STICKY FINGERS

Country, blues och en bräcklig själ: bandet reser djupt in i amerikansk musik och återvänder i triumf.

En resa djupt in i den amerikanska musiken och en ovanligt öppenhjärtig Mick Jagger.

SKRAPAR MAN PÅ ytan av Sticky Fingers låter det låter ungefär som det brukar göra. Richards sköter groovet, Jagger levererar kaxigheten och ett knippe arketypiska knäskakarlåtar (”Brown Sugar”, ”Bitch”, ”Can’t You Hear Me Knocking”) fångar Stones i sin mest rasande primala fas. Lyssnar man lite mer ingående så hör man dock att något har förändrats. Det är inte bara det faktum att Richards knivskarpa riff nu blandar sig med Mick Taylors lätta gitarrlinjer – det är också att Jaggers teatrala uttryck har ett oväntat djup, en tillnyktrad introspektion.

Sticky Fingers är bron som ledde Stones ut ur 60-talet och in i 70-talet, sammansatt i loppet av två år mellan två mytomspunna turnéer, olika juridiska mellanhavanden, inlemmandet av Taylor som fullfjädrad bandmedlem, deras avslutade samarbete med Decca och bildande av det egna skivbolaget. En tre dagar lång mellanlandning vid Muscle Shoals i Alabama i december 1969 resulterade i ”Wild Horses”, ”You Gotta Move” och ”Brown Sugar”. Den sistnämnda låten spelades för första gången två dagar senare på Altamont. Resten – bortsett från den bräckliga ”Sister Morphine” – spelades in under 1970 på Jaggers flådiga lantställe Stargroves och finslipades i Olympic Studios i London.

Enligt Jagger var det ”en tung tid”, och man hör det i musiken. Till skillnad från de flesta andra Stones-album, fastän magnifika, är Sticky Fingers både en känslotyngd och hudlös resa. Det är ett album med spännande ytterligheter: rocklåtarna är ursinniga och skoningslösa, balladerna äkta och reflekterande. Jagger brukar gömma sig bakom en mängd olika poser och ställningar, men på ”Wild Horses” och ”Moonlight Mile” verkar de långa dagarna och ännu längre nätterna som tillbringats på vägen ha dragit ut något djupt personligt ur honom (”sleeping under strange, strange skies”).

”Moonlight Mile” är skriven av Jagger och Taylor – Richards var, med egna ord ”helt borta” och spelar inte ens på låten – och den hamnar någonstans mellan en dröm och en bön. Samspelet mellan Jaggers rullande akustik, Paul Buckmasters strängarrangemang och Taylors gitarr konvergerar vid brännpunkten blues, country och något mer mystiskt och Mellanöstern-aktigt. Det finns textmässiga hänvisningar till kokain, men detta är knappast någon narkotikasång. ”Moonlight Mile” är ljudet av destillerad ensamhet, en rörlig eftergift till den fysiska och psykiska påfrestning som detta liv kräver. Den fångar perfekt det hallucinatoriska tillstånd som inträffar sent på natten på någon plats utan namn, ”dreams fading down the railroad line”. Har vi någonsin hört Jagger så öppen och sårbar? Kanske bara på ”Wild Horses”. Richards kom på titeln och skrev den smärtsamt vackra countryspetsade melodin, men Jagger lever upp till utmaningen med en utsökt text – ”Faith has been broken, tears must be cried/Let’s do some living after we die” – och en av hans mest engagerade sångprestationer. ”Jag var definitivt mycket inuti den här låten känslomässigt”, sade han senare. ”Den är väldigt personlig, stämningsfull och sorglig.”

”Sister Morphine” är en annan ryslig – om än mindre personlig – nedstigning till mörkret. Stones har sällan avhandlat de dystra efterdyningarna av beroende med en sådan obarmhärtig detaljrikedom, sällan tillåtit sig att höra ”the scream of the ambulance”. Jagger bestrider Marianne Faithfulls påstående att hon själv skrev hela låten: ”Hon skrev ett par rader, ”cousin cocaine ...”, den biten”. Men det är en annan outsider som stjäl showen med sin piskrappsaktiga bottleneckgitarr, Ry Cooder. ”You Gotta Move” låter också hemsökt, en hårresande tolkning av pastor Gary Davis och Fred McDowells rustika deltablues. Med sin klampande kedjefångerytm och kusliga, påträngande sång är det en nedstigning i

bluesen snarare än en imitation, kulmen på en resa som påbörjats många år tidigare.

Om den ena halvan av Sticky Fingers utforskar djupa och oroliga vatten är den andra mer magnifikt grym än någonsin tidigare, och sammanfogar blues-, country-, rock- och soulinfluenser med en svindlande lätthet. Det första man hör på skivan är Richards senaste vapen, ”öppna G”-stämningen, som på ett minnesvärt sätt beskrivs som ”fem strängar, två toner, två fingrar och en skitstövel”. Cooder hade lärt honom det, och han var inte sen med att använda den. Den oheliga gitarrattacken som inleder”Brown Sugar” låter misstänkt lik en avsiktsförklaring, även om det är Jaggers låt, skriven i Australien 1969 när han spelade in Ned Kelly. Ursprungligen hette låten ”Black Pussy”, en dubbelt utmanande kavalkad av dålig smak, som omfattar slaveri, våldtäkt, rasism och heroin. Han medgav senare att den berörde ”alla otäcka ämnen på en gång. Jag skulle aldrig skriva den låten nu. Jag skulle tänka, ’Åh gud, det kan jag inte, jag måste sluta.’”

I de smattrande ”Bitch” och ”Can’t You Hear Me Knocking ”– inte så mycket en låt som en invasion – hackar sig Richards på liknande sätt igenom den öppna G-stämningen med fantastisk effekt. ”Sway” å sin sida definieras av Mick Taylors mer subtila tillnärmning, flytande och mystisk, som perfekt fångar den tvetydiga dragningen till ”demon life”. ”I Got The Blues” och ”Dead Flowers” är å andra sidan båda överlägsna pastischnummer. Introt till den förra gör att man tror att det snarare är Otis Redding än Jagger som ska börja sjunga, och resten handlar om Stax och gospel, hett blås och Billy Prestons skingrande Hammond-break, som byggs upp till en upphetsande topp. ”Dead Flowers” är en förtjusande enkel countryrocklåt – om än en där vägen är kantad av nålar och svärtade skedar – en bugning till Richards växande vänskap med Gram Parsons. Trots att Jagger gör en överdriven version har låten sedan dess återvunnits tillbaka av countrymusikens, med coverversioner av alla från Steve Earle till Caitlin Rose.

Sticky Fingers är djup, funkig, rolig, sexig, chockerande och ofta mycket vacker. Men innan den släpptes fick bandet ännu en snilleblixt – ett Andy Warhol-omslag som är bland de mest ikoniska inom rock’n’roll. Från och med detta hade Stones definierats både som varumärke och band.