Toyota sätter form före funktion
Designlusten finner inga gränser när Toyota prioriterar ner praktisk nytta och sätter formen främst. Högbyggda hybriden C-HR är en skrikig typ men också snål på bränsle.
Tanken är att C-HR ska ge ett helt annat intryck än märkets andra modeller – och visst är det så. På gott och ont. Ur användarsynpunkt är designen en katastrof. Bakåtsikten är usel, baksätet är instängt som ett fängelse och karossen främjar inte direkt lastutrymmet.
Bilen startar utan ett knyst och jag flyttar växelspaken till körläget, den karakteristiska ”joysticken” i Toyotas övriga hybridbilar finns inte här.
Fjärde versionen av Toyotas hybridsystem är omarbetat men fungerar som tidigare. En bensinmotor får hjälp av en elmotor att driva bilen. Överbliven rörelseenergi lagras i ett batteri under baksätet och matas till elmotorn.
Försiktigt smyger jag iväg och ser till att hybridmätaren inte passerar gränsen för när bensindriften går in, en övning som fordrar ”ägg under pedalen”. Att söla sig upp till 50 km/tim går bra men ett uppförslut blir för mycket, motorinkopplingen sker dock tyst och mjukt.
Hybriddriften har sina begränsningar men sporrar verkligen till snålkörning. En närmast manisk spariver finns inbyggd i systemet – här ska ingen energi gå till spillo! Som förare sitter man lite högre men annars påminner körupplevelsen mycket om Prius. Toyota har försökt göra chaufförsuppgiften mer engagerande, bakhjulsupphängningen är ny med dubbla länkarmar, men C-HR känns ganska sävlig på vägen. Åkkomforten är i alla fall hyfsad och ljudnivån i kupén är godtagbar.
C-HR finns också utan hybrid- drift med en 1,2-liters turbomotor på 116 hästar. Det känns som en helt annan bil, mer harmonisk i drivningen, betydligt rappare i reaktionerna. Med en överraskande vass manuell låda blir bilen riktigt kul att köra.
Fyrhjulsdrift erbjuds till den bensindrivna versionen men inte till hybriden. Till skillnad från tidigare Toyotahybrider finns dock dragkrok till C-HR. Dragvikten är bara 725 kilo men det räcker ju för lätta släp.
Vid första anblick ser förarmiljön ganska tillkrånglad ut men i huvudsak är den enkel att använda. På ratten finns 18 knappar, exklusive farthållarspaken, men efter lite tillvänjning hittar fingrarna rätt. Färddatorn är informationsspäckad men varför är siffror och bokstäver så försvinnande små? Pianolacken på mittkonsolen blänker snyggt men blir snart solkig och tigger om repor.
Baksätet är hyfsat rymligt men det är en ogästvänlig plats med knepigt insteg och klaustrofobisk känsla. Lastutrymmet är enkelt inrett och inte särskilt stort, när man fäller baksätet blir det en hög tröskel.