”VI HAR UTBYTT VÅRA UDDA NOTER HÄR OCH DÄR …”
Keith om Dylan
KEITHS VÄNSKAP med Dylan sträcker sig tillbaka till 60-talet. ”Alla jäklades med varandra under den tiden”, berättade han för NME. ”Bob är en otäck liten rackare. Han sade: ’Jag kunde ha skrivit Satisfaction, Keith, men du hade inte kunnat skriva Desolation Row”.
Jag sade: ’Tja, det har du rätt i Bob!”.
Under 1985 bjöd Dylan in Richards och Ron Wood att uppträda med honom på en välgörenhetskonsert. I sin självbiografi minns Wood hur de tre övade vid Dylans hus på West 78th Street. ”På dagen för spelningen”, skrev Wood, ”kom en limousine och hämtade upp Keith och mig”. Innan vi hann sätta oss rullade en lastbil in med Dylan ombord - föraren var hans dotter. ”Kommer ni?”, frågade Bob. ”Vi ska köra i Philly”. Det var 14 mil bort, men Bob sade bara: ’Följ oss’. Keith och jag var inte säkra på vad det hela handlade om, men vi hoppade in i limousinen och sade åt föraren: ’Följ efter den lastbilen’.”
Keith kollade på mig och sade: ’Det här måste vara något jävligt bra’. Det var bättre än så, det var Live Aid. De spelade tre låtar: ”Ballad Of Hollis Brown”, ”When The Ship Comes In” och ”Blowin’ In The Wind”.
Men scenen var inte utrustad för en akustisk uppsättning: de kunde inte höra över bruset bakom gardinerna där den stora finalen ”We Are The World” skulle köras. I april 1988 var det Dylans tur att bli inbjuden att spela med Stones för att köra ”Like A Rolling Stone” på Rios Praça Da Apoteose.