fortfarande sina rötter i den olycksbådande släpiga soulballaden. Men det är den första glimten av den dominerande Jagger-personligheten som finns kvar än idag: den evigt rovlystna sexapan, vars hunger efter sex matchas av hans förakt både för kvinnor och drömmen om sann kärlek. Jagger rider låtens lakoniska drön med den sömniga blicken hos en mördare, och leker vackert med tanken att den enda kvinna som verkligen kan passa honom är lika kall och sadistisk som hans eget sataniska jag. Lyssna noga, så kan du fortfarande höra en miljon kvinnliga masochister dåna.
På liknande sätt introducerar ”The Under Assistant West Coast Promotion Man” en helt ny idé till den kommande förändringsvågen. Denna ständigt underskattade låt (B-sidan av ”Satisfaction” i USA) är en r’n’b-promenad tillskriven hela bandet under artistnamnet Nanker-Phelge, som fnyser överlägset åt både sliskigheten och tristessen i musikbranschen, med titelns antihjälte i kritstrecksrandig kostym som hjälper till att riva ner den fjärde väggen och avmystifiera ”magin”.
Därmed är scenen perfekt förberedd för avslutningsspåret. ”I’m Free” komprimerar i allt väsentligt 1960-talets ungdomskulturella ambitioner i en två och en halv minut lång låt, och är inspelad så slarvigt att den blir helt osynkad efter det halvhjärtade gitarrsolot. Det finns ett skimrande post-dylanskt drön och en rebellisk attityd, som snart visar sig vara bara narcissistisk hedonism, möjligen ett bevis på att Stones redan hade genomskådat hippielivsstilens hyckleri. Och de tyckte att det också var helt okej. Denna frihet att vara vad man vill, när som helst, och den envisa beslutsamhet med vilken de eftersträvade detta, är precis det som kom att göra Rolling Stones till en åskledare för allt transcendent och skrämmande i motkulturen under åtminstone de kommande 15 åren.