VOODOO LOUNGE
Farväl Bill Wyman, men rocktåget rullar vidare.
Bill Wyman lämnar, men tåget tuffar vidare och Keith drabbas förtjänstfullt av ”kreativ stagnation”.
FEM ÅR efter Steel Wheels var Rolling Stones nu själva affärsmodellen för en koncern med miljontals dollar i snurr, och tanken på att en samling nya låtar kändes allt mer irrelevant. Därför var det passande att bandet skulle släppa ett album med en titel som lät som en exklusiv gästsvit backstage.
Det hade redan varit ett hektiskt 90-tal för vissa medlemmar i bandet, och både Mick Jagger och Keith Richards hade släppt egna soloprojekt – Wandering Spirit respektive Main Offender (läs mer på sida 142).
Inget av dessa album fick dock lika mycket uppmärksamhet i pressen som Bill Wymans beslut att lämna bandet. Han hade redan varit ett hett ämne i tidningarnas spalter på grund av sitt ögonbrynshöjande äktenskap med tonåringen Mandy Smith (för att inte nämna hans son Stephens parallella förhållande med Smiths mamma). Wyman hade tröttnat på långa perioder hemifrån och utvecklat flygrädsla. Senare skulle han även hävda att hans avgång berodde delvis på att han ansåg att gruppen drabbats av ”kreativ stagnation”.
Ironiskt nog visade Voodoo Lounge att Stones var angelägna om att ta itu med det kreativa dödläget, för flera låtar lät som ett försök att återframkalla deras spontanitet, från exempelvis Exile On Main St eller Some Girls. Efter de första repen hos Ronnie Wood på Irland (med Darryl Jones som tog över på bas efter Wyman) begav sig bandet till Windmill Lane-studion i Dublin med producenten Don Was, som åtminstone delvis kan krediteras för att ha styrt bandet mot ett mer traditionellt sound. Efter albumets släpp avslöjade Jagger för Rolling Stone Magazine att Was la in veto för ett antal mer experimentella låtar och tillade ”Jag tror det var ett misstag”.
Misstag eller inte, den slutgiltiga produkten fick mycket mer positiv kritik än sin närmaste föregångare och den fick i slutändan två Grammys (inklusive det eftertraktade priset
Best Rock Album), deras första sedan 1987. En av de mest uppenbara referenserna till det förflutna är ”Love Is Strong”, som är albumets öppningslåt och huvudsingel. Uppmärksamma lyssnare kan höra vissa likheter med Richards egna ”Wicked As It Seems” från Main Offender, även om det som hörs mest är Jaggers munspel och dess ekon från ”Midnight Rambler”. Richards får kliva fram mer på den Exileliknande låten ”You Got Me Rocking”, medan ”Sparks Will Fly” lyfts fram av hans riffduell med Wood. Ronnie får stå i centrum på den pianoledda countryballaden ”Out Of Tears”, där hans slidegitarr lägger en dyster motmelodi, som även byggs upp av en Hammond-orgel från Benmont Tench, som var på lån från Tom Pettys Heartbreakers.
På vissa sätt resulterade spänningen mellan Jagger och producenten Was att sångaren förmodligen var för upptagen för att involvera sig i kraftmätningar med sin gitarrist och medskrivare. Den här gången är Mick och Keith mer synkroniserade, något som blir som tydligast när de delar harmonier på ”Sweethearts Together”, där själva titeln kan vara en diskret hint om deras tidigare dispyter.
Det finns oundvikliga brister i omdömet. Jagger har en tendens att träffa fel när han försöker adressera politiska problem och hans texter blir både fumliga och klumpiga. ”Blinded
By Rainbows” hade kunnat bli en av albumets bästa låtar, med sitt perfekta tempo, men den som förstörs av löjliga ”krig är dåligt”plattityder: ”Did you ever feel the blast as the Semtex bomb goes off?/Did you ever hear the screams as the limbs are all torn off?”
På liknande sätt påminner en-nots-plinkandet och den enkla texten i ”Brand New Car” om en låt som förmodligen inte hade kommit med på albumet innan cd-skivans dagar och det var vinylerna med begränsat utrymme (15 låtar och en speltid på strax under en timme) som gällde, medan det hackiga funksoundet i ”Suck On The Jugular” inte heller lyckas hålla måttet. Sedan har vi ”Thru And Thru”, som till en början upplevs som ytterligare ett omärkvärdigt tillägg i den något lilla katalogen av låtar Keith Richards sjunger på, men som blivit riktigt stor med tiden, speciellt efter att den spelades som soundtrack i ett avsnitt av The Sopranos.
Voodoo Lounge markerar även Woods försenade befordran som en fullt betalt medlem i klubben, något som innebar att han fick en procentandel av intäkterna precis som Jagger, Richards och Charlie Watts, efter otroliga 18 år som en vanlig underhuggare. Albumet följdes nästan oundvikligen upp av en lönsam världsturné, som höll bandet ute på resande fot fram till augusti 1995, medan den ständigt upptagna Jagger hjälpte till med produktionen av ett Voodoo Lounge-datorspel.
En Stones-konsert är aldrig rätt plats för att bli bekant med material från ett nytt album, för alla nya utgivningar står inför en uppförsbacke för att göra sin närvaro känd i en spellista som redan är fullproppad med klassiker – vad kan utelämnas för att lämna plats åt bandets nyare låtar? Trots att det kändes mer energiskt och träffsäkert än större delen av det tidigare materialet från det föregående årtiondet och tidigare, skulle låtarna på Voodoo Lounge inte få någon riktig chans att etablera sig bland de tusentals fans som samlades i arenorna runtom i världen.