LIVEALBUMEN
Den kompletta Stoneskonsertkatalogen.
En äkta rock’n’roll-cirkus: utsvävningarna från
Stones enorma konsertkatalog.
VI HAR SETT Mick Jagger i rosa kostym på Top Of The Pops, vi har sett honom brottas med en gigantisk kuk på scen och vi har sett honom träffa biskopar på World In Action. Allt är helt normalt beteende. Något som däremot är svårare att föreställa sig är Jagger vid sin arbetsstation, stirrandes på en skärm. Men det är tydligen där man hittar honom när Stones planerar ett nytt livealbum. Han dubbelkollar och jämför spellistor med tidigare album för att undvika upprepningar, så att inte fansen blir besvikna på allt för förutsägbara val.
Det finns dock gånger då Jaggers slit inte spelat någon roll. Under 2004 hade Stones livealbum fallit ned för en klippa (Live Licks placerades som bäst på 50:e plats på listorna i USA) och sköljts ut till havs (No Security lyckades bara klättra till 67:e plats i Storbritannien). Berodde det på lägre efterfrågan? Fanns det för många livealbum från Stones? Vill fans fortfarande köpa dem eller räcker det med tre, fyra stycken? Låt oss undersöka saken.
No Security spelades in under deras Bridges To Babylon-turné mellan 1997–98 och är ett 67 minuter långt album bestående av 13 låtar från fem olika städer – plus en atmosfärisk scensättare (”Intro”), som talar om för oss att vi befinner oss i en enorm stadion med tiotusentals ivriga fans runtom oss. Ljudkvaliteten är fantastisk från ögonblicket Stones börjar spela ”You Got Me Rocking” och de bjuder på enastående rock’n’roll (”Respectable”), något subtil ensemblemusik i nivå med Taylor-dagarna (”Waiting On A Friend”, ”Memory Motel”) och lite behaglig konceptuell kontinuitet tillsammans med Taj Mahal som gästande artist (”Corinna”) på Rock And Roll Circus från 1968, där han fungerade som stödakt. På No Security finner vi ett Rolling Stones som hanterar sitt arv med enorm känslighet: ”Gimmie Shelter” och ”Sister Morphine” (två stora landmärken i deras
DET ÄR ETT OVANLIGT LIVEALBUM SOM SERVERAS HELT RÅTT – OCH DÅ FILADE DE
PÅ SINA LIVESPELNINGAR REDAN 1966.
katalog) tolkas på ett vackert sätt, varken påskyndade eller överdrivna.
Det är omöjligt att veta hur mycket som spelats över i en inspelningsstudio efteråt, men bortsett från noteringen att Jaggers sång känns misstänksamt lugn och inte alls andfådd, är efterproduktionen på No Security obemärkt och ljudet känns aldrig ”falskt”. Det är ett ovanligt livealbum från Stones som serveras helt rått – och då filade Stones på liveinspelningar redan 1966, på det USA-exklusiva albumet Got Live If You Want It!.
Sedan har vi Live Licks från 2004, som inte riktigt kan konkurrera med No Security när det kommer till ljudkvalitet, men däremot i underhållning. Det är en dubbelcd bestående av 23 låtar från deras Licks-turné som rullade mellan 2002–03, och den bjuder på alla de rätta riffen (”Monkey Man”, ”Rocks Off”, ”Can’t You Hear Me Knocking”), och den andra skivan är full av klassiska låtar och hitsinglar. Vi får dessutom bland de bästa samspelen mellan Richards och Wood någonsin. Här finns i princip allt du kan önska från ett Stones-album.
Även om Live Licks och No Security är de överlägsna Stones-livealbumen, finns det några egenskaper de aldrig kan ha – och detta kanske hjälper till att förklara varför de misslyckades med att fånga allmänhetens intresse. På grund av de tider vi lever i och på grund av de krig som Stones utkämpade för inte så länge sedan, har ingen konsert från senare tid samma känsla av fara som dess föregångare hade – de har saknat den existentiella spänningen där allt verkar vara på liv och död. För att hitta den känslan måste vi gå tillbaka till ett album som skapades och spelades in under det mörka, dekadenta året 1969.
