Den stora kattjakten
För sex månader sedan rymde katten Felicetass från sitt hem i Stocksund. Sedan dess har Peter och Annika febrilt letat överallt i Djursholm och Stocksund för att få henne hem igen. Till sin hjälp använder de sig av spårhundar och vi följde med på en sökja
Klockan är 18.00, det är torsdag och på parkeringen intill Samsöparken i Danderyd möter vi Annika och Peter Friedrich. De inväntar spårhunden Åke och hans matte Lotta, för att påbörja dagens sökande efter deras försvunna katt Felicetass.
– En dag i mars var det så att vår lilla dam vandrade ut och kom inte tillbaka. Efter det gjorde vi alla de vanliga sakerna; satte upp lappar, pratade med grannar, säger Annika.
Genom lite efterforskning på nätet så fick Peter nys om IDhund, en tjänst där specialtränade hundar hjälper till att söka efter försvunna husdjur.
– Det visade sig att det pågår en enorm sökaktivitet, det försvinner så mycket husdjur så man kan knappt förstå det, säger Peter.
Efter några minuter på parkeringen kommer Lotta Andersson, hela vägen från söder om stan, tillsammans med sin sjuåriga hund, miniatyrbullterriern Åke. Det är sjätte gången som Lotta och Åke ska hjälpa till att spana efter Felicetass.
Får dofta på halsbandet
Ur sin handväska tar Annika Friedrich fram en genomskinlig plastpåse. I den ligger ett halsband som Felicetass använt och som Åke får dofta på för att få upp spåret.
– Åke är specialiserad att söka efter specifika dofter. Vi har varit här i kärnan av Djursholm tidigare, vi kommer inte riktigt någon an- nanstans, säger Lotta Andersson och fortsätter:
– Det vi hjälper till med är att visa ett område där hunden fått upp ett spår. Vi kommer aldrig fram till det försvunna djuret, då blir det en jakt. Men vi hjälper till så ägarna kan fortsätta sitt letande.
Under de sex månader som Felicetass varit borta från bostaden i Stocksund har de spenderat hundratals timmar med att leta efter sin treåriga katt.
– När spårhundarna har sökt och vi kommit till ett nytt område så har vi kontaktat folk och lagt lappar i brevlådor. Vi har kunnat följa henne från Cedergrenska tornet, bort till Stockhagens IP och sedan i somras har hon spårats hit, säger Annika.
– Området som hundarna ringat in är härifrån bort mot Djursholms kapell. Men vi tror möjligtvis att det finns någon snäll person som tagit hand om ”Felice” och att hon blivit innekatt.
Peter och Annika berättar att de skulle kunna skriva en bok om varje katt som finns i Djursholm och Stocksund. Folk har ringt och tipsat, skrivit och letat själva för att hjälpa dem att få hem sin katt.
– Du anar inte hur vänliga människor som finns här. Folk har öppnat grindarna till sina stora tomter om de tycker sig ha sett katten och jag har suttit med sovsäck om nätterna ifall hon skulle komma, snyftar Annika.
Trots att de allra flesta varit hjälpsamma så fick de ett samtal som satte djupa spår tidigare i april.
– Någon ringde och sa att den skulle ha en halv miljon kronor av oss, annars skulle de ha ihjäl katten. Vi kunde förstå att det inte var sant efter utforskningar och vi går självklart inte med på utpressning.
Åke bestämmer
När Lotta släpper spårhunden Åke så säger hon att det är viktigt att vi andra går bakom, att Åke är ledaren och den som bestämmer.
I stället för att, som tidigare, börjat gå i riktning mot Djursholms kapell så börjar Åke ivrigt att gå mot Djursholms torg. Han sniffar för fullt när vi går förbi Sibylla, bokhandeln och Monrads.
– Hit har han aldrig dragit förut, säger Annika, biter sig i läppen och försöker hänga med i Åkes raska tempo.
Snabbt fortsätter Åke föra oss vidare, ned längs Vendevägen mot Auravägen. Annika går metern bakom Lotta och Åke, medan Peter går i lugnare gemak en bit bakom.
– Ibland får man nästan springa för att hinna med, säger han.
Vi korsar gatan och ställer oss på gräsplätten vid Auravägen, på bakisdan av husen som ligger på Svitodsvägen. Åke har aldrig givit en antydan om att vilja gå hit tidigare.
– Skulle han ringa in ett nytt område nu så skulle det innebära att Felicetass har rört på sig och att hon lever. Och att hon är i ett område vi inte vetat om och kanske inte satt upp tillräckligt med lappar i ännu, säger Annika.
För att vara säker på att Åke har ringat in ett nytt område föreslår Annika att vi ska bege oss längre bort på Vendevägen för att se om Åke söker sig tillbaka mot gräsplätten vid Auravägen.
Vi går mot parkeringen vid Samsöparken för åka längre bort på Vendevägen.
– Under de här sex månaderna har jag tagit ut all ledig tid som jag har haft. Peter har gått upp klockan fyra på mornarna och jag har varit ute till sent på natten, säger hon och pressar tillbaka tårarna.
De bestämmer sig för att åka till Montessoriskolan Svalan på Hildingavägen.
Trots att letandet har pågått dagligen i sex månader så finns det inte i Annikas värld att hon skulle ge upp tanken om att en dag få hem katten.
– Jag tror hon är omhändertagen av någon snäll person och jag hoppas den upptäcker att vi letar efter vår Felicetass, säger hon och fortsätter:
– Hon finns hela tiden i bakhuvudet, hon är det första och sista jag tänker på. Men jag hanterar det bättre nu, jag har mått så fruktansvärt. Peter hanterar det annorlunda, men han är lika ledsen. Många skulle nog ta det här lättare än vi.
Ett ständigt sällskap
Väl framme på parkeringen vid Hildingavägen har Lotta satt på sig en pannlampa. Medan Annika fortsatt hänger på så går Peter en bit efter. Han beskriver katten som sin assistent, att hon ständigt gjorde honom sällskap i hans arbetsrum hemma i Stocksund.
– I början var det väldigt intensivt, då var vi ute mycket om nätterna och jag var ute och letade innan det var dags att börja jobba. Vi har varit på så många utryckningar när folk hört av sig och tyckt sig se henne.
– Det är ledsamt. Men det är ett djur och man tror alltid att katter bryr sig om en, men om de kommer till ett likadant ställe så tror jag att de glömmer sina tidigare ägare. Man säger att katten äger sina ägare, det är inte tvärtom.
Utbildad spårhund
Åke nosar sig till lägenhetshusen som ligger på Sveavägen och enligt Lotta blir det en indikation på ett nytt område eftersom vägen gränsar till Svitodsvägen, som i sin tur gränsar till Auravägen där vi åkte ifrån.
– Det här är ingenting som man har som ett yrke, säger Lotta och tillägger:
– För ungefär två år sedan gick jag och Åke en utbildning där han lärde sig att söka efter specifika dofter. Det är en toppenaktivitet för honom och han tycker det är jätteroligt och det är därför jag gör det här.
Innan dagens sökande är klart så bestämmer Lotta, tillsammans med Peter och Annika, att de ska åka mot området vid Mittag Leffler.
Hur lång tid varje sökuppdrag är beror på Åke.
– Han markerar och visar något nu känner jag och därför vill jag börja från andra hållet eftersom det här är en ny markering, då vill jag känna mig säker, säger Lotta.
Bilen stannar vid Natanael Beskows väg, mellan Auravägen och Danavägen. Hit har Åke sökt sig flera gånger. Nu vill Lotta se om han söker sig tillbaka mot Vendevägen och de mer centrala delarna av Djursholm.
– Vi har sett många gator som vi inte sett innan och många stora hus som inte är bebodda, det trodde vi inte fanns här i Djursholm, säger Peter som hoppar två gånger på stället för att hålla sig varm.
Ett nytt område
Vi går på Auravägen och svänger in på Midgårdsvägen, cirka 100 meter från Coop nere på Vendevägen. Åke har inte spårat sig hit tidigare.
Lotta berättar att de har ett nytt område att utgå ifrån, från parkeringen vid Samsöparken, till bostadshusen vid Svitotdsvägen och början av Sveavägen, till Midgårdsvägen.
– Det känns väl ändå positivt att det inte är exakt samma ställe som tidigare? säger Lotta till Peter och Annika.
– Det känns extremt positivt, svarar Annika.
Lotta väntar ut Åke tills hon märker att han är färdig. Det är han som bestämmer när det är dags att åka hem för dagen. Vilket det nu är, två timmar efter att sökandet började.
På väg tillbaka till bilen så pratar Annika hoppfullt om vad kvällens resultat betyder.
– Det innebär att vi måste dela ut fler lappar i fler brevlådor koncentrerade kring det här området. Vi kommer prata med alla vi ser och be folk spana och vi kommer snart ta Åke hit igen för att se om han kan bekräfta samma spår, säger hon sorgset men hoppfullt.
Under månaderna så har de satt upp lappar på flera ställen runt om i kommunen och hört sig för i olika Facebook-grupper om någon kan ha sett Felicetass. Annika tittar upp.
– Jag är fruktansvärt rädd för att bli för tjatig, en del orkar inte ens titta på mig och en del tycker vi är konstiga och knäppa. Sen finns det andra. De förstår precis hur man känner.
Hon finns hela tiden i bakhuvudet, hon är det första och sista jag tänker på. Men jag hanterar det bättre nu, jag har mått så fruktansvärt.