”Folk här är underbara”
Hon är som vilken vanlig tonårsmamma som helst. Frånskild, högutbildad, orolig över sina söners skolgång.
När kriget kom till hennes stad flyttade hon med barnen. Men när äldsta sonen snart skulle fylla 18 kunde han plötsligt bli inkallad för att döda andra syrier. Det blev för mycket.
– Jag skulle inte ha vetat om jag skulle få se honom igen, säger Hanadi.
Sagt och gjort, hon tog med sig sina två barn, söner som då var 14 och 17 år, på en riskfylld resa. Den skulle vara i två månader innan familjen nådde Sverige.
– Mest rädd var jag vid gränsen mellan Syrien och Turkiet. En man sköts ner och föll precis bredvid mig, berättar Hanadi.
Den andra stora prövningen var resan över havet, mellan Turkiet och Grekland.
– Det kändes som femtio- femtio, man kan överleva, man kan dö. Vi skulle lika gärna ha kunnat vara bland de tusentals som dog på Medelhavet 2015.
Strakt engagemang
15-åriga Muhammad Sadea, Hanadis son, sitter bredvid sin mamma i soffan.
– Mamma visade aldrig att hon var rädd, säger han på mycket bra svenska.
Väl framme i Sverige fick familjen vänta på asyl i 14 månader. Sedan kom flytten till Ekskogen i norra Vallentuna.
– Folk här är extremt underbara. De försöker så mycket, men de kan inte vara här hela tiden, de har jobb och ett liv.
Hanadi syftar på grannar och andra Vallentunabor som kommit med möbler, kläder och leksaker, som tittat in på fika och engagerat sig för att hitta på saker som promenader med de nyanlända. Det finns ett starkt engagemang – men det är svårt att känna sig hemma i Ekskogen menar många av dem som bor där nu.
Risk att tappa hoppet
Modulhusen ligger bokstavligt talat på en åker, och när det är ersättningstrafik är restiden till och från SFI:n i Täby tre timmar.
– Här lever vi, men det är inget liv. Man känner sig utanför. Säg till de som bestämmer att den som hamnar här förlorar hoppet och riskerar att bli deprimerad, säger Hanadi.
Hon drömmer om att arbeta med barn med speciella behov, precis som hon gjorde i Syrien. Muhammad drömmer om att bli läkare, och andra sonen vill bli pilot. Men just nu går det sådär med skolgången.
– I förra skolan gick jag med svenska barn, här får jag gå på Optimus (mot- tagningsenhet för nyanlända elever, reds anm.). Jag kan nästan allt de lär sig, säger Muhammad.
Sedan en vecka tillbaka vägrar han gå till skolan. Hanadi är orolig, Muhammad var jätteduktig i skolan i det förra hemlandet, och nu vägrar han.
– Det sätter en extrem press på mig. Säg åt honom att han måste gå till skolan, vädjar Hanadi mig.
Rasismen ett orosmoln
Familjen trivs med själva lägenheten, men det saknas en del som nog finns i nästan alla hem. En tv. Inte heller finns internet i modulhusen. Det gör att de nyanlända tvingas köpa dyra telefonabonnemang utan att kunna se på vad de vill eftersom datamängden tar slut. Och detta när de redan har ont om pengar.
– Jag vill kunna spela X-box, förklarar Muhammad. Och prata med pappa, han är kvar i Syrien och jag saknar honom.
Ett annat orosmoln för familjen är rasismen som gror i Sverige – och i Vallentuna.
– En gång i Vallentuna centrum var jag vilse. Jag frågade en kvinna om vägen men hon såg på mig – och skrek och skrek. Det kändes väldigt konstigt, absurt. Jag kunde bara gråta åt saken. Till slut hittade jag vägen med hjälp av mobiltelefonen.
I en serie artiklar möter vi våra nya grannar och de krafter som jobbar för att de nyanlända snabbt ska integreras. Först ut: Den frånskilda mamman Hanadi Khaled vars första tid i Vallentuna präglats av mycket medmänsklighet och hjärta. Men även rasism. Text: Hege Hellström | Foto: Rolf Andersson En gång i Vallentuna centrum var jag vilse. Jag frågade en kvinna om vägen men hon såg på mig – och skrek och skrek. Det kändes väldigt konstigt, absurt.