BEGGARS BANQUET

IBÖRJAN AV 1968 hade Rolling Stones det kämpigt. 1967 var måhända höjdpunkten för hippieidealismen, men för Stones hade det inte varit ett bra år. Their Satanic Majesties Request hade floppat, Redlands-rättegången hade varit utmattande och paranoia-framkallande, och Brian Jones förhållande till bandet förvärrades för varje dag som gick.

De flesta band skulle ha rullat ihop sig i självömkan eller imploderat i inbördeskrig, men Stones kastade sig in i den mest bördiga perioden av sin karriär. Beggars Banquet var det som hände när de slutade låtsas vara Beatles och koncentrerade sig på att vara Rolling Stones. Ut med finlir i studio och drypande psykedelia, och in med primitiv, kraftfull countryblues, en återgång till Stones före ”Satisfaction”. Det var det bästa albumet de dittills hade spelat in.

Beggars kom inte ut förrän i december på grund av komplikationer med omslagsbilden, men i maj släppte bandet ”Jumpin’ Jack Flash”, det första svängiga tecknet på vad som skulle komma och deras första listetta i England på två år. Den låg på listorna medan studenter slogs mot polisen med stenar och slagord i Paris, och det är typiskt att Stones floppade under Summer of love, men blomstrade under barrikadernas år.

Den kungliga fasen inleds.

Pleased to meet you ...

1968 var argt, våldsamt, bittert och turbulent, ett år med krossade drömmar, upplopp, revolutioner, mord, Svarta pantrarna, yippies, Richard Nixon och Tet-offensiven. Stämningen passade dem och inte ens Stones, som vanligtvis var ett icke-politiskt band, kunde ignorera vad som hände.

Allt detta låg fortfarande i framtiden när Stones samlades i RG Jones Studios i Morden i Surrey den 21 februari för att damma av och dra igenom tidiga versioner av ”Stray Cat Blues”, ”No Expectations” och ”Jumpin’ Jack Flash”. Som Bill Wyman senare sa, ”Alla visste att vi var tvungna att gå tillbaka till våra rötter och börja om från början.” Den 17 mars hade huvuddelen av albumet skrivits och inspelningen började vid Olympic Studios i Barnes med den nya producenten Jimmy Miller. Brian Jones närvaro var sporadisk. Det gick snabbt framåt, med Jagger som sjöng live på många låtar, innan slutmixen i juli i Studio 3 i Hollywood.

17 mars var också dagen för en stor protestmarsch mot Vietnamkriget i London, som Jagger deltog i och därifrån kom ”Street Fighting Man” – ett kaxigt, trängande riff i kombination med en smart icke-förpliktande sångtext:

”Well now what cana poor boy do/ Except to sing for a rock’n’roll band?/’Cause in sleepy London Town there’s just no place for a street fighting man.”

Låten – som täckte liknande territorium som Lennons ”Revolution” utan att möta samma sorts motstånd från motkulturpressen förbjöds av vissa radiostationer i USA när utgivningen sammanföll med ett upplopp på Demokraternas konvent i Chicago. Det skulle så småningom leda till sidan två av albumet. Första sidan börjar med den oförglömliga sambarytmen i ”Sympathy For The Devil”. Ursprungligen var låten en Dylan-aktig ballad, men bandet spelade in den igen i juni dagen efter att Bobby Kennedy mördades, gav den kött på benen, la till hypnotiska ”woo-woos” och tillät Jagger att ta

nyckeln från ”Who killed Kennedy?” och ändra till plural: ”Who Killed the Kennedys?” Det är en av de mest spännande, sätta-sig-upp-ochlyssna-öppningar som någonsin gjorts på ett album. Nicky Hopkins piano är framträdande och fortsätter så genom hela skivan. Sidan avslutas med ”Jigsaw Puzzle”, som är vad ”Sympathy ...” kunde ha låtit som om de hade hållit sig till den ursprungliga planen. En spretig, ordrik ballad, till en början kämpar Jagger för att få styrsel på en svårfångad melodi, men rytmen mynnar ut i något mer spänstigt och självsäkert tack vare en kolossal insats från Charlie Watts och Hopkins. Jaggers texter är fyndiga och självmedvetna:

”Oh the singer, he looks angry/At being thrown to the lions/And the bass player, he looks nervous/ About the girls outside/ And the drummer, he’s so shattered/Trying to keep on time/And the guitar players look damaged/ They’ve been outcasts all their lives.”

Det var en tid för utforskande. Jagger pysslade lite med politik och läste allt från W.B. Yeats till Carl Jung, medan Keith Richards började tända på nya sound. Han träffade Ry Cooder, umgicks med Taj Mahal och tillbringade tid med Gram Parsons, som var i London med The Byrds. Det kan förklara de tre countrylåtarna på Beggars, först ”No Expectations”, en rik, akustisk och släpig låt där Hopkins spelar honky tonk-groove på piano. Brian Jones bidrar med minnesvärd slidegitarr – hans enda riktiga bidrag till albumet (vissa säger att det är Cooder som spelar, men det har aldrig verifierats). I ”Dear Doctor” har Jagger lagt sig till med en bondsk accent för att efterlikna en kvinna som ger sin fästman korgen på deras bröllopsdag. ”That’s all folks”-trudelutten från Hopkins antyder hur allvarligt det hela bör tas.

Senare kommer den ljuva skissen ”Factory Girl”, som överdriver Carter Familys keltiska rötter och skapar en slags irländsk-appalachisk hybrid.

Bredvid denna country-triptyk finns tre låtar med blödande dubbelspårseko-klingande Delta-blues, där Richards spindelfingrar kommer till sin rätt. ”Parachute Woman” och ”Stray Cat Blues” är så eggande som det bara går,

medan ”Prodigal Son”, ursprungligen av pastor Robert Wilkins, var bandets första bluescover sedan ”Little Red Rooster”. Den tjuriga ”Stray Cat Blues” låter som Velvet Underground och börjar med ett liderligt skratt från Jagger när han förutser vad som ska komma: vilda trekanter med minderåriga groupies.

”It’s no hanging matter, it’s no capital crime”, flinar han. ”Bet your mama don’t know you scream like that ...”

Det sista spåret, ”Salt Of The Earth”, är både musikaliskt och tematiskt en prototyp av ”You Can’t Always Get What You Want”. Ett slags tal till alla nationer, som resten av albumet, som är mer sardonisk än cynisk. Det börjar med ett akustisk strängspel och Richards vacklande sång innan Jagger kommer in följd av Watts Street Choir.

Hopkins avslutar passande nog albumet med en virvelvind av boogie-woogie-piano och sätter därmed en ton som, trots de otaliga skandaler som fortsatte att följa killarna, bandet upprätthöll under de kommande fyra åren.