SOME GIRLS

En fin fusion mellan disco, rock och konstmusik, som mot alla odds funkar perfekt 1978.

Mick släpar in rockvraken i discoeran, med ett överraskande lyckat resultat.

DETTA ÄR, OM ni ursäktar själviskheten, mitt Stones-album. Inte för att det är den första internationellt framgångsrika skiva som smälter samman disco, rock och till och med konstrock (på sätt och vis), utan för att det – precis som med alla människors verkliga favoritalbum – kom ut det året då jag verkligen började bli intresserad av musik. Och Some Girls passar otroligt nog och mot alla odds perfekt in i året

1978. Medan andra rockfarsors skivor från den eran – Wings London Town, Pink Floyds Animals, Yes Tales From Topo Gigio’s Anus – kom ut i tom, glansig Hipgnosis-kartong och ännu inte lyckats få grepp om det korta håret och korta sångetiken som punk och New Wave skulle sparka tillbaka in i popen, så fattade Stones det direkt. 1979 och 1980 fick äldre artister som Roxy Music, 10cc och Genesis trimmade skjortkragar och korta frisyrer, men Stones förekom dem allihop – ovanligt för ett band som tillbringade hela 70-talet med att plöja en ganska oföränderlig fåra.

Som med de f lesta band berodde den nya riktningen på ett miljöombyte. Mick Jagger tillbringade tid i New York under en av stadens mest intressanta epoker. Disco fanns överallt, konstrocken var på väg, och tidiga punkband som Blondie och Ramones hade invaderat barscenerna. Med kokain och amfetamin i luften blev musiken snabbare igen av många skäl, och Stones var tillräckligt unga både för att märka detta och göra något åt det. Till skillnad från mycket av deras produktion, där bandet helt enkelt skrev samma typ av låt och sedan anlitade en trendig producent som fick det att låta modernt, var musiken på Some Girls faktiskt modern på riktigt.

Inte allt, naturligtvis. Det finns en oväntat och ganska robust coverversion av The Temptations ”Just My Imagination”. Det finns en klassisk tuff-men-ömsint Stones-ballad, ”Beast Of Burden”. Och här finns en av de bästa Rolling Stones-låtarna genom tiderna, den perfekta countrylåten ”Far Away Eyes”. Den är fin och charmig, och Jagger visar sig plötsligt vara den roligaste mannen i världen. ”The preacher said, ’You know, you always have the Lord by your side’”, sjunger Jagger släpigt. ”And I was so pleased to be informed of this that I ran 20 red lights in his honour.” Hans glatt bjäffande ”So I did!” i den sista versen får mig fortfarande att skratta 30 år senare, vilket är mer än man kan säga om Not The Nine O’Fucking Clock News.

Och så är det ”Miss You”. Det hade aldrig varit tvivel om att man kunde dansa till Rolling Stones, och diskoteken på 1970-talet hade därmed inte några problem med svängiga låtar som ”Honky Tonk Women” och ”Brown Sugar”. Men bandet hade alltid undvikit den fullständiga övergången till dansgolvet – möjligen för att den fullständiga övergången till dansgolvet precis hade uppfunnits. Elton, Bowie och Bee Gees hade framgångsrikt

omvandlat sig till disco-artister, varav de två första var med på Soul Train, men de var popstjärnor, och hade därmed tillåtelse att göra sådana tokiga saker. Stones var ett rockband, beskyddare av äkthetskalken och disco var allt annat än äkta (senare skulle idioter och rasister till och med driva en Death To Disco-kampanj för att hindra människor att lyssna på något annat än dålig punk och Genesis).

Inte för att ”Miss You” är som vilket discosound som helst. Från Charlie Watts hypnotiska trummor till Bill Wymans extraordinära bas – man kan faktiskt höra honom tänka, basen är så bra – är detta mycket mer än en programmerad boogie-hit. Och Mick Jagger – jag vet inte riktigt vad Keith och Ronnie gjorde på låten och jag kan tänka mig att de inte heller vet det – är lika bra som han är på ”Satisfaction” eller ”Sympathy” eller någon av de riktigt, riktigt stora Rolling Stonessinglarna. Med sin egen tolkning av disco-falsett (som två år senare skulle bli helt vansinnig), skriker och ylar han som en kattkvinna på en het plåt, uppfinner nästan rap och levererar den berömda hyllningen till alla kvinnor i Puerto Rico som är ”just DINE to meecha”. Det är en genuint lysande sångprestation, inte som något annat som spelats in någonsin, och om du inte har den franska 12-tumssingeln i röd vinyl (med en stor, fet, brett svängig ”Far Away Eyes” på b-sidan), är du inte en person som lyssnar på The Rolling Stones.

”Miss You” gav också tillstånd till alla andra att göra disco – Rod Stewart, Wings, ja till och med Kiss provade det – men ingen annan gjorde det med en sådan snits. Och eftersom de är Stones, gör de det inte någon annanstans på Some Girls, resten av territoriet tillhör i stort sett Keith och Ron Wood, som nyligen befordrats till en ”riktig” Rolling Stone. Richards och Wood är som bäst på ”When The Whip Comes Down” och Keiths självmytologiserande ”Before They Make Me Run”. Men de är ännu bättre när de förvandlar sig själva till en Chuck Berry-fabrik på Jaggers andra fantastiska komedilåt 1978, ”Respectable”. ”Well, now we’re respected in society,” snäser Jagger upphetsat. ”We don’t worry about the things that we used to be – we’re so respectable!”

Det är ett fantastiskt långfinger till alla som skrattade åt deras vänskap med innefolket på Manhattan, en ren lavin av glädje över att spela rythm and blues. Det låter inte så bra på min skiva köpt för 30 pence på Woolworths, tyvärr, men man kan inte få allt. Och därmed återstår titelspåret. Jag är lite negativ till den absurda klagovisan ”Some Girls”, som hävdar att svarta f lickor vill knulla hela natten och så vidare, men en del av mig vill också höra den osläppta 20-minutersversionen där, som jag i alla fall föreställer mig, Mick till slut reduceras till att hitta på saker om kvinnorna i Redcar och f lickor som arbetar på Spar. Men jag kan vänta, för jag har inte bara ett av 1978 års bästa album – vilket säger en hel del – utan även ett av Rolling Stones bästa album.