STEEL WHEELS

Försoningen som höll Stones rullande under ett nytt decennium.

Fred skapas och supervarumärket

Stones rullas ut för en ny era.

STEEL WHEELS släpptes i slutet av sommaren 1989 och fick mycket av sitt ursprungliga momentum från enigheten att det var ett vinna-eller-försvinna-album. Stones-medlemmarna hade glidit ifrån varandra under skapandet av Dirty Work, och efter det hade både Jagger och Richards lagt all sin energi på sina soloalbum. Den förstnämnda släppte Primitive Cool under 1987 – ett album som visade sig vara lika primitivt som Schweiz och lika coolt som Timmy Mallet, medan Richards levererade fantastiska Talk Is Cheap (1988), vars titel hintade om den pågående dispyten, något som trappades upp ännu mer i pressen. En låt, ”You Don’t Move Me”, var till och med en känga till Jagger: ”What makes you so greedy/Makes you so seedy”.

Inga omen verkade tala starkt för det, men någonstans längs vägen verkade tidens helande kraft (och löftet om en vinst på 70 miljoner dollar från nästa turné) läka spruckna relationer, och det resulterade i en återförening. Paret dök upp på scen tillsammans igen för första gången på flera år när Stones valdes in i Rock And Roll Hall of Fame i januari 1989, och de samlades nästan omedelbart efteråt på Barbados för att prata affärer och rensa luften. Detta ledde till den gamla goda tidens skriv- och inspelningsprocesser vid Dave Stewarts Blue Wave-studio.

”Mick och jag hade inte träffats på fyra år sedan arbetet med Dirty Work, men så fort vi träffades på Barbados i två veckor, med några gitarrer och pianon, var allt bra igen”, berättade Richards senare. Förnyelsen av deras vänskap återspeglades i deras ökade kreativitet. Dirty Work hade bara tre nya Jagger/Richards-original, på Steel Wheels var samtliga 12 låtar deras gemensamma kompositioner (den polerade balladen ”Almost Hear You Sigh” hade även Steve Jordan som medförfattare), samtidigt som många fler nya låtar aldrig släpptes.

Med stora delar av det förflutna i backspegeln var sammanhållningen i bandet stark och produktionen av nytt material visade sig vara anmärkningsvärt harmonisk. Stonesinspelningarna var vanligtvis utdragna historier, men i fallet med Steel Wheels lyckades de göra allt – skriva, spela in, mixa, släppa, repetera och börja turnera inom åtta månader. Större delen av albumet gjordes klart under fem veckor mellan slutet av mars och början av maj på AIR i Montserrat, på Jungfruöarna. De lade till några slutliga detaljer i London och besökte Tangiers för att lägga till sufi-mystik i form av The Master Musicians Of Jajouka på ”Continental Drift”, något som skapade ett behagligt kakofoniskt sound som påminde om bandets ohämmade dagar i Marocko mot slutet av 60-talet. ”Continental Drift” är den enda antydningen till experimentlusta på ett album som för övrigt visar upp ett band vid deras bästa beteende. De ville att det här albumet skulle bli en påminnelse (både för dem själva och alla andra) om vad de var bra på och det krävdes viss uppfinningsrikedom för att lyckas täcka alla delar. Steel Wheels är en lysande sammanfattning av Stones referenspunkter, en finbalanserad blandning av sköna rocklåtar, krokodiltårar-ballader och svängiga spår i medelsnabbt tempo. Det bjuder även på en gnutta country, med en svag doft av ilska och en pytteliten antydan till överhängande fara. Den bjuder på den svängiga och sköna känslan av en kreativ återfödelse, men är samtidigt en otrolig konsolidering från ett band som överlevt en nästan fatal dispyt.

Med Chris Kimseys produktion medvetet designad för att få kommersiell dragkraft är rocklåtarna tunga men polerade. ”Sad Sad Sad” bjuder på en effektfull öppnare, med omedelbara och distinkta skarpa ackord och en refräng som bjuder på precis tillräckligt med eld för att få blodet att bubbla. Den följs upp av ”Mixed Emotions”, som är ytterligare en klassisk rifflåt som dramatiserar Jaggers och Richards oenigheter i form av ett kärleksgräl, medan ”Rock And

A Hard Place” har sina likheter med ”Undercover Of The Night”. Sedan har vi den återhållsamma ”Break The Spell” – en försiktig låt som fått en del kritik, men som är ändå är full av charm, medan ”Hold On To Your Hat” låter exakt som ett gäng medelålders miljonärer som provspelar för en roll i ett sjaskigt barband, snarare än den äkta varan, men den är inte mindre rolig för det.

Det hade varit dumt att föreslå att någon av dessa låtar, som satts samman från återvunna riffs och som består av texter som bara (snällt) kan beskrivas som engångsartiklar, förbättrar någon av de lysande mallar som finns utspridda i Stones katalog. Men under 1989 lät de tillräckligt intressanta för att påminna många lyssnare om att detta faktiskt var samma band som skrev ”Jumpin’ Jack Flash” eller åtminstone ”Start Me Up”.

Genom hela Steel Wheels (och något som gäller för större delar av Stones material från 80-talet) går det att känna en olustig kompromiss mellan Richards önskan att hålla Stones kvar på sin ursprungliga väg och Jaggers insisterande av att flirta med de senaste trenderna. Det kan mycket väl ha skett stora kompromisser vad gäller låtvalen. Gick Richards med på att ta med ”Terrifying”, som har ett riff som påminner om ett

Jagger-solo, så länge Mick tillät att han körde på likt en anemisk Axl Rose genom ”Can’t Be Seen”, som är så nära Stones någonsin kommit att göra dålig metal?

Richards visar däremot upp en bättre sångarsida på ”Slipping Away”, som är en smörig ballad som avslutar albumet på ett varmt och själfullt sätt. Något som är ännu bättre är texmexklinkandet på ”Blinded By Love”, lite som om ”Spanish Harlem” hade en flirt med ”Sweet Virginia”. Det är ett fantastiskt och avslappnat framträdande, som svävar med på vingarna av Phil Beers fiol och mandolin.

Steel Wheels var det första albumet som gjordes utan Ian Stewart och det visade sig bli det sista med Bill Wyman, som vandrade iväg 1992 för att räkna ihop sina skatteinkomster. Albumet markerade även andra milstolpar för bandet. Steel Wheels och den oerhört framgångsrika turnén la även grunden för Stones framtida marknad. De återlanserades som en varumärkesjätte som ledde en allomfattande armé av sponsorer, pr-agenter och entreprenörer runtom i världen med några års mellanrum. I detta avseende ändrade Steel Wheels allt. Det är albumet som fick stenarna att fortsätta rulla.