UNDERCOVER

Rockens första bad boys, ompaketerade för MTVgenerationen.

Det nya eller det gamla? Jagger och Richards

kämpar sig in i MTV-åldern.

IOKTOBER 1983 stod Rolling Stones comebacksingel ”Undercover (Of The Night)” i centrum för bandets största mediamalström på över ett årtionde. Jaggers text, som var löst baserad på William Burroughs roman Cities Of The Red Night, fick ämnet CIA-sanktionerad politiska bortföranden, tortyr och mord i Centralamerika att fullkomligt explodera. Den tillhörande musikvideon, som filmades i Mexico men utspelade sig i El Salvador, dramatiserade samma sak. I videon fick vi följa en journalist (som spelas av Jagger) som undersöker ett försvinnande innan han blir skjuten av en maskerad kidnappare (som spelas av Keith Richards). Innan allmänheten ens hade sett videon hade promovideon skapat svarta rubriker på kvällstidningarnas framsidor och den förbjöds att visas av BBC. Till och med den nya fräcka popshowen The Tube på Channel 4 vägrade att visa hela videon. När musikvideon så småningom hade premiär en sen kväll på London Weekend Television var det minst sagt en stor grej.

Videons regissör, Julien Temple, fick gå ut och försvara den. I ett av Storbritanniens mer surrealistiska tv-ögonblick fick Temple en fientlig grillning av högerhumoristen Auberon Waugh (son till författaren Evelyn). ”Jag förstår inte varför herr Jagger togs ut och sköts”, funderade Waugh.

”Var det för att han sjöng så dåligt?”

Temple gjorde sitt bästa för att adressera den legitima politiska oro låten hade väckt, men inte ens han kunde låta bli att avslöja att hela grejen hade gjorts för att polera bandets mer fredlösa image. Rockens ursprungliga bad boys hade anpassat sig till MTV-generationen.

Albumet behövde något av en mediestorm.

Det var deras första album med nytt material sedan 1980-talet (Tattoo You bestod ju bara av gammalt material från 1970-talet). Det fanns en enorm kreativ spänning mellan ”Glimmer Twins” om i vilken riktning man skulle gå, samtidigt som de repade och spelade in i Paris, New York och London. Jagger var angelägen om att utforska möjligheterna med det senaste inom studioproduktionen, men en nyligen återhämtad Richards blev uppenbarligen förskräckt av den ytterligare omfamningen av disco och funk, och föredrog att spela vidare på bandets r’n’bstyrkor. Ingen av dem var särskilt förtjust i slutresultatet. Inom några år skulle Jagger distansera sig från lp:n, som numera avfärdas av de flesta instanser som en illa genomtänkt flört med 80-talet (Robert Christgau kallar det för en ”skum, överblåst och osammanhängande hög skit”).

Trots det är plattan ändå ganska äventyrlig. Julian Cope på Head Heritage sa: ”Jag kommer ihåg när jag hörde ’Undercover (Of The Night)’ första gången och tänkte att de måste ha lyssnat på The Pop Group!’”. Han var inte ironisk. Missta dig inte, huvudsingeln är en häpnadsväckande produktion. Trummorna påminner om ett slags mäktigt upplopp fullt av maskingevär och det kom till efter timmar av improvisation av Charlie Watts. Han får assistans på trummor och bas av Slu Dunbar och Robbie Shakespeare, av trummisarna Moustapha Cisse och Brahms Coundoul samt Sades slagverkare Martin Ditcham. Både trummornas metodik (med improvisation och olika lager) och afrobeatkänslan har något gemensamt med Brian Enos produktion på Talking Heads Remain In Light.

Samma rytmsektion hjälper även till på ”Feel On Baby”, som eventuellt är den bästa reggaelåt Stones någonsin spelat in. Det är en udda kärleksrocklåt som (till skillnad från ”Cherry Oh Baby”) sjungs utan någon jamaicansk accent och som fyllts ut med gradvis uppbyggande gitarr, orgel och munspel som går att höra genom hela mixen. Samma studiotekniker användes för ”Pretty Beat Up”, som är en tygellös discolåt skriven av Ronnie Wood, där samma sidekicks

som tidigare hjälpte till med att skapa ett ovanligt bluesaktigt sound med Keith på bas, Bill på piano och den sköna jazzaren David Sanborn som bjuder på det då moderna altsaxofonsolot.

Den mest excentriska låten är ”Too Much Blood”, som är en hypnotisk afrodiscolåt, där Jagger ”rappar” – på sitt släpiga vis – om otäcka filmer: ”Ever see The Texas Chainsaw Massacre? Horrible, innit? There’s a bloke running round with a fucking chainsaw … Ooh no, don’t saw off me leg, don’t saw off me arm …”

Låten bjuder även på Dave Watson och Darryl Dixons blåssektion Chops – som hade arbetat med diverse P-Funk-relaterade projekt samt med The Sugarhill Gang – och remixades (på ett spännande vis) senare av Arthus Baker för en 12-minuters version, som lade till några av Jaggers observationer kring Michael Jacksons ”Thriller”video (”How does a fucking werewolf have sex anyway?”).

Julien Temple spelade till och med in en video för det – man undrar hur Stones kunde ha utvecklats om den låten blivit en hit.

Många av låtarna på Undercover omdefinierar även Stones tvivelaktiga genuspolitik. Texterna på det här albumet visar inte upp den vanliga

”find ’em, fuck ’em and flee”-ideologin. Utan beger sig istället in på mörkare, lite mer komplext territorium. ”Tie You Up (The Pain Of Love)” innehåller den ganska provokativa raden ”feel the hot cum dripping on your thigh” och visar upp en sadomasochistisk vision av sex, där lust, ilska och frustration samt önskan om att äga är sammanblandade. Det är ett mönster som återkommer på ”Too Much Blood”, ”Pretty Beat Up” och ”Too Tough”.

Det finns en gnutta av Springsteens E Street Band i ”All The Way Down”, medan ”It Must Be Hell” är ett sällsynt exempel på Jagger i ett socialt medvetet läge, där han ondgör sig över den svåra situationen fattiga befinner sig i.

Resten av albumet är ganska alldagligt. ”She Was Hot” är en behaglig låt som blev en mindre hit tack vare Julien Temples galna video, där den rödhåriga Anita Morris förför bandmedlemmarna en efter en. Albumet bjuder inte på tillräckligt mycket för att tillfredsställa de mest inbitna Stones-fansen, men det ger åtminstone en chans att se Stones kliva utanför sin komfortzon – något som förblir en fascinerande kuriositet.