Det är enklare att skrika på en tv än att tvätta
Ofta kan jag sitta hemma i soffan, titta på en fotbollsmatch och i frustration ropa för döva öron att tränaren borde göra si eller så. På exakt samma sätt sitter män och kvinnor världen över när de tittar på något de engagerar sig. Det kan vara idrott, det kan var hur en film är klippt och det kan vara politik.
Det är så enkelt att i affekt skrika ut vad man tycker och tro att en själv har lösningen. Alltså att den som styr, oavsett om det är en förbundskapten eller mäktig politiker, brister i ett och annat. Och visst är det så, mäktiga personer i alla dess fack kommer inte kunna glädja alla, det är en ouppnåelig utopi.
Fotboll kan tyckas trivialt i jämförelse med politik. Men att styra ett land, ett fotbollslag, en filmproduktion – det är knappast så enkelt som vi får det att låta från tv-soffan.
Tänk om jag skulle städa framför egen dörr lite. Sluta skrika på spelarna i mitt favoritlag och i stället se till att jag har ett välfyllt kylskåp och bokad tvättid och hinner med att träffa vänner – saker som betydligt svårare att ”styra” än att skrika på en tv.