Det är ett år som till stor del definierat vår syn på Stones som rockgrupp och som kraft inom musikvärlden. Get Yer Ya-Ya’s Out! spelades in under en turné i USA i november 1969 och är det perfekta livealbumet med Stones. Efter 24 månader där de gått igenom psykedelisk instabilitet, kreativ återfödelse, politiskt syfte, avhopp och död (Brian Jones) och självmordsförsök (Marianne Faithfull) bjöd Stones på elektrisk rock’n’roll i den orubbliga tron att de nu var verkligt odödliga och att ingen katastrof skulle kunna krossa dem. Detta är såklart ett oerhört oansvarigt sätt att tänka, vilket är anledningen till varför de flesta av oss inte gör det, och varför det är så spännande att spendera 47 minuter med människor som faktiskt gör det. Med dess råa, mumlande sound och folkloristiska stil (”I Think I bust a button on my trousers”) och dess Mick Taylor-solon, är Get Yer Ya-Ya’s Out! en tidsresa genom Stones historia och mystik. När man lyssnar på ”Carol”, ”Stray Cat Blues” och ”Sympathy For The Devil” går det att höra att de svävar på något alldeles extraordinärt. Några dagar senare släpptes Let It Bleed och knivmordet på Meredith Hunter ägde rum. Hur otäck och ond låter inte den sjuka berättelsen i ”Midnight Rambler” med vetskapen om att en person skulle bli mördad på en Stones-konsert strax därefter?
När Get Yer Ya-Ya’s Out! släpptes i september 1970 var Stones snabba med att kalla det för deras första livealbum. Det var det inte. Det första var i själva verket Got Live If You Want It!– ett album som delade sin titel med en ep – som sattes ihop från en turné i Storbritannien under oktober 1966, men som bara släpptes i USA. Den blev snabbt känd för att ha kasst ljud och det dröjde inte länge förrän Stones inte ville kännas vid albumet.
ABKCO-remastern från 2002 av Got Live … var däremot en trevlig överraskning. Det lät fortfarande som att Stones spelade på en landningsbana samtidigt som ett flygplan lyfte, men de hysteriska skriken från tonårstjejer adderade något extra till soundet nu, istället för att förstöra det. Det är värt att lyssna på. De enda två låtarna som spelades in i studio (”I’ve Been Loving You Too Long” och ”Fortune Teller”), där skriken har bearbetats, passade inte alls in med resten av låtarna på albumet.
Vi kan också nämna The Rolling Stones Rock And Roll Circus som spelades in i december 1968 – som hade kunnat bli deras andra livealbum om Jagger, som var orolig att Stones blivit överskuggade av The Who under deras tidiga dagar, inte hade lagt in veto om utgivningen. Han ångrade sig 28 år senare, förmodligen med ett stråk av förvåning när han insåg att Stones faktiskt hade spelat riktigt bra. Hans sång är mer framträdande än vanligt och han låter riktigt övertygande, och ibland till och med
PÅ STONES’ ROCK AND ROLL CIRCUSALBUM, ÄR JAGGER RIKTIGT ÖVERTYGANDE OCH IBLAND TILL OCH MED SKRÄMMANDE …
skrämmande (”Jumpin’ Jack
Flash” och ”Sympathy For The Devil”). Brian Jones blev produktionens enda olycksfall och är knappt medverkande på albumet förutom hans något skakiga slidegitarrbidrag på ”No Expectations”. Stones egna bidrag är ganska få och albumet fylls på med låtar från The Who, John & Yoko, Marianne Faithfull, Taj Mahal och Jethro Tull.
När Love You Live (1977) dök upp hade mycket förändrats i Stones inre helgedom och yttre uppfattning. Punkbanden hade avfärdat dem som irrelevanta tråkmånsar och
Richards liv hade gått från den ena katastrofen till den andra. Han stod inför ett långt fängelsestraff i Kanada, och något som var ännu mer tragiskt var att hans son Tara dött i juni 1976, samma dag som några av albumets Parisspelningar spelades in. Love You Live har både förlöjligats som en enda röra och hyllats som en osannolik truimf, och det fortsätter att splittra fans än idag. Ironiskt nog hade det en festkänsla som är väldigt lockande. Ronnie Wood, som ännu inte hade tagits in helt som Taylors ersättare, ligger bakom lite svängigare låtar (”Hot Stuff” och ”Fingerprint File”), medan Toronto-klubbspelningen, som fanns med på det ursprungliga dubbelalbumets tredje sida, är avslappnad, intim och kul.
Den gnälliga Still Life (American Concert 1981) med sina många brister, är från en tid då kritiker hånade Stones som forntida grotesker och musikaliskt inkompetenta. Still Life har nästan en popkänsla och har trots kritiken lyckats svassa genom årtiondena (”Under My Thumb”, ”Shattered” och ”Start Me Up”) med sina pråliga inslag från Jagger (”Awlright, sugar pie”) och enstaka bidrag från Richards som låter som en törstig, döende skallerorm i Mojaveöknen.
Flashpoint (1991) hade inte kunnat vara mer annorlunda. Jagger och Richards hade som känt blivit ovänner i mitten av 80-talet, för att sedan begrava stridsyxan och fortsätta jobba ihop (Steel Wheels), något som blev startskottet för Stones nya period som överhögheter när det kommer till livespelningar.
Flashpoint spelades in under Steel Wheels- och Urban Jungle-turnéerna mellan 1989–90, och har ett enormt arenarocksound, samt en spännande öppenhet när det gäller valet av material (”Miss You”, ”Ruby Tuesday”, ”Factory Girl” och ”Little Red Rooster”). Presentationen känns smidig och professionell: kompetent blåssektion, skickliga keyboardspelare och team med duktiga bakgrundssångare användes på precis rätt ställen.
Stripped (1995) är ett ovanligt projekt som delvis består av livematerial och delvis av studiomaterial. På den instrumentella biten lutar det kraftigt åt den akustiska country-blues-sidan av Stones (likt Beggar Banquet), med varierande nivåer av framgång. Där finns den fantastiska ”Street Fighting Man”, men albumet har en tendens att ligga kvar i Eagles-territorium med låtar som ”Let It Bleed” och ”I’m Free”. Den stora uppenbarelsen är Jagger, som verkar vara pånyttfödd både som sångare och (mun)spelman. Livespelningarna var på klubbar och inte på arenor, och det är något med den typen av miljö som verkligen plockar fram det bästa i Jagger som sångare. ”Angie”, där han återigen lyckas plocka fram den bräckliga, desperata tonen vi fick höra i originalet från 1973, är ett fantastiskt ögonblick från Stones livekatalog.
Shine A Light (2008), som är soundtrack till Martin Scorseses konsertfilm, återupplivade intresset för idén om livealbum från Stones och blev deras mest framgångsrika sedan Get Yer Ya-Ya’s Out!. Likheterna slutar dock där. Shine A Light har ett fräckt sound och ett glasartat eko som fungerar som en oönskad barriär mellan gitarrerna, något som är en irriterande distraktion om du lyssnar med hörlurar. Den sämsta sidan av Stones märks: låtarna spelas alldeles för snabbt och slarvigt.
Senare liveutgivningar har fokuserat på deras arkiv och existerar i den där omöjliga kanalen: utrymmet mellan fysisk utgivning och nedladdning, mellan video och ljud, där utgivningar på ett omväxlande vis ges ut på dvd, blu-ray, mp3, FLACljudfiler och gamla goda cd-skivor. Ibland samtidigt och ibland i samma paket.
Stones skaffade sig rättigheterna till gammalt bootleg-material. Fram tills 2011 fanns det inga officiella liveinspelningar från turnéerna 1972 och 1973. Brussels Affair ändrade på det genom att erbjuda en nedladdningsbar version av en beryktad spelning från belgiska Forest National Arena i oktober 1973. Den grundar sig på funken från Goats Head Soup, ”Starfucker” och allt det där, och är en svettig Stones-utgåva från deras bästa tid, med Mick Taylor i centrum. Samma år släpps Some Girls: Live In Texas 1978 på film, där cd-soundtracket var exklusivt till blu-ray- och dvd-versionerna. Även om du bortser från filmbiten, var annars kan du få tag på en nästan helt ny version av ”Beast Of Burden”?
Under de senaste fem åren har Stones bara stuckit ut tungan med bootleg-material. En stadig, men inte helt kronologisk, ström av Google-exklusiva ”From The Vault”-uppladdningar har resulterat i att det nu finns en grundlig audiovisuell dokumentation av världens största rockbands historia, från LA Friday (live 1975), via Live At Leeds (live 1982) till Light The Fuse (live 2005). Marknadsföringsstrategin är konsekvent: de har ursprungligen blivit tillgängliga som Google-exklusiva, för att sedan få en fysisk version några år senare.
Bland dessa rikedomar är Love At The Checkerboard 1981 något du inte får missa. Bandet tar en paus från en enorm turné för att backa upp Muddy
Waters i Chicago – och det är tydligt att de älskar varenda sekund av det. Här är Stones förnuftiga nog att luta sig tillbaka och bara ha det trevligt, samtidigt som de spelar sig igenom samma bluesmusik som de kört sedan flera årtionden tillbaka.
Sedan har vi 50-årsjubileumskonserten Sweet Summer Sun från 2013, där deras Londonspelning i Hyde Park varvas med arkivfilmer från tidigare spelningar på samma plats.
Sen finns det en hel del Mick-sanktionerade produkter som pushas fram. Men se det från den ljusa sidan – det är ju inte så att man måste köpa alltihop, eller hur